Jag skrev nedanstående kommentar på Mikael Karlendals blogg efter att Karlendal fått svar i tidningen Världen idag av Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi, i ämnet Sola Scriptura. Jag tänkte här vidareutveckla den kommentaren något mer än vad jag gjorde på Karlendals blogg.

Lembke skriver i Världen idag:

Vad Karlendal tyvärr inte berättar är att denna evangeliska auktoritetssyn, ”Skriften allena”, i praktiken undergräver sig själv. Betrakta exempelvis följande lärosats, som vi kan kalla ”NT-satsen”, som är i princip oemotsagd i kristna sammanhang alltsedan 400-talets början:
”Nya testamentet innehåller 27 böcker.”
Denna lärosats är naturligtvis mycket viktig, inte minst för evangeliska kristna, ty vad vore poängen med ”Skriften allena” om man inte kan precisera vilka böcker som därmed åsyftas? Dock medför den ett intrikat protestantiskt problem, ty den kan ju utläsas varken direkt eller indirekt, explicit eller implicit, ur någon av de bibliska skrifterna. Med andra ord: NT-satsen kan varken ”stödjas direkt på Bibeln” eller ”ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”. Således uppfyller den inte heller det krav som enligt ”Skriften allena” gäller för en kristen lära

Jag skrev på Karlendals blogg:

Lembke har ju en poäng här. Det finns en stor skillnad mellan Gamla Testamentet och Nya Testamentet och det är att Jesus har stadfäst det Gamla Testamentet, som text, genom både sina citat och sin livsstil. Åtminstone är det på detta viset om vi kan acceptera ett minimum av sanning även i Nya Testamentet och det tror jag även kritiska bibelforskare kan gå med på.

När vi kommer till Nya Testamentet så har vi inte tillgång till vare sig Jesu syn på detta eller apostlarnas dito, inte som detaljerad text, inte vilka böcker som skall ingå, inte ens existensen av ett Nya Testamente sanktioneras eller berörs av vare sig Jesus eller apostlarna. Återigen får vi utgå ifrån att vi kan acceptera ett minimum av sanning i de skrifter som vi har tillgång till för att kunna konstatera detta.

Därför handlar det till slut ändå om ett förtroende för det läroämbete som valde ut de 27 böckerna i NT eller ett förtroende för traditionen fram till dess läroämbetet gjorde det ”slutliga” urvalet. Någonstans skall detta förtroende landa i Origenes bibliotek och hos den som sedan ytterst kom att förvalta dessa skrifter, nämligen kejsare Konstantins hovpredikant, Eusebius.

Problemet med Eusebius är att han själv påstår att det ändrats i ”Herrens skrifter”: ”När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter när de gett sig på skrifter av mindre värde.” (Eusebios från Caesarea, Kyrkohistoria 4:23:12)

Därtill ansåg Eusebius själv att man ibland är tvungen att använda fabler som botemedel för dem som inget annat biter på (Praeparatio Evangelica). Så lite problematiskt blir det om man inte förlitar sig på traditionen, utan tror att det går att tillämpa Sola Scriptura. Själv tror jag det finns en tredje väg, men det resonemanget ryms inte i denna kommentar.

Denna tredje väg kräver sin förklaring. Om man logiskt sett inser att Sola Scriptura är en ohållbar ståndpunkt, och det bör man göra, så tycks det endast återstå att tro på den katolska traditionen, om man nu inte helt vill lämna tron. Så tycks i alla fall många av väckelserörelsernas nytillkomna teologer resonera.

Men man kan faktiskt förhålla sig annorlunda till det som Lembke kallar ”NT-satsen”. Som det framkom i min kommentar ovan, så finns det ett och annat att tvivla på när det gäller säkerställandet av denna sats. Därmed inte sagt att NT i sig självt skulle sakna sanning eller relevans, men man kan kanske ifrågasätta om de skrifter, som blivit NT, från början överhuvudtaget var tänkta som en slags databas för kyrkliga doktriner, en databas som miljontals teologer i hundratals år vridit och vänt på för att utforma en systematisk och heltäckande teologi som egentligen ligger utanför det som texterna i NT egentligen beskriver.

Om jag skall förenkla min tanke, så skulle jag våga påstå att Nya Testamentet håller gott och väl för den enskilde människans personliga förhållande till Gud. Nya Testamentet är viktigt för de ickejudar som kommer till tro, eftersom Torahn (Moseböckerna) med alla dess bud i första hand, när det gäller vardagsnära frågor, är ämnat för judarna.

Däremot håller inte Nya Testamentet för att bygga höga kyrkliga doktriner och lärosatser på det sätt som kyrkans teologer genom århundradena gjort. Torahn var skriven för att lägga grunden för en tro. I Nya Testamentet svarar Paulus på frågor som vi inte vet vilka de är, vilket gör att de paulinska breven mest liknar frågesportsprogrammet Jeopardy. Vi får svaret och måste själva gissa frågan. Kan sådana texter vara ämnade för att bygga höga kyrkliga doktriner och lärosatser? Nej, men de kan i sin enkelhet ge mycket vägledning för den enskilda människan.

Faktum är att med detta synsätt, så håller Nya Testamentet även för många av de mest kritiska bibelforskarnas angrepp på vad som kan vara sant eller inte. I värsta fall finns en berättelse om en man som botade sjuka och drev ut onda andar ändå kvar i botten. Lägg märke till att jag skrev ”i värsta fall”, för om vi skall följa Jesu exempel så finns hans exempel kvar även när bibelforskarna rensat som hårdast.

Däremot så faller i princip alla tänkbara argument för hela den systematiska dogmbildning som genomförts av kyrkan och därmed alla kyrkostrider och religionskrig. Nya Testamentet fungerar alltså väl för den personliga andakten, men utgör samtidigt en fälla för de som vill bygga höga kyrkliga doktriner och institutionalisera tron och de troende i hierarkier och system.

Kort och gott: Läs Nya Testamentet hemma eller tillsammans med dina vänner och i din gemenskap, men försök inte använda den för att ett bygga ett nytt Babels torn.

Länktips:
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/
http://www.dagen.se/opinion/debatt/bibeln-fore-traditionen-piltz/

Den metod som används för att avgöra om en gammal historisk text är en förfalskning eller inte handlar om att undersöka hur många kopior av texten som finns, samt hur lång tid det är mellan kopiorna och originalen. Om det finns fler kopior så jämförs dessa med varandra och ju fler avvikelser som finns däremellan desto mindre trovärdighet för dessa kopior. Om kopiorna liknar varandra så är de förmodligen kopierade från grundtexten.

Det är därför intressant att göra jämförelser mellan kända historiska texter och Nya Testamentet. Resultatet blir helt enkelt förkrossande.

Samtidigt som Nya Testamentet har en mycket hög trovärdighetsfaktor som historisk text betraktat, så skall vi också veta och förstå att det ställs oerhört höga krav på det som anses vara helig skrift i världens största religion – kristendomen. Hur säker kan man vara att Nya Testamentet vi har idag verkligen överensstämmer med hur Nya Testamentet en gång såg ut som original?

Den frågan borde framförallt oroa protestanter mer än den gör. Att katolikerna litar på sin tradition och att kyrkan omsorgsfullt tagit hand om sina heliga texter är begripligt, men det är lite svårare att förstå att protestanterna litar så blint på den katolska kyrkans förvaltning.

Anledningen till detta är nog mycket enkel. Utan ett pålitligt Nya Testamente så skulle det knappast finnas några protestanter. De kan inte såga av den gren de sitter på. Därför gick aldrig reformationen till botten med alla frågor. Hade man reformerat längre än till Augustinus, så hade man troligtvis hamnat i knäet på judendomen.

Så hur väl kan man lita på den katolska kyrkans kärlek till sanningen? Ett bra exempel på hur rymligt kyrkans samvete är när det gäller förfalskningar är den så kallade Konstantinska donationen, ett dokument som ansågs vara författat på 300-talet av den romerska kejsaren Konstantin. I dokumentet framgår att kejsar Konstantin överlämnade romarriket till den katolska kyrkan och inte till kommande kejsare, vilket hade varit brukligt. Dokumentet användes sedan av påvedömet under medeltiden som ett bevis för deras rätt att styra Europa. Den italienska historikern Lorenzo Valla bevisade på 1400-talet att den Konstantinska donationen var upprättad på 700-talet och därmed ett falsifikat eftersom kejsaren hade varit avliden i över 400 år när dokumentet skrevs. Dialekten som innehållet i dokumentet var skrivet på avslöjade när det var författat.

Hur ser det då ut i själva texterna i Nya Testamentet? Finns det några direkta felaktigheter i dessa? Det är ett mycket känsligt ämne. Eftersom kristendomen håller skrifterna för heliga, så är den allmänna hållningen att det inte finns några fel i texterna, samtidigt så känner alla lite mer initierade till att det åtminstone finns massvis av något som kallas interpolationer. Det är små upputsningar av texten (interpolo betyder putsa upp) där det kanske saknas ett ord eller där det förekommer ord som är svåröversatta.  Det kan säkert gömma sig en och annan direkt felaktighet bakom dessa interpolationer, men många teologer föredrar nog ändå att klassa en avvikelse som interpolation snarare än som en förfalskning.

Fram till för några hundra år sedan förstod man inte heller koinegrekiska, det språk som Nya Testamtet skrevs på, lika väl som idag. Översättarna ända fram till 1600-talet hade därför svårare än dagens bibelforskare att få till de rätta översättningarna.

Så frågan om Nya Testamentets äkthet, är en svårbesvarad fråga med många bottnar. Avser man då att kyrkans förvaltning av Nya Testamentet på något vis är gudagivet äkta? Eller påstår man att originalskrifterna en gång varit äkta och att de kopierade handskrifterna endast eftersträvar denna äkthet? Eller är det endast de händelser som det berättas om som är äkta och att varje författare har präglat sin historia och adderat nya detaljer och perspektiv? Frågan om Nya Testamentets äkthet är alltså inte så enkel, särskilt inte om man vill lägga till en helighetsprincip i frågan.

Personligen skulle jag påstå att tillräckligt, ja mer än tillräckligt med stöd finns för att Nya Testamentet verkligen innehåller skrifter som existerade och flitigt användes redan under det andra århundradet, dock inte som en sammansatt kanon. Evangeliernas bild av Jesus är också, åtminstone i sina ramverk, så pass övertygande att vi kan utesluta tanken att Jesus inte varit verksam i Galiléen på ungefär det sätt som beskrivs. Om vi utesluter vissa övernaturliga delar i inledningen och avslutning av vissa evangelier, så har vi nog även med oss en majoritet av historieforskarna i detta.

Därmed har vi också tillräckliga historiska belägg för att den i evangelierna beskrivne Jesus också tillämpade och levde genom de judiska skrifterna i Tanakh, det vi kallar Gamla Testamentet. Genom detta faktum kan vi sedan undersöka Nya Testamentets skrifter och se om dessa stämmer överens med Tanakh. De har ju förvaltats av judarnas motståndare  – kyrkan, så det föreligger verkligen ingen risk att de smugit in partier som kräver en underliggande judisk förståelse. Varje upptäckt av sådana partier talar alltså för att texterna i grunden är äkta. Däremot så är inte upptäckten av det motsatta – en text som talar emot Tanakh – något bevis för att evangelierna i sin helhet är oäkta. En sådan upptäckt bevisar endast att just detta stycke kan vara en förfalskning.

Jag hoppas att vi framledes kommer att kunna undersöka ovanstående sak lite närmare. Kom också ihåg att Nya Testamentet självt inte alls utesluter att någon skall komma att ta bort någonting eller lägga till någonting. Om så vore skulle följande text aldrig ha behövts i Bibelns sista kapitel:

Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. (Upp 22:18,19)

Länktips:
http://aletheia.se/2013/10/14/larostrider/