Det finns ett genomgående tema om enhet i hela bibeln. Denna enhet beskrivs på några ställen med närmast övernaturliga egenskaper. När enheten infinner sig händer något med våra sinnen. Jesu enhetsbön i Johannes 17 är en sådan beskrivning av enhet.

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:21)

Om enheten uppnås, så skall världen tro på att det är Gud som sänt Jesus. Ordet för ”världen” är i den grekiska texten ”kosmos” och skall nog inte förstås endast som den ”världsliga världen”. Det är större än så, det Johannes beskriver. Vad Johannes menar kan kanske bäst förstås ur författarens första kapitel:

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. (Joh 1:9-10)

Enhet krävs för att världen skall känna honom. Detta är en nyckelfråga i Johannesevangeliet.

Men temat om enhet börjar inte där. Det börjar mycket tidigare. Redan Jakob förknippade enheten med något övernaturligt. I vår svenska översättning läser vi:

Jakob kallade till sig sina söner och sade: ”Samlas här, jag vill förkunna vad som händer er i kommande dagar. (1 Mos 49:1)

Den svenska översättningen har hoppat över att samlandet är ett villkor i texten. Enligt en judisk tro så villkoras förmågan att få höra vad som kommer att hända i framtiden till att de tolv bröderna samlas på ett ställe och är eniga. Profetians gåva kommer med enheten. I Första Mosebok är det en ovanlig syn. För vad är det egentliga temat i hela Första Mosebok? Jo, osämjan mellan bröder: Kain och Abel; Isak och Ismael; Jakob och Esau; Josef och hans bröder.

Vilket nytt tema gör att Första Mosebok övergår till Andra Mosebok? Jo, att Mose och Aron håller sams, ett brödrapar som har enhet. Denna enhet mellan Mose och Aron (och Miriam också för den delen) tar folket ut ur Egypten. Utan dessa bröders enhet hade det aldrig blivit något uttåg. Hela Första Mosebok handlar om bröder som är osams. Andra Mosebok visar vad som händer när bröder är sams och har enhet. Det enda undantaget för oenighet i Första Mosebok är just när Jakob samlar alla bröderna för att de då skall få reda på vad som händer i framtiden.

Qabats shama` ben Ya`aqob shama` Yisra’el ‘ab
Samla ihop er! Lyssna Jokobs söner! Lyssna till Israel er far!

Därefter profeterar Jakob över var och en av sina söner. Sedan fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef och några generationer senare kommer Mose och Aron och leder folket ut ur Egypten. Men vad hände då med detta qabats? Var det en engångshändelse att de skulle samla ihop sig?

Som jag beskrivit i bloggposten Mose profetior – Pasuk 5708, så representerar de olika verserna i Torahn olika år. Vers (pasuk) 5708 representerar då det judiska året 5708, vilket var 1948, året då Israel efter nästan 2000 år åter blev ett land.

Nästa gång ordet qabats förekommer i betydelsen samlande av människor (det förekommer en gång emellan i 5 Mos 13:16 och handlar då om att samla byte), är i 5 Mos 30:3:

YHWH ‘elohiym shuwb shĕbuwth racham shuwb qabats `am YHWH ‘elohiym puwts

Eller som Bibel 2000 översatt detta:

Då skall Herren, din Gud, vända ditt öde och förbarma sig över dig. Herren, din Gud, skall åter samla [qabats] in dig från alla de folk bland vilka han har skingrat dig. (5 Mos 30:3)

Detta är vers 5708, som alltså representerar det judiska året 5708, och som i den gregorianska kalendern är 1948. 1948 samlade [qabats] Gud återigen sitt folk genom att de fick tillbaka sitt land.

Som om det inte vore nog med det. Efter vers 5708 (5 Mos 30:3) så kommer Mose sång. En profetisk sång som också har en plats i Uppenbarelseboken 15. Då är det Mose och Lammets sång. Och efter Mose sång profeterar Mose över var och en av Israels stammar, precis som Jakob gjort över sina söner. Återigen hör profetiorna om stammarna ihop med enheten hos de tolv stammarna.

Jesu tal i Johannes 17 har däremot inga representanter från de tolv olika stammarna, men han har tolv apostlar. Man kan välja att tro att den enhet som Gud ville att Israels folk skulle ha, nu istället förväntades av de kristna. Istället för den enhet som både Mose och profeterna profeterat om, skulle en enhet mellan de kristna predika för kosmos och ge ljus för hela universum.

Men, finns det verkligen något stöd i bibeln för en sådan tanke? Jesus själv säger ju: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (Matt 15:24)

Om Jesu ord i Matteus 15 stämmer, hur skall vi då tolka Johannes 17? Jag tror vi hittar åtminstone en del av svaret på den frågan i Hesekiel:

När jag har hämtat dem hos de främmande folken, samlat [qabats] in dem från fiendeländerna. Så visar jag min helighet inför många folk. (Hes 39:27)

Den versen passar bra med Johannes 17 om vi med ”alla som genom deras ord tror på mig” (vers 20) inbegriper de förlorade fåren av Israels folk, d.v.s. inte endast de judar som blivit kringspridda i världen, utan även de tio stammar som med tidens gång assimilerats med nationerna.

För om vi inte tror att det är en slump att 5 Mos 30:3 stämmer in med att Israel får tillbaka sitt land 1948, så kan vi aldrig räkna bort att enheten i första hand skall vara en enhet mellan Israels tolv stammar. I annat fall håller inte bibeln ihop med mindre än att vi återigen inför ersättningsteologin och skruvar upp den ännu ett varv.

Länktips:
http://www.dagen.se/nyheter/jesu-onskan-att-alla-ska-bli-ett/
http://aletheia.se/2014/03/09/ulf-birgitta-ekman-konverterar-till-katolska-kyrkan/
http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/