En av de mest intressanta frågor jag sysslat med är den om ett kollektivt medvetande. Jag är inte och har aldrig varit kollektivist, men ett kollektivt medvetande är inte alls samma sak som kollektivism. Däremot kan det vara motsatsen till individualism i vissa former. Kollektivism är att med våld försöka skapa något som eventuellt skulle kunna likna ett kollektivt medvetande, men med människor som har disparata uppfattningar om det mesta och därmed kräver ett auktoritärt ledarskap för att kunna genomföras. För att lite ironiskt citera en gammal predikant, så har djävulen alltid härmat Guds verk.

Eftersom vi nu ändå är inne på ämnet Gud, så hade jag i min ungdom strukit under stora delar av kapitel 17 i Johannesevangeliet. Det handlade om enhet.

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

De här texterna brukade de olika kyrkoledarna anföra när de skrev under ett dokument tillsammans eller började kompromissa med varandra i lärofrågor. Jag såg nog Jesu ord som lite djupare än så, men jag letade efter vad som kunde menas med denna enighet. Det var en stor fråga för mig som tonåring.

Men sedan läste jag någon gång på 1980-talet på SvD:s Idagsida om David Bohm och om Carl Pribram. Det skakade om mig och jag köpte böcker om detta. Pribram menade att hjärnan fungerade som ett hologram, där ett interferensmönster tolkades till det vi varseblev och såg som naturligt. Det mest intressanta med detta var att i ett hologram kunde man belysa en del av en bild med laser (en enfrekvent stråle) och då kunde man se hela bilden. Alltså om man holografiskt fotograferade en häst, så kunde man belysa hästens svans och man såg då hela hästen, dock inte i 3D, men i 2D.

Pribram och Bohm träffades och diskuterade detta och det resulterade i en världsbild som helt och hållet är som ett hologram. Interfernsmönster som tolkas av våra hjärnor, men framförallt att en del av verkligheten innehåller helheten, dock endast i 2D-bild.

Jag läste av och om David Bohm och insåg att han genom Pars pro toto (delen kan gälla för helheten) börjat resonera med den indiske gurun Krishnamurti om ett gemensamt eller kollektivt medvetande. De menade att om endast en människa kunde isolera sitt medvetande från de föroreningar som hat, avundsjuka, girighet o.s.v. så skulle alla andra kunna bygga vidare på detta genom att ansluta sig till det renade medvetandet på något vis. De menade till och med att någon troligen genomfört denna isolering och att inte mer hade hänt berodde på att det gemensamma medvetandet var så förorenat att det var som om att tända en eld i för fuktig mark. Då tänkte jag på ett nytt bibelord, den här gången ett ord från Jesus i Lukasevangeliet: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!

Då, någon gång på andra hälften av 1980-talet så menade jag att Jesu ord i Johannes 17 naturligtvis syftade på att han redan hade isolerat sig (varit helig = varit avskild) och att det nu var upp till oss andra att ansluta oss till hans renade medvetande. Men hur skulle det gå till? Det var den stora frågan. (En del av mitt svar på frågan finner ni i min förra bloggpost).

Men nu släpper jag frågan om hur det skall hända och istället riktar in mig på vad som händer. Så här tror jag idag efter att ha bearbetat denna fråga till och ifrån i snart 35 år:

Det vi människor strävar efter är någon form av sann gemenskap. Jag hatar falsk gemenskap mer än något annat, men önskar nå sann gemenskap på olika vis. Vi väljer idag vilka vi vill ha gemenskap med delvis utifrån våra erfarenheter vilka vi inte vill ha gemenskap med. Men vad händer om några uppnår ett gemensamt medvetande? Jag tror inte det handlar om att alla vill springa till ICA samtidigt eller koka kaffe vid samma tidpunkt eller ens några som helst integritetskvävande effekter.

Istället tror jag att vi kan nå positiva nivåer som överträffar de mest intima vi människor har idag. Att vi kan känna en äkta gemenskap även med dem vi skulle utesluta idag. Att vi helt enkelt når en vad som idag kallas ”flockimmunitet” mot föroreningar av våra medvetanden. Där någonstans har vi det som kallas ”Tusenårsriket”.