Original och förfalskningar

Den metod som används för att avgöra om en gammal historisk text är en förfalskning eller inte handlar om att undersöka hur många kopior av texten som finns, samt hur lång tid det är mellan kopiorna och originalen. Om det finns fler kopior så jämförs dessa med varandra och ju fler avvikelser som finns däremellan desto mindre trovärdighet för dessa kopior. Om kopiorna liknar varandra så är de förmodligen kopierade från grundtexten.

Det är därför intressant att göra jämförelser mellan kända historiska texter och Nya Testamentet. Resultatet blir helt enkelt förkrossande.

Författare

Titel

Originalets ålder

Antal kopior

Kopiornas ålder

Platon

Tetralogier

300-talet f.v.t.

7

900-talet

Julius Ceasar

Om kriget i Gallien

50-talet f.v.t.

10

900-talet

Tacticus

Annales

100-talet e.v.t.

20

900-1200

 

Nya Testamentet

90 e.v.t.

5000

130-350

Samtidigt som Nya Testamentet har en mycket hög trovärdighetsfaktor som historisk text betraktat, så skall vi också veta och förstå att det ställs oerhört höga krav på det som anses vara helig skrift i världens största religion – kristendomen. Hur säker kan man vara att Nya Testamentet vi har idag verkligen överensstämmer med hur Nya Testamentet en gång såg ut som original?

Den frågan borde framförallt oroa protestanter mer än den gör. Att katolikerna litar på sin tradition och att kyrkan omsorgsfullt tagit hand om sina heliga texter är begripligt, men det är lite svårare att förstå att protestanterna litar så blint på den katolska kyrkans förvaltning.

Anledningen till detta är nog mycket enkel. Utan ett pålitligt Nya Testamente så skulle det knappast finnas några protestanter. De kan inte såga av den gren de sitter på. Därför gick aldrig reformationen till botten med alla frågor. Hade man reformerat längre än till Augustinus, så hade man troligtvis hamnat i knäet på judendomen.

Så hur väl kan man lita på den katolska kyrkans kärlek till sanningen? Ett bra exempel på hur rymligt kyrkans samvete är när det gäller förfalskningar är den så kallade Konstantinska donationen, ett dokument som ansågs vara författat på 300-talet av den romerska kejsaren Konstantin. I dokumentet framgår att kejsar Konstantin överlämnade romarriket till den katolska kyrkan och inte till kommande kejsare, vilket hade varit brukligt. Dokumentet användes sedan av påvedömet under medeltiden som ett bevis för deras rätt att styra Europa. Den italienska historikern Lorenzo Valla bevisade på 1400-talet att den Konstantinska donationen var upprättad på 700-talet och därmed ett falsifikat eftersom kejsaren hade varit avliden i över 400 år när dokumentet skrevs. Dialekten som innehållet i dokumentet var skrivet på avslöjade när det var författat.

Hur ser det då ut i själva texterna i Nya Testamentet? Finns det några direkta felaktigheter i dessa? Det är ett mycket känsligt ämne. Eftersom kristendomen håller skrifterna för heliga, så är den allmänna hållningen att det inte finns några fel i texterna, samtidigt så känner alla lite mer initierade till att det åtminstone finns massvis av något som kallas interpolationer. Det är små upputsningar av texten (interpolo betyder putsa upp) där det kanske saknas ett ord eller där det förekommer ord som är svåröversatta.  Det kan säkert gömma sig en och annan direkt felaktighet bakom dessa interpolationer, men många teologer föredrar nog ändå att klassa en avvikelse som interpolation snarare än som en förfalskning.

Fram till för några hundra år sedan förstod man inte heller koinegrekiska, det språk som Nya Testamtet skrevs på, lika väl som idag. Översättarna ända fram till 1600-talet hade därför svårare än dagens bibelforskare att få till de rätta översättningarna.

Så frågan om Nya Testamentets äkthet, är en svårbesvarad fråga med många bottnar. Avser man då att kyrkans förvaltning av Nya Testamentet på något vis är gudagivet äkta? Eller påstår man att originalskrifterna en gång varit äkta och att de kopierade handskrifterna endast eftersträvar denna äkthet? Eller är det endast de händelser som det berättas om som är äkta och att varje författare har präglat sin historia och adderat nya detaljer och perspektiv? Frågan om Nya Testamentets äkthet är alltså inte så enkel, särskilt inte om man vill lägga till en helighetsprincip i frågan.

Personligen skulle jag påstå att tillräckligt, ja mer än tillräckligt med stöd finns för att Nya Testamentet verkligen innehåller skrifter som existerade och flitigt användes redan under det andra århundradet, dock inte som en sammansatt kanon. Evangeliernas bild av Jesus är också, åtminstone i sina ramverk, så pass övertygande att vi kan utesluta tanken att Jesus inte varit verksam i Galiléen på ungefär det sätt som beskrivs. Om vi utesluter vissa övernaturliga delar i inledningen och avslutning av vissa evangelier, så har vi nog även med oss en majoritet av historieforskarna i detta.

Därmed har vi också tillräckliga historiska belägg för att den i evangelierna beskrivne Jesus också tillämpade och levde genom de judiska skrifterna i Tanakh, det vi kallar Gamla Testamentet. Genom detta faktum kan vi sedan undersöka Nya Testamentets skrifter och se om dessa stämmer överens med Tanakh. De har ju förvaltats av judarnas motståndare  – kyrkan, så det föreligger verkligen ingen risk att de smugit in partier som kräver en underliggande judisk förståelse. Varje upptäckt av sådana partier talar alltså för att texterna i grunden är äkta. Däremot så är inte upptäckten av det motsatta – en text som talar emot Tanakh – något bevis för att evangelierna i sin helhet är oäkta. En sådan upptäckt bevisar endast att just detta stycke kan vara en förfalskning.

Jag hoppas att vi framledes kommer att kunna undersöka ovanstående sak lite närmare. Kom också ihåg att Nya Testamentet självt inte alls utesluter att någon skall komma att ta bort någonting eller lägga till någonting. Om så vore skulle följande text aldrig ha behövts i Bibelns sista kapitel:

Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. (Upp 22:18,19)

Länktips:
http://aletheia.se/2013/10/14/larostrider/

Mishna, Talmud och Jesus

I Torahn (Moseböckerna) finns det 613 bud. Om man vill läsa om alla bud som hör till sabbaten, så måste man leta igenom hela Torahn för att vara säker på att hitta alla sådan. Torahn är inte i första hand redigerad enligt ämnesområden utan mer i någon form av kronologisk ordning. Det blir mycket bläddrande eller snarare rullande för att utforska ett ämnesområde. Idag underlättas sådana sökningar för oss moderna bibelläsare genom mer eller mindre pricksäkra datorsökningar.

En av judendomens viktigaste skrifter – Mishna – är en systematisering av den tidigare muntliga lagen. I Mishna har lagarna delats upp i sex olika avdelningar där agrikulturella bud finns för sig, högtiderna, äktenskapsfrågor, civil- och kriminalrättsliga bud, tempelfrågor och renhetslagar för sig. I Mishna kan man därför hitta alla lagar om ett speciellt område samlat.

Mishna nedtecknades någon gång runt år 200. Innan dess hade den varit en helt muntlig tradition. Det fanns ett hårt motstånd mot att nedteckna den muntliga traditionen, relationerna mellan lärare och elever kunde gå förlorad och därmed den bäst ansedda förmedlingen av den judiska traditionen. Men under Bar-Koshba-revolten hade så många lärare dödats att det fanns risk att den muntliga lagen skulle kunna glömmas om den inte nedtecknades. Detta uppdra tog sig rabbi Yehudah HaNasi an. Han anasvarade för redigeringen av det som kom att bli Mishna.

Mishna är alltså en systematisering av buden och de muntliga kommentarerna om dessa, men den innehåller också minoritetsuppfattningar om dessa bud. Dessa är medtagna för att ge vägledning till framtida studier och forskningar i skriften.

Generation efter generation studerade sedan rabbi Yehudah HaNasis redigerade Mishna. Senare började vissa rabbiner nedteckna sina egna diskussioner och kommentarer om Mishna. Detta kom att bli det som idag kallas Talmud. En version skapades i Palestina och kallas Talmud Yerushalmi, en annan version skapades i Babylonien och kom att bli Talmud Bavli.

Talmud är alltså kommentarer och diskussioner om Mishna som har dokumenterats i skrift. Ett bud från Mishna citeras, och följs sedan av ett antal citat av olika rabbiner. Denna diskussion brukar kallas Gemara. I dagligt judiskt tal används Talmud och Gemara om vartannat när man syftar på dessa kommentarer.

De rabbiner eller skriftlärda som citeras i Mishna kallas Tanna’im (arameiska för lärare) medan de rabbiner som citeras i Gemara kallas Amora’im (tolkare). Eftersom Tanna’im levde före Amora’im och därmed hade en muntlig tradition som låg närmare Mose och uppenbarelsen på Sinai, så räknas deras undervisning som mer auktoritativ än den från Amora’im. Av samma anledning håller judisk tradition allmänt undervisningen från Amora’im, i den mån den lägger ut de muntliga buden, som mer auktoritativ än samtida rabbinsk undervisning.

I tillägg till de rent legala diskussionerna, som kallas halacha, så har rabbinerna också lagt in guidning i etiska spörsmål, medicinska råd, historisk information och folklore, vilket tillsammans kallas aggadah.

Inga av dessa skrifter fanns alltså på Jesu tid. Då fanns endast den muntliga lagen som ett komplement till Torahn. För en luthersk Sola Scriptura-troende förefaller den muntliga lagen som ogudaktig och felaktig. Det finns många protestanter som anser att Jesus var emot den muntliga lagen, men då har de vare sig läst sin bibel ordentligt eller tänkt logiskt hela vägen. I Torahn (Moseböckerna) finns endast ett ramverk för de judiska lagarna. Det finns påbud att judarna skall bestämma nya lagar och definiera ramverket i detalj. Detta levde Jesus efter och förhöll sig till under såväl vardag som vid högtider. Att Jesus kom från Galliléen gjorde emellertid att han inte var lika petig som de skriftlärda i Jerusalem i många frågor, men det är en helt annan sak.

En annan reflektion som bör göras är den om auktoritet. Jesus undervisade ju enligt Mark 1:22 med makt och inte som de skriftlärda: Alla överväldigades av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda. Då ska vi förstå att de skriftlärda hänvisade till den och den skriftlärde, som i sin tur hänvisade till den och den, som i sin tur hänvisade till någon och så småningom om det var riktigt bra hamnade saken hela vägen tillbaka till Mose. Detta var auktoritet enligt de skriftlärda. När Jesus talade så lydde till och med demonerna honom. Det var en annan slags makt än den som de skriftlärda höll för högt.

Kanske är det just i det ögonblick där auktoritet genom muntlig tradition möter makt att driva ut demoner som bäst beskriver för oss vem vår Mästare är. Han är inte emot dessa traditioner, han är en del av dem och lever genom dem, men han ser människorna runt omkring sig och använder sin makt att befria dem en och en.  

Tänk om Jesus varnade oss för kyrkan!

Om kristendomen redan vid slutet av det första århundradet hade förlorat den riktige Jesus ur sikte, såsom jag beskrev i förra bloggposten, så borde väl ett sådant snart och abrupt slut på den sanna läran ha förutspåtts av Jesus och apostlarna. Faktum är att det finns fullt av sådana förvarningar. Problemet är bara att dessa förvarningar tolkas av kyrkan som varningar för olika av henne heresiförklarade villoläror. Anledningen till att tolkningen kommit att bli sådan är inte så svårbegriplig, som alla vet, så är det alltid segraren som beskriver historien.

Så när Jesus varnar sina lärjungar i Matteus 24, så är inte kyrkan på något sätt undantagen och vaccinerad mot att vara föremålet för dessa profetiska varningar. Den vanligaste tolkningen är ju att det är kyrkan som varnas, men den tolkningen är ju inte längre möjlig eftersom Jesus och hans lärjungar vare sig startade någon kyrka eller hade några sådana ambitioner. Så när Jesus säger: ”Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Kristus, och de skall bedra många”, så kan detta inte ses som en varning till kyrkan. Frågan är snarare om det inte är en varning för kyrkan.

För kan vi verkligen tänka oss att Jesu varnande ord är till för att varna de kyrkofäder som utvecklar en antijudisk hållning? Kan vi tänka oss att de som blir varnade är de som bryter sig ur judendomen ihop med Ignatius och hans gelikar? Är det kyrkofädernas dogmer som Jesus har sådan omsorg om att han har dessa i centrum för sitt tal på Olivberget? Eller är det rent av dessa så kallade kyrkofäder som Jesus varnar för?

Ordet många måste nog beaktas på ett särskilt vis. Jag tror personligen inte att ordet många kan syfta på några få gnostiska villolärare eller på några andra obskyra villoläror som predikats av några få. Självklart handlar det om en villolära som predikats av många och i kontinuitet. Helt plötsligt finns det inte så många alternativ att välja emellan.

Lägger vi till ledtråden att de utpekade i första hand skall kalla Jesus för Kristus, så har vi ytterligare ett spår. Jesus varnar alltså för många som skall kalla honom Kristus och vi vet dessutom att det inte är kyrkan som varnas. Kan det bli så mycket tydligare? Tänk om Jesus varnade oss för kyrkan! Om ni frågar mig, så vore det konstigt om det inte var på det viset.

Över floden Tibern

Redan vid slutet av det första århundradet hade kristendomen förlorat den riktige Jesus ur sikte och den ursprungliga meningen och syftet med hans budskap. Jesus hade blivit ersatt av den kristna trons Kristus. Utplåningen av Jesus skedde genom en brådmogen kulturell förändring. På några få decennier så förflyttas budskapet om den historiske Jesus från sin arameisk-hebreiska språkliga kontext, från sin gallileisk-palestinska geografiska scen, och från sin judiskreligiösa inramning till en i första hand grekiskspråkig hednisk Medelhavsvärld med klassisk kulturell bakgrund. Förändringen ägde rum för tidigt. Leran var fortfarande mjuk och formbar och kunde lätt formas av krukmakaren till vilken skepnad som helst. Som ett resultat av detta, förlorade den nya kyrkan, som mest bestod av hedningar, snart sin judiska medvetenhet och blev istället tilltagande antijudisk.

Dessa ord (min fria översättning) kommer av en av världens främsta Jesusforskare, Geza Vermes. Han beskriver sedan hur reformatorerna återuppväckte bibeln som den ultimata källan till gudomlig uppenbarelse, så att de protestantiska troende kom närmare den bibliska religionen och därmed indirekt också närmare Jesus. 

Geza Vermes var inte på något sätt okontroversiell (han dog i våras.) Men han har odiskutabelt varit en av de främste att lägga pussel med texterna i bibeln ihop med den kunskap om Jesu samtid som man kunnat hämta från Dödahavsrullarna, och därtill mangla denna information genom andra historiska och religiösa källor som t.ex. Talmud och Josefus. Även om man inte håller med Vermes i alla hans analyser, så är det mycket svårt att värja sig från faktumet att det sker en förvanskning av vem Jesus är redan innan det första århundradet gått till ända. 

Budskapet om Guds rike som proklamerades av den häftiga mannen från Nasaret betydde snart ingenting för den genomsnittlige rekryten för kristendomen i Alexandria, Antiokia, Efesos, Korint eller Rom. Under det andra och tredje århundradet så var de ledande lärarna i kyrkan tränade i grekisk filosofi. Istället för den omvändelse och underkastelse under Gud som Jesus förespråkade, så införde de ett program som genomsyrades av metafysiska spekulationer om det inkarnerade ordets natur och person samt de existentiella banden mellan de gudomliga personerna i den heliga Treenigheten. Det kunde de processa fram fritt eftersom det med tiden inte längre fanns några judiska röster kvar som larmade.

Kanske kom inte evangeliet till Rom över floden Tibern, kanske gjorde det så. Tibern är i alla fall en flod som, enligt romerska legender, vaktades av Jupiter. Detta gav upphov till den romerska skildringen av floden som en kraftfull flodgud. Floden har en mycket hednisk symbolisk betydelse. Om vi ser evangeliets resa över Tibern som en metafor för hur den sanna berättelsen om Jesus förvanskas, så ser vi att det judiska ursprunget sköljs bort. På andra sidan floden så återuppstår berättelsen om Jesus med hedniska förtecken. Ser man sedan reformationen som ett litet steg närmande den sanna Jesus, så har man kanske tagit sig tillbaka över Tibern igen. Man är fortfarande på främmande mark, någon slags ingenmansland, men med reducerade hedniska förtecken.

Önskan att simma tillbaka över Tibern tillbaka till Rom växer sig nu starkare hos många. Det säger en hel del om det klimat som råder bland den vilsna skara som huserar i ingenmansland. Om valet står mellan att känna sig rotlös eller söka sina rötter på andra sidan floden så väljer idag allt fler att ta sig över floden. De verkliga rötterna finns dock på annat håll. De finns på andra sidan havet. Det är lättare att simma över en flod än att simma över ett hav. Men vem har sagt att man behöver simma?

Länktips:
http://aletheia.se/2013/11/02/ulf-ekmans-son-benjamin-konverterar-till-romersk-katolicism/
http://busy-being-born.blogspot.se/2013/10/att-konvertera-till-katolska-kyrkan.html
http://www.dagen.se/nyheter/jag-kommer-alltid-ha-starka-band-till-livets-ord/
http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/11/05/En-lang-och-personlig-resa/