Hur vet vi att bibelns religion är rätt?

Vi skall i denna och i ytterligare någon bloggpost utreda den bibliska grunden för hur vi borde se på och förstå bibelns religion. Jag kommer att ta er läsare med på en lite annorlunda färd i bibelns landskap, en färd som ni troligen aldrig tidigare gjort eller ens tidigare föreställt er att man kunde göra. En färd som jag inte heller har gjort, mer än att jag föreställt mig ungefär hur den borde och kunde se ut. Risken är stor att denna resa kommer att förändra både mig, som skribent, och er som läsare, på ett sätt som ni kanske aldrig från början önskat er. Men om det är riktigt, det vi kommer fram till, så har vi ju kommit närmare sanningen.

Vi börjar vår resa från allra första början …

När vi går tillbaka ända till de första människorna som omnämns i bibeln, vet vi ju att de inte hade någon bibel. Vare sig Adam eller Noa hade någon bibel. Sedan kommer Abraham. Abraham hör hur Gud talar till honom om att lämna sitt land, och om hur Gud skall göra honom till ett stort folk. Här har vi alla religioners klassiska början. En människa får en uppenbarelse och den människan är karismatisk och får med sig fler människor. Så långt skiljer sig inte vår bibels religion alls från t.ex. vad som händer Mohammed runt år 610 e.Kr. Då var Mohammed 40 år och ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade ord som kom att bli Koranens första kapitel.

Om vi skall vara ärliga på denna resa – och det är väl själva poängen om vi önskar nå fram till sanningen – så måste vi erkänna att vare sig bibelns religion eller Islam, så långt, inte har mer vederhäftiga bevis än den andre. Islam innesluter ju dessutom Abrahams uppenbarelse, men grundar sedan sin fortsatta genealogi på Ismael istället för på Isak. Hur vet man vem som har rätt?

Siddhartha Gautama, som föddes någon gång runt år 623 f.Kr., satt vid ett träd och mediterade i flera veckor. Detta efter att i sex år sökt sanningen hos de mest berömda lärarna i norra Indien. Till slut hade han nått en total och direkt insikt i sanningen och blev därmed Buddha, den upplyste. Siddhartha Gautama och Mohammed har alltså också, liksom Abraham, varit med om en personlig upplevelse som gett upphov till en världsreligion. Hur vet man vem som har rätt?

Förutom stora världsreligionsstiftare, så finns det också mindre sektledare och samfundsledare som haft sina personliga uppenbarelser. Osäker på vilken kyrka som var den rätta ska Joseph Smith 1820 ha begivit sig ut i skogen för att be för att få veta vilken kyrka han skulle tillhöra. Gud och Jesus ska då ha uppenbarat sig för honom och sagt att han inte skulle ansluta sig till någon av de existerande kyrkorna. Händelsen var enligt Smith en profetisk kallelse från Gud och början till en återställelse av Jesu Kristi evangelium och prästadöme.

År 1823 sade sig Smith fått besök av ängeln Moroni som fyra år senare överlämnade en forntida uppteckning som han översatte och år 1830 gav ut som Mormons bok. Samma år grundade han Kristi kyrka som han 1838 gav namnet Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Mohammed, Siddhartha Gautama och Joseph Smith har alla varit med om personliga upplevelser som gett upphov till antingen olika världsreligioner eller till sekter. Hur vet man vem som har rätt?

Med bibelns religion händer det så småningom något helt annat än med de andra religionerna, men först skall vi också komma ihåg att Abrahams uppenbarelse inte stannade vid Abraham. Abrahams Gud kallas ju inte för intet för Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, d.v.s. det finns en Gudsuppenbarelse i minst tre generationer. Det är dock inte det jag syftar på som den stora skillnaden mellan bibelns religion och Mohammed & Co. Den stora skillnaden är vad som efter några hundra år händer vid Sinai. Händelserna vid Sinai skiljer alla andra religioner från bibelns religion. Det finns ingen händelse i någon religion som ens liknar det som sker vid Sinai. Uppenbarelsen begränsar sig inte efter det längre till en Abraham eller en Isak och Jakob, utan till ett helt folk, som enligt ortodox judisk uppfattning kanske handlar om tre miljoner människor.

Det finns de som anser att händelserna vid Sinai kan förklaras med naturliga förklaringar. Det menar att det inte är ovanligt att masspsykos kan ske på ett sådant sätt att en hel folkmassa tror sig uppleva något övernaturligt, som det som sker vid Sinai. Det finns dock ett problem för dem som menar så. Om någonting är naturligt, kan man vara säker på att det upprepas. Ett naturligt fenomen upprepas alltid. Ta tyngdlagen som ett exempel. Om man tar en sten i handen och släpper den, så vet man att den varje gång faller till marken. Så sker med allt som är naturligt. Det upprepar sig, men har något som Sinaihändelsen någonsin upprepat sig? Nej, ingen religion bygger på samma tema som Sinaihändelsen. Framförallt så har inget folkslag som varit med om något som kan liknas vid en Sinaihändelse överlevt i tusentals år. Trots total exil i årtusenden och dessutom en förintelse med industriell frenesi och teknik.

Så skillnaden mellan bibelns religion och de andra religionerna och sekterna handlar till att börja med mest om vad som händer vid Sinai. Därför kommer jag att i nästa bloggpost uppehålla mig mycket om vad som hände vid just Sinai. Dessa händelser är så viktiga även för de som är Jesustroende. Om man vill leva nära sanningen så är Sinaihändelserna avgörande för mycket som kommer senare. De påverkar saker som skiljer mellan protestantism och katolicism. De påverkar saker som handlar om kyrkan. Sinaihändelserna påverkar allt annat vi kan läsa om i både den kristna och den judiska bibeln.

Länktips:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/till-den-enkla-trons-forsvar/
http://larryhurtado.wordpress.com/2014/03/23/israel-and-the-people-of-god-wright-response/
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/

En basun, ett moln och ett uppryckande

Basunen har vi hört mycket om, men har ni hört någon lägga ut texten om molnet någon gång? Jag tänker naturligtvis på när Jesus talar om att han skall komma på himlens moln och om ljudet av en stor basun (Matt 24:30-31). Det där molnet och basunen hänger nämligen ihop lite mer än man kanske föreställer sig. Så är det också när Mose går upp på Sinai för att ta emot Torahn.

Då sade Herren till Mose: ”Jag skall komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig. Sedan kommer de alltid att lita på dig.” När Mose hade talat om för Herren vad folket hade sagt sade Herren till honom: ”Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn. Du skall dra en gräns runt omkring berget och varna folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Den som rör vid berget skall straffas med döden. Men ingen hand får vidröra honom: han skall stenas eller skjutas. Ingen sådan får leva, vare sig det är ett djur eller en människa. När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.” (2 Mos 19:9-13)

Shekinah (Guds härlighet) kom till Sinai i ett moln och berget blev så heligt att ingen ens fick vidröra det. Sinai var inget heligt berg innan dess och är det inte nu heller. Så när vädurshornet ljudit, och därmed berättat att Shekinah inte längre var kvar, så hade berget återigen blivit neutralt och folket fick gå upp.

Nu blev ju historien om Sinai lite mer komplicerad än så. Mose gick upp på berget och fick stentavlorna. När han sedan kom ned lite i förtid eftersom Gud skickade honom, så hade folket gjort sig en guldkalv. När Gud då ville förgöra folket bad Mose Gud förlåta folket. Sedan gick han återigen upp på Sinai och kom tillbaka en andra gång. Molnet visar på Guds närvaro och basunen signalerar när det är fritt för folket att gå upp. Intressant att Mose fick göra en andra vända uppe hos Gud innan Israel var redo.

För att fördjupa oss ytterligare något i betydelserna för molnet och basunen eller vädurhornet, som B2000 översätter det, så ska vi söka första gången dessa ord dyker upp i Torahn. Så gör rabbinerna när de söker betydelsen av något. Molnet dyker upp första gången i samband med att Gud sluter ett förbund (1 Mos 9:13) med alla levande varelser genom regnbågen. Men något som skulle kunna vara ett moln dyker upp redan i 1 Mos 2:6: ”ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken”. När detta flöde vällde fram, då skapade Gud människan. Molnet har alltså viktiga symboliska betydelser för Guds förbund med oss levande varelser.

Vädurshornet kallas för shofar bland judarna. Ordet dyker första gången upp i 2 Mos 19:13 – alltså det bibelord vi läste – men det skrivs som yowbel och det har klara kopplingar till jubelåret. Vädurshornet ansågs vara från den vädur som ersatte Isak som offer när Abraham var på Moria berg. Men förutom kopplingen till Akida, så påminde man även om människans skapelse genom blåsandet i shofaren. Gud blåste ju in liv genom hennes näsborrar (1 Mos 2:7).

En liten parantes om historien på Moria berg kan i och för sig vara på sin plats. Gud själv hade ju sagt åt Abraham att han skulle offra sin son som ett brännoffer. Vem sa till Abraham att han inte behövde offra Isak? Var det Gud som sa det till Abraham? Nej, det var en malach (ängel). Hur kan en ängel ändra på det som Gud har sagt? Jo, enligt judisk halacha, så är det bara Gud som kan avgöra om man skall döda någon. Men för att rädda någon behöver man inte vara Gud. Kanske ett gott argument för att Jesus kan vara vår frälsare utan att vi behöver tro att han är Gud.

Om vi nu vänder tillbaka till Jesu ord i Matt 24 om att han skall komma på himlens moln och om ljudet av en stor basun så är det nog viktigt att vi funderar om vi skall koppla dessa ord till vad som hände med dessa symboler på Sinai eller vi bara ska ta dem som bokstavliga positionsbeskrivningar av hans ankomst. Tänk också på att Gud sa till Mose att efter Sinai skulle folket alltid lita på honom. Gjorde de verkligen det? Nej, inte enligt Jesus i alla fall. Han säger ju att om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev (Joh 5:46). Alltså skedde det inte en fullständig förlossning vid Sinai och det återstår alltså en sådan. Genom att använda sig av molnet och basunen som symboler, så gör han det fullkomligt klart för judarna att han skall fullgöra det Mose inte fullgjorde.

Sedan har vi ett begrepp till som är centralt för Jesu återkomst. Vi brukar ibland (i alla fall förr) tala om ett uppryckande. Även det begreppet uppfattas av oss som positionsbestämmande. Det grekiska ord som används för att beskriva detta i 1 Thess 4:17 är ἁρπάζω [harpazô]. Det ordet används på fler ställen i NT och syftar ibland på att tas upp till Guds tron och i andra fall på något helt annat. Men det finns ju inget som talar för att NT:s teologi bygger på grekiska begrepp. Istället bör vi söka efter ett likartat begrepp i hebreiskan.

Nu visar det sig att händelsen vid Sinai faktiskt har ett begrepp som syftar på ungefär samma sak som det grekiska ordet som används i NT. Vi kan läsa i 2 Mos 19:13: ”När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.” Det hebreiska ordet עָלָה [`alah] betyder att gå upp, men även att komma upp inför Gud. När basunen ljuder skall vi alltså gå upp inför Gud.

För kontinuitetens skull så skall vi naturligtvis också undersöka var någonstans ordet `alah uppträder första gången i Torahn. När vi gör det kan vi ju hoppas att det åtminstone finns en liten koppling till molnet eller basunen. Och det gör det. Ett flöde vällde fram [`alah] och vattnade jorden – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar (1 Mos 2:6-7). Vi har både flödet som förekommer molnet och vi har också Guds blåsande som förekommer basunen.

När Jesus kommer på molnet och basunen ljuder, skall vi på något sätt föras tillbaka till tiden före molnet och basunen. Vi skall föras tillbaka till tiden före syndafallet – till Eden.

Länktips:
http://aletheia.se/2013/09/02/basunhogtiden-snart-har/