I Torahn (Moseböckerna) finns det 613 bud. Om man vill läsa om alla bud som hör till sabbaten, så måste man leta igenom hela Torahn för att vara säker på att hitta alla sådan. Torahn är inte i första hand redigerad enligt ämnesområden utan mer i någon form av kronologisk ordning. Det blir mycket bläddrande eller snarare rullande för att utforska ett ämnesområde. Idag underlättas sådana sökningar för oss moderna bibelläsare genom mer eller mindre pricksäkra datorsökningar.

En av judendomens viktigaste skrifter – Mishna – är en systematisering av den tidigare muntliga lagen. I Mishna har lagarna delats upp i sex olika avdelningar där agrikulturella bud finns för sig, högtiderna, äktenskapsfrågor, civil- och kriminalrättsliga bud, tempelfrågor och renhetslagar för sig. I Mishna kan man därför hitta alla lagar om ett speciellt område samlat.

Mishna nedtecknades någon gång runt år 200. Innan dess hade den varit en helt muntlig tradition. Det fanns ett hårt motstånd mot att nedteckna den muntliga traditionen, relationerna mellan lärare och elever kunde gå förlorad och därmed den bäst ansedda förmedlingen av den judiska traditionen. Men under Bar-Koshba-revolten hade så många lärare dödats att det fanns risk att den muntliga lagen skulle kunna glömmas om den inte nedtecknades. Detta uppdra tog sig rabbi Yehudah HaNasi an. Han anasvarade för redigeringen av det som kom att bli Mishna.

Mishna är alltså en systematisering av buden och de muntliga kommentarerna om dessa, men den innehåller också minoritetsuppfattningar om dessa bud. Dessa är medtagna för att ge vägledning till framtida studier och forskningar i skriften.

Generation efter generation studerade sedan rabbi Yehudah HaNasis redigerade Mishna. Senare började vissa rabbiner nedteckna sina egna diskussioner och kommentarer om Mishna. Detta kom att bli det som idag kallas Talmud. En version skapades i Palestina och kallas Talmud Yerushalmi, en annan version skapades i Babylonien och kom att bli Talmud Bavli.

Talmud är alltså kommentarer och diskussioner om Mishna som har dokumenterats i skrift. Ett bud från Mishna citeras, och följs sedan av ett antal citat av olika rabbiner. Denna diskussion brukar kallas Gemara. I dagligt judiskt tal används Talmud och Gemara om vartannat när man syftar på dessa kommentarer.

De rabbiner eller skriftlärda som citeras i Mishna kallas Tanna’im (arameiska för lärare) medan de rabbiner som citeras i Gemara kallas Amora’im (tolkare). Eftersom Tanna’im levde före Amora’im och därmed hade en muntlig tradition som låg närmare Mose och uppenbarelsen på Sinai, så räknas deras undervisning som mer auktoritativ än den från Amora’im. Av samma anledning håller judisk tradition allmänt undervisningen från Amora’im, i den mån den lägger ut de muntliga buden, som mer auktoritativ än samtida rabbinsk undervisning.

I tillägg till de rent legala diskussionerna, som kallas halacha, så har rabbinerna också lagt in guidning i etiska spörsmål, medicinska råd, historisk information och folklore, vilket tillsammans kallas aggadah.

Inga av dessa skrifter fanns alltså på Jesu tid. Då fanns endast den muntliga lagen som ett komplement till Torahn. För en luthersk Sola Scriptura-troende förefaller den muntliga lagen som ogudaktig och felaktig. Det finns många protestanter som anser att Jesus var emot den muntliga lagen, men då har de vare sig läst sin bibel ordentligt eller tänkt logiskt hela vägen. I Torahn (Moseböckerna) finns endast ett ramverk för de judiska lagarna. Det finns påbud att judarna skall bestämma nya lagar och definiera ramverket i detalj. Detta levde Jesus efter och förhöll sig till under såväl vardag som vid högtider. Att Jesus kom från Galliléen gjorde emellertid att han inte var lika petig som de skriftlärda i Jerusalem i många frågor, men det är en helt annan sak.

En annan reflektion som bör göras är den om auktoritet. Jesus undervisade ju enligt Mark 1:22 med makt och inte som de skriftlärda: Alla överväldigades av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda. Då ska vi förstå att de skriftlärda hänvisade till den och den skriftlärde, som i sin tur hänvisade till den och den, som i sin tur hänvisade till någon och så småningom om det var riktigt bra hamnade saken hela vägen tillbaka till Mose. Detta var auktoritet enligt de skriftlärda. När Jesus talade så lydde till och med demonerna honom. Det var en annan slags makt än den som de skriftlärda höll för högt.

Kanske är det just i det ögonblick där auktoritet genom muntlig tradition möter makt att driva ut demoner som bäst beskriver för oss vem vår Mästare är. Han är inte emot dessa traditioner, han är en del av dem och lever genom dem, men han ser människorna runt omkring sig och använder sin makt att befria dem en och en.