Messias är död, men han bodde i New York

Messianska förväntningar är ingenting att leka med. Ur judisk utgångspunkt har dessa hittills alltid slutat med katastrof. Förutom kristendomen så har de erfarit det katastrofala upproret mot Rom med Bar Kochba. Sabbatai Zevi, var en sefardisk rabbi, som trodde han var Messias. Det slutade med att han konverterade till Islam tillsammans med sina följare. Så där kan vi hålla på.

Den absolut största kandidaten till att vara Messias finns betydligt närmare oss i tiden. Han dog i New York 1994. Hans anhängare vägrar att tro annat än att han antingen fortfarande lever eller att han kommer att återuppstå. Det handlar om Menachem Mendel Schneerson. Den sjunde rebben för Chabad Lubavitch. Och det är inte en liten sekt vi talar om nu. Chabad Lubavitch är troligen den största judiska rörelsen genom alla tider.

De har en utåtriktad verksamhet som inbegriper mer än 3000 läroanstalter i mer än 65 länder. Det finns knappast något sammanhang inom judendomen som inte starkt påverkats av rörelsen. Den grundades i 1700-talets Ryssland och staden Lubavitch var centrat som också gett rörelsen sitt namn. Ordet Chabad är en förkortning av de hebreiska orden chochma, bina och daat – visdom, insikt och kunskap. Idag ligger högkvarteret i Brooklyn, New York. Närmare bestämt på 770 Eastern Parkway.

Därifrån sköttes ledarskapet av den sjunde rebben i rörelsen, Rabbi Menachem Mendel Schneerson, fram till dennes död. Messianska förväntningar har varit absolut drivande och är förklaringen till rörelsens enorma genomslag. Menachem Mendel Schneerson fick så stora messianska förväntningar på sig att han efter sin död inte fått någon efterträdare. Under några årtionden förvandlade han rörelsen från en liten chassidisk sekt till den stora rörelse vi ser idag.

Till och med en av hans främsta motståndare, David Berger, menade att (med undantag av Bar Kochba) har judendomen aldrig haft en bättre messiansk kandidat. Detta för att Schneerson uppfyllt praktiskt taget alla punkter som behövs på ett messianskt CV. Han etablerade ett världsomspännande religiöst imperium av anhängare, spred ortodox tro till platser där den aldrig varit känd, startade omfattande utbildningar och han ledde betydande skaror av sekulära judar tillbaka till judisk tro och efterlevnad av Torahn.

En sak som dock tydligt saknades i Schneersons messianska CV var återuppbyggandet av templet. Men de kreativa människorna på 770 Eastern Parkway, skrev 1992 att ”den mindre helgedomen är vår rabbins hus Babylon”. De menade att Shekinah (Guds härlighet) under exilen har bott hemma hos varje generations ledare. Detta utgör den mindre helgedomen. Under exilen är inte Tempelberget i Jerusalem den heligaste platsen utan den plats där exilens andlige ledare bor. Precis som de hade ordnat för sig i Babylon. Med andra ord menade de att Guds härlighet bor på 770 Eastern Parkway, New York, Menachem Mendel Schneersons hem.

Yechi Adoneinu Moreinu v’Rabbeinu Melech haMoshiach l’olam vo’ed!” är den fras som används när det förkunnas att Schneerson är Messias. Det betyder ”Länge lever vår mästare, vår lärare och vår Rabbi, kung Messias, i evighetes evighet.”

En viktig fråga för judendomen i allmänhet och Chabads efterföljare i synnerhet är om de kommer att fortsätta att rymmas inom judendomen eller om de kommer att gå sin egen väg. Det finns inte hur stort utrymme som helst för hyllningar till en rabbi som om han vore en Gud. Eller som en rabbin uttryckte det nyligen: ”Varför låter de inte honom få vara en stor rabbi istället för att göra honom till en misslyckad Messias.”

Källor:
http://soc.qc.cuny.edu/wordpress/wp-content/uploads/2010/04/Tomer-Persico-Chabads-Lost-Messiah-English.pdf
http://www.yutorah.org/lectures/lecture.cfm/794834/Rabbi_Ari_Kahn/A_Dead_Messiah

 

Vem var Jesus

Med anledning av den årliga Jesusmanifestationen så kan det vara på sin plats med några reflektioner om huvudpersonen i denna tillställning. De allra flesta som på något sätt förhåller sig till Jesus, menar att han stiftade en ny religion. Men om man läser Nya Testamentet lite mer noggrant och tillskansar sig kunskaper om den kontext de utspelar sig i, så kommer man snart att se att så inte är fallet. Hur konstigt detta än låter, så är det inget som tyder på att Jesus grundade kristendomen.

Då kommer nästa fråga: Vem startade då kristendomen? De flesta kommer nog att besvara den frågan med att det var Paulus. Till och med Jewish Encyclopedia menar att det var Paulus som grundade kristendomen.

Men nu börjar många bibelforskare även ifrågasätta om det ens var Paulus som grundade kristendomen. Paulus brev är nämligen skrivna på ett sätt som närmast kan likna Jeopardy. Vi vet svaret på frågan, men känner inte till själva frågan. Så lite beroende på vilken fråga Paulus besvarar i olika brev kan tolkningen av brevet bli annorlunda. Om Galaterbrevet besvarar en fråga som handlar om de två stora inriktningarna på judendomen vid den tiden eller om det besvarar skillnaden mellan judendom och kristendom är helt avgörande för betydelsen. Eftersom kristendomen dessutom inte hade grundats vid brevets tillkomst, så förstår ni ju själva att möjligheten till andra tolkningar än den traditionellt kristna är stora.

Vem var då Jesus om han inte grundade kristendomen? Ja, det är en mycket intressant fråga. Nya Testamentet ger lite olika svar på den frågan. Eller ska vi kanske säga att det ger lite olika vinklingar av svaret på den frågan? Synoptikerna (Matteus, Markus och Lukas) ger en bild av Jesus. Johannesevangeliet ger en lite annorlunda bild av honom. Paulus ger en tredje bild av Jesus.

Vi vet att Jesus kallas den utlovade Messias (Kristus). Men vad betyder det? Och var kan man läsa om denna utlovade Messias? Detta är frågor som intresserar mig och som jag söker svar på.

Länktips:
http://www.dagen.se/nyheter/jesusmanifestationen/stort-bildspel-fran-jesusmanifestationen/ http://www.dagen.se/nyheter/nu-bonemarchen-inleds-i-stockholm/

Ateism – en sekt mer besläktad med Abraham än med Nimrod

Om den stora religiösa skiljlinjen går mellan Nimrod och Abraham så får man nog betrakta ateismen som en sekt som är mer besläktad med Abrahams tro än med Nimrods. I alla fall i dess mest högresta skepnad. Nimrod anses ju vara grundare av både det babyloniska och det asyriska riket. Babel och Babels torn var andra skapelser från Nimrod. Han var ättling till Noa i tredje led. Det påstås att Babels torn byggdes på jordens lägsta punkt, det som nu är Döda havet. Byggnadsmaterialet bestod av de människor som dött i Syndafloden. En tidig parallell till det Tredje riket.

Människorna vid tiden för byggandet av Babels torn verkade inte ha en aning om vem Gud var, och hade de det, så var de i uppror mot honom. Tornet byggdes rent av för att kunna revoltera mot Gud om han kom med ännu en syndaflod. Därför är det rätt motsägelsefullt att det byggdes på jordens lägsta punkt.

En allsmäktig monoteistisk Gud ter sig alltså avlägsen i Abrahams miljö vid den tiden. Till och med hans far var insyltad i den överallt förekommande avgudadyrkan genom att tillverka avgudabilder.

Det berättas att en gång när Abrahams far hade gått hemifrån, så slog Abraham sönder alla avgudabilder utom en. När hans far sedan kommer hem så frågar han Abraham vad som har hänt. Abraham säger att avgudarna började bråka, de knuffade varandra och började att slå på varandra, de blev osams och började förgöra varandra. En stor avgud tog en hammare och slog sönder de mindre avgudarna. Så gick alltsammans till, sa Abraham. Fadern sade då till Abraham: ”Vad i hela världen pratar du om? De kan inte göra sådant.” Abraham svarade då sin far: ”Jag misstänkte samma sak. Hör dina öron vad din mun säger? Om du verkligen förstår att dessa är ickelevande objekt, så hur i hela världen kan du tillbe dem?”

En annan historia handlar om när Nimrod kontaktade Abraham och föreslog att de skulle tillbe elden tillsammans. Abraham säger då till Nimrod att han skulle tycka om att tillbe elden, men varför inte tillbe vatten eftersom vatten besegrar elden? Så Nimrod säger, ok, låt oss då tillbe vattnet. Då säger Abraham att om vi skall tillbe vattnet, så borde vi kanske istället tillbe molnen, eftersom vatten kommer från molnen. Ok, säger Nimrod, låt oss istället tillbe molnen. Men Abraham säger att kanske vi ändå inte skall tillbe molnen, utan vinden, eftersom vinden kan flytta molnen. Så Nimrod säger att de skall tillbe vinden. Så där håller de på ända tills Nimrod blir frustrerad och säger att de skall återvända till idén om att tillbe elden.

Vi ser att en högrest ateistisk hållning är mer lik Abrahams tro än Nimrods tro. Frågan man kan ställa sig är om ateismen är en förädling av Abrahams hållning eller ett sekteristiskt villospår. Personligen är jag övertygad om det senare. Däremot så kan ju även ateismen – precis som kristendomen  – vara en förberedelse för en Messias som predikar fred och kärlek. För vem skulle ha accepterat en Messias som predikade fred och kärlek på Nimrods tid? Abraham, ja. Men vem mer? Här har mänskligheten verkligen förädlats i syfte att motta den utlovade Messias.

Och Memra var gud

Den mellantestamentliga tiden, alltså den tiden som föregår det som Nya Testamentet berättar, men ligger efter den tid som beskrivs i Gamla Testamentet, är mycket viktig för en korrekt förståelse av Bibeln i sin helhet. Jesus ger ofta uttryck för, och refererar till, föreställningar som var speciella för just den tiden. En av de absolut viktigaste faktorerna att ta med i beräkningen innan man uttalar sig om Nya Testamentets läror är hur bibeltexterna lästes i synagogorna under Jesu tid.

Efter den babyloniska fångenskapen, så trängde arameiskan ut hebreiskan som judarnas folkspråk. Detta skedde ca 400 – 500 år f.Kr. Få förstod hebreiska på den tiden förutom de skriftlärde. Därför tolkades bibeltexterna som lästes i synagogorna till arameiska. En som tolkade dessa texter kallades för meturgeman (tolkare). Tolkningarna var inte alltid ordagranna och var mer av parafrastyp.

En genomgående tanke med dessa parafraser var att anpassa texterna till sin tid. Det mest karakteristiska draget i Targum (efter meturgeman) är också den omsorg, varmed de genom bildlig uppfattning och omskrivning undviker bibeltextens naiva antropomorfismer och antropopatismer, alltså sådant som ger Gud mänsklig skepnad eller mänskliga känslor.

Det kanske viktigaste uttrycket i Targum är Memra (Guds Ord). I texter som på hebreiskan uttrycker Guds mänsklig skepnad eller mänskliga känslor översätts dessa regelbundet till Memra. Även texter som i originalet har beteckningen YHWH översätts ibland som Memra.

Ett bra exempel på hur Memra används är tolkningen av 5 Mos 4:7. Den är absolut inte ordagrann och den ger uttryck för något som skulle kunna beskrivas som en andra makt i himlen:

Vilket stort folk har Herren så nära i namnet av Guds Ord? … men Memra sitter upplyft på sin höga tron och hör våra böner när vi ber inför honom och framställer våra önskningar. (Targum)

Vi känner genast igen ett nästan tjugotal bibelcitat från Nya Testamentet. Men vi får inte i vår iver att tolka dessa targumim (plural av targum) som någon slags duplicering av Gud i fler gudaväsen och kanske till och med läsa in en kristen treenighetslära, glömma bort att avsikten med dessa översättningar var att reducera Guds mänskliga egenskaper. Därför är det mer riktigt att se dessa tolkningar som beskrivningar av emanationer av Gud, d.v.s. ett utflöde av det gudomliga till en mer mänsklig nivå. På så vis förblir Gud – trots sin interaktion med oss människor – någonting utanför det naturliga och vår fattningsförmåga.

Därtill beskriver Targum att i princip hela skapelsen skedde genom Memra. Det var genom Memra som skapelsen kom till, det var genom Memra som människan kom till, det var till och med genom Memra som himlarna kom till.

Naturligtvis är Johannesprologen ett tydligt exempel på hur Nya Testamentet anspelar på Targum:

I begynnelsen fanns Memra, och Memra fanns hos Gud, och Memra var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till … Och Memra blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet …

De flesta av de viktiga kristologiska texterna i Nya Testamentet är i grund och botten syftningar till de arameiska parafraserna av de hebreiska originalen. Deras betydelse för kristologin har fått en lite skruvad betydelse då syftet med dessa parafraser var det motsatta mot det kristendomen gjort dem till.

Däremot så går det inte att vifta bort en mystik kring Memra, som nära sammanknippad med YHWH själv, om möjligt en transformering eller kanske en agent eller ställföreträdare. När denna eller detta Memra blir kött och tar sin boning bland judarna så är det helt klart något gudomligt som sker. Det är i viss mån YHWH själv som kommer, men ändå inte. Jesus är utan tvivel gudomlig och något som kommer som ett utflöde från Gud själv. Men på en mänsklig nivå.

Länktips:
http://aletheia.se/2012/09/25/mytwocents-undervisar-moses-stol-kontra-petri-stol/