Judisk rabbin undervisar ur Nya Testamentet

De första 28 minuterna undervisar rabbi Michael Skobac ur Nya Testementet på ett mycket övertygande sätt. Så långt stämmer hans undervisning med bibelforskarna Flusser och Vermes, som förstod Jesu judiskhet. Då är vi fortfarande på 1970-talets forskning. Därefter har även forskningen runt Paulus ändrat bilden en hel del. Så efter de första 28 minuterna så talar Skobac lite mot åtminstone viss forskning om Paulus. Efter denna session, så går han in på kyrkofädernas antijudiskhet, och där ser i alla fall inte jag några problem med hans slutsatser. De sista minuterna ägnas åt alla kristna som söker sina rötter och sanningen och dessa minuter från en judisk rabbin får ni inte missa. Men lyssna på alltihop för att få rätt behållning!

”Davids son”, exorcisten

I Matteusevangeliet finns det en röd tråd som har sin början redan i den första versen. Där står det att Jesus var son av David, som var son av Abraham. Den röda tråden jag syftar på är uttrycket ”son av David” eller ”Davids son”. Hur används det uttrycket i Matteusevangeliet och vilken speciell betydelse kan man lägga in i det?

Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham (Matt 1:1)

Uttrycket ”Davids son” har fler än en betydelse, men i just Matteusevangeliet används det oftast på ett särskilt vis. Efter den inledande första versen så dyker det upp i kapitel 12 i samband med att en besatt man som var blind och stum kunde tala och se.

Sedan förde man till honom en besatt som var blind och stum. Och han botade honom, så att den stumme kunde tala och se. Och allt folket slogs av häpnad och sade: ”Är han kanske Davids son?”

Varför tror folket att Jesus kan vara ”Davids son” när han botat en besatt man som var blind och stum? Jo, uttrycket ”Davids son” var en av nycklarna i utövande av exorcism vid den tiden. Den visdom som kung Salomo beskrivs ha fått ansågs även omfatta makt över demonerna. Salomo omnämns i besvärjelser och då ofta med epitetet ”Davids son”. Så uttrycket ”Davids son” är alltså förknippat med exorcism. Fariséerna bekräftar detta genom att reagera på folkmassan: När fariseerna hörde det sade de: ”Det måste vara med demonernas furste Beelsebul som den mannen driver ut demonerna”. Lite senare i detta sammanhang säger Jesus: ”här finns något som är förmer än Salomo”.

Vi kan se att uttrycket ”Davids son” även i fortsättningen av Matteusevangeliet används vid demonutdrivning eller botande av sjuka. När uttrycket dyker upp igen är det den kananeiska kvinnan som önskar Jesu hjälp för sin besatta dotter: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon” och två blinda som satt vid vägkanten och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över oss!”.

På den tiden var demoner och sjukdomar intimt sammanknippade med varandra och ingick tillsammans med synd i den orsakskedja som sågs ligga bakom allt fysiskt och mentalt lidande. Synd orsakade demonbesättelse och demonerna orsakade sjukdom. Så såg kausaliteten ut. Det förekommer emellanåt att vissa orsakssamband utelämnas, så att ett förlåtande av synd innebär kroppsligt helande o.s.v.

Vad finns det då för fler koppling mellan uttrycket ”Davids son” och utövande av exorcism och helande? Jo, ”Davids son” var en av nycklarna i olika besvärjelser och trollformer som florerade före, under och strax efter Jesu tid. Vi kan läsa om detta i texter från den intertestamentala perioden, i texter från Dödahavsrullarna och i esoteriska böcker från tiden strax efter Jesus. Många olika källor under den här tiden håller Davids son Salomo för den stora exorcisten. Salomo skulle i sin vishet också ha haft visheten och kunskapen om hur demoniska makter kunde elimineras. Därför förekom Salomos namn i besvärjelser, Salomons påstådda egna trollformler användes, precis som olika örtmediciner som man menade att först Noa, och sedan Salomo ordinerat för demoner och sjukdomar.

The Apocalypse of Adam är ett gnostiskt koptiskt dokument som är daterat någonstans mellan det andra och fjärde århundradena. Det hittades nära Nag Hammadi iEgypten 1946. Där finns tydliga hänvisningar till att Salomo hade kontroll över demonerna. Detta visar hur utbredd denna föreställning var i de judisk-kristna miljöerna under de första århundradena.

När Salomos namn nämndes i samband med exorcism i, med Jesus samtida texter, användes också uttrycket ”Davids son” flitigt. Vi kan tvivla på sanningshalten i alla eller i vissa av dessa texter, men vi kan inte blunda för att detta var den en utbredd uppfattning vid tiden för Jesu liv och därmed något som bör tas med i beräkningen när vi läser i Nya Testamentet och därmed vår tolkning av vad ”Davids son” betydde för dåtidens människor i Palestina.

Att ”Davids son” i Matteusevangeliet skulle betyda Messias (som Stefan Gustavsson skriver sin bok Skeptikerns guide till Jesus del 1) kan vi därför avfärda.

Är Jesus en charlatan som bör ignoreras?

Är Jesus en charlatan som bör ignoreras av oss? Frågan är rest efter att Stefan Gustavsson skrivit boken Skeptikerns guide till Jesus del 1 där han utmanar inte bara läsaren, utan rent av Jesus. Om inte Jesus framfört de anspråk som Gustavsson har byggt sin tro på, så bör han tillsammans med andra charlataner i religionens värld, högaktningsfullt ignoreras av oss (sid 21).

I boken, som till viss del förtjänstfullt ger läsaren en bild av Nya Testamentets historiska trovärdighet, ger Stefan Gustavsson oss de spelregler som bör användas vid ett konsekvent förhållningssätt till olika historiska källmaterial:

Vi bör behandla historiskt material på ett likvärdigt sätt utifrån accepterade historievetenskapliga principer, oavsett vilket material det är. Kristna får finna sig i att texterna i Nya Testamentet behandlas med samma sorts kritiska frågeställningar som andra texter från antiken (sid 43).

När Gustavsson lägger fram den här sortens principer sätter han också ribban för hur vi läsare bör tolka just hans text. Han talar också om olika genrer i litteraturen och hur dessa påverkar kontraktet mellan författare och läsare.

Därför är det närmast obegripligt att han mitt uppe i akademiska resonemang kan skriva att Jesus gör anspråk på att vara Gud själv och att om han inte gjorde det så bör han tillsammans med andra charlataner i religionens värld, högaktningsfullt ignoreras av oss. Inte en enda hänvisning till hur Gustavsson kommer fram till sitt resonemang. Bara så där rakt upp och ned mitt i ett akademiskt resonemang. Jag trodde ärligt talat att det hade blivit ett fel i texten, men efter att ha kontrollerat med Stefan Gustavsson personligen, så verkar detta inte vara fallet. Snacka om att byta genre mitt i en bok. Och snacka om att balansera hela boken på ett enda märkligt påstående. För vad är en bok om Jesus värd om författaren anser att huvudpersonen borde ignoreras?

Att utmana Jesus och utmåla honom som en charlatan om han inte har kommit med de anspråk som Gustavsson gör på honom är ett mycket utmanande grepp, särskilt i en bok som handlar om Jesus som historisk person. Det borde man rimligtvis tycka oavsett vad man personligen tror om Jesus eller inte. Särskilt anmärkningsvärt blir det när man vet att de flesta av de kända bibelforskare som Gustavsson gärna friskt citerar, inte alls skulle hålla med honom i det här påståendet. Och då tror jag mig kunna inbegripa att även de av forskarna som bekänner en tro på treenighetsläran famlar i frågan. Huruvida den historiska Jesus såg på sig själv som Gud är inte så självklart ens för den av trinitarianer så populära teologen, N.T. Wright.

Så vad är det egentligen Stefan Gustavsson säger? Jo, att alla andra möjligheter till den kristologiska utvecklingen i kyrkan än den som just Gustavsson tror på, att Jesus var självmedveten om att han var Gud och gjorde anspråk på det, har en charlatan till mästare, en som skall ignoreras.

Jag är glad att jag inte behöver ha högre krav på Jesus än det vi kan läsa om i evangelierna. Han är min mästare och frälsare oavsett vilka anspråk han gjorde. Stefan Gustavsson förminskar med sina utmaningar den historiske Jesus på ett sätt som borde göra Jonas Gardell grön av avund.

Länktips:
Twitterkonversation med Stefan Gustavsson

 http://aletheia.se/2013/11/22/svenska-evangeliska-alliansen-forklarar-uteblivet-enkatsvar-om-protestantism-2013/

https://www.facebook.com/micael.ostlund.3/posts/10152058939253864

https://www.adlibris.com/se/bok/skeptikerns-guide-till-jesus-d-1-om-evangeliernas-trovardighet-9789186415136

 

En basun, ett moln och ett uppryckande

Basunen har vi hört mycket om, men har ni hört någon lägga ut texten om molnet någon gång? Jag tänker naturligtvis på när Jesus talar om att han skall komma på himlens moln och om ljudet av en stor basun (Matt 24:30-31). Det där molnet och basunen hänger nämligen ihop lite mer än man kanske föreställer sig. Så är det också när Mose går upp på Sinai för att ta emot Torahn.

Då sade Herren till Mose: ”Jag skall komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig. Sedan kommer de alltid att lita på dig.” När Mose hade talat om för Herren vad folket hade sagt sade Herren till honom: ”Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn. Du skall dra en gräns runt omkring berget och varna folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Den som rör vid berget skall straffas med döden. Men ingen hand får vidröra honom: han skall stenas eller skjutas. Ingen sådan får leva, vare sig det är ett djur eller en människa. När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.” (2 Mos 19:9-13)

Shekinah (Guds härlighet) kom till Sinai i ett moln och berget blev så heligt att ingen ens fick vidröra det. Sinai var inget heligt berg innan dess och är det inte nu heller. Så när vädurshornet ljudit, och därmed berättat att Shekinah inte längre var kvar, så hade berget återigen blivit neutralt och folket fick gå upp.

Nu blev ju historien om Sinai lite mer komplicerad än så. Mose gick upp på berget och fick stentavlorna. När han sedan kom ned lite i förtid eftersom Gud skickade honom, så hade folket gjort sig en guldkalv. När Gud då ville förgöra folket bad Mose Gud förlåta folket. Sedan gick han återigen upp på Sinai och kom tillbaka en andra gång. Molnet visar på Guds närvaro och basunen signalerar när det är fritt för folket att gå upp. Intressant att Mose fick göra en andra vända uppe hos Gud innan Israel var redo.

För att fördjupa oss ytterligare något i betydelserna för molnet och basunen eller vädurhornet, som B2000 översätter det, så ska vi söka första gången dessa ord dyker upp i Torahn. Så gör rabbinerna när de söker betydelsen av något. Molnet dyker upp första gången i samband med att Gud sluter ett förbund (1 Mos 9:13) med alla levande varelser genom regnbågen. Men något som skulle kunna vara ett moln dyker upp redan i 1 Mos 2:6: ”ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken”. När detta flöde vällde fram, då skapade Gud människan. Molnet har alltså viktiga symboliska betydelser för Guds förbund med oss levande varelser.

Vädurshornet kallas för shofar bland judarna. Ordet dyker första gången upp i 2 Mos 19:13 – alltså det bibelord vi läste – men det skrivs som yowbel och det har klara kopplingar till jubelåret. Vädurshornet ansågs vara från den vädur som ersatte Isak som offer när Abraham var på Moria berg. Men förutom kopplingen till Akida, så påminde man även om människans skapelse genom blåsandet i shofaren. Gud blåste ju in liv genom hennes näsborrar (1 Mos 2:7).

En liten parantes om historien på Moria berg kan i och för sig vara på sin plats. Gud själv hade ju sagt åt Abraham att han skulle offra sin son som ett brännoffer. Vem sa till Abraham att han inte behövde offra Isak? Var det Gud som sa det till Abraham? Nej, det var en malach (ängel). Hur kan en ängel ändra på det som Gud har sagt? Jo, enligt judisk halacha, så är det bara Gud som kan avgöra om man skall döda någon. Men för att rädda någon behöver man inte vara Gud. Kanske ett gott argument för att Jesus kan vara vår frälsare utan att vi behöver tro att han är Gud.

Om vi nu vänder tillbaka till Jesu ord i Matt 24 om att han skall komma på himlens moln och om ljudet av en stor basun så är det nog viktigt att vi funderar om vi skall koppla dessa ord till vad som hände med dessa symboler på Sinai eller vi bara ska ta dem som bokstavliga positionsbeskrivningar av hans ankomst. Tänk också på att Gud sa till Mose att efter Sinai skulle folket alltid lita på honom. Gjorde de verkligen det? Nej, inte enligt Jesus i alla fall. Han säger ju att om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev (Joh 5:46). Alltså skedde det inte en fullständig förlossning vid Sinai och det återstår alltså en sådan. Genom att använda sig av molnet och basunen som symboler, så gör han det fullkomligt klart för judarna att han skall fullgöra det Mose inte fullgjorde.

Sedan har vi ett begrepp till som är centralt för Jesu återkomst. Vi brukar ibland (i alla fall förr) tala om ett uppryckande. Även det begreppet uppfattas av oss som positionsbestämmande. Det grekiska ord som används för att beskriva detta i 1 Thess 4:17 är ἁρπάζω [harpazô]. Det ordet används på fler ställen i NT och syftar ibland på att tas upp till Guds tron och i andra fall på något helt annat. Men det finns ju inget som talar för att NT:s teologi bygger på grekiska begrepp. Istället bör vi söka efter ett likartat begrepp i hebreiskan.

Nu visar det sig att händelsen vid Sinai faktiskt har ett begrepp som syftar på ungefär samma sak som det grekiska ordet som används i NT. Vi kan läsa i 2 Mos 19:13: ”När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.” Det hebreiska ordet עָלָה [`alah] betyder att gå upp, men även att komma upp inför Gud. När basunen ljuder skall vi alltså gå upp inför Gud.

För kontinuitetens skull så skall vi naturligtvis också undersöka var någonstans ordet `alah uppträder första gången i Torahn. När vi gör det kan vi ju hoppas att det åtminstone finns en liten koppling till molnet eller basunen. Och det gör det. Ett flöde vällde fram [`alah] och vattnade jorden – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar (1 Mos 2:6-7). Vi har både flödet som förekommer molnet och vi har också Guds blåsande som förekommer basunen.

När Jesus kommer på molnet och basunen ljuder, skall vi på något sätt föras tillbaka till tiden före molnet och basunen. Vi skall föras tillbaka till tiden före syndafallet – till Eden.

Länktips:
http://aletheia.se/2013/09/02/basunhogtiden-snart-har/