Vi skall i denna och i ytterligare någon bloggpost utreda den bibliska grunden för hur vi borde se på och förstå bibelns religion. Jag kommer att ta er läsare med på en lite annorlunda färd i bibelns landskap, en färd som ni troligen aldrig tidigare gjort eller ens tidigare föreställt er att man kunde göra. En färd som jag inte heller har gjort, mer än att jag föreställt mig ungefär hur den borde och kunde se ut. Risken är stor att denna resa kommer att förändra både mig, som skribent, och er som läsare, på ett sätt som ni kanske aldrig från början önskat er. Men om det är riktigt, det vi kommer fram till, så har vi ju kommit närmare sanningen.

Vi börjar vår resa från allra första början …

När vi går tillbaka ända till de första människorna som omnämns i bibeln, vet vi ju att de inte hade någon bibel. Vare sig Adam eller Noa hade någon bibel. Sedan kommer Abraham. Abraham hör hur Gud talar till honom om att lämna sitt land, och om hur Gud skall göra honom till ett stort folk. Här har vi alla religioners klassiska början. En människa får en uppenbarelse och den människan är karismatisk och får med sig fler människor. Så långt skiljer sig inte vår bibels religion alls från t.ex. vad som händer Mohammed runt år 610 e.Kr. Då var Mohammed 40 år och ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade ord som kom att bli Koranens första kapitel.

Om vi skall vara ärliga på denna resa – och det är väl själva poängen om vi önskar nå fram till sanningen – så måste vi erkänna att vare sig bibelns religion eller Islam, så långt, inte har mer vederhäftiga bevis än den andre. Islam innesluter ju dessutom Abrahams uppenbarelse, men grundar sedan sin fortsatta genealogi på Ismael istället för på Isak. Hur vet man vem som har rätt?

Siddhartha Gautama, som föddes någon gång runt år 623 f.Kr., satt vid ett träd och mediterade i flera veckor. Detta efter att i sex år sökt sanningen hos de mest berömda lärarna i norra Indien. Till slut hade han nått en total och direkt insikt i sanningen och blev därmed Buddha, den upplyste. Siddhartha Gautama och Mohammed har alltså också, liksom Abraham, varit med om en personlig upplevelse som gett upphov till en världsreligion. Hur vet man vem som har rätt?

Förutom stora världsreligionsstiftare, så finns det också mindre sektledare och samfundsledare som haft sina personliga uppenbarelser. Osäker på vilken kyrka som var den rätta ska Joseph Smith 1820 ha begivit sig ut i skogen för att be för att få veta vilken kyrka han skulle tillhöra. Gud och Jesus ska då ha uppenbarat sig för honom och sagt att han inte skulle ansluta sig till någon av de existerande kyrkorna. Händelsen var enligt Smith en profetisk kallelse från Gud och början till en återställelse av Jesu Kristi evangelium och prästadöme.

År 1823 sade sig Smith fått besök av ängeln Moroni som fyra år senare överlämnade en forntida uppteckning som han översatte och år 1830 gav ut som Mormons bok. Samma år grundade han Kristi kyrka som han 1838 gav namnet Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Mohammed, Siddhartha Gautama och Joseph Smith har alla varit med om personliga upplevelser som gett upphov till antingen olika världsreligioner eller till sekter. Hur vet man vem som har rätt?

Med bibelns religion händer det så småningom något helt annat än med de andra religionerna, men först skall vi också komma ihåg att Abrahams uppenbarelse inte stannade vid Abraham. Abrahams Gud kallas ju inte för intet för Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, d.v.s. det finns en Gudsuppenbarelse i minst tre generationer. Det är dock inte det jag syftar på som den stora skillnaden mellan bibelns religion och Mohammed & Co. Den stora skillnaden är vad som efter några hundra år händer vid Sinai. Händelserna vid Sinai skiljer alla andra religioner från bibelns religion. Det finns ingen händelse i någon religion som ens liknar det som sker vid Sinai. Uppenbarelsen begränsar sig inte efter det längre till en Abraham eller en Isak och Jakob, utan till ett helt folk, som enligt ortodox judisk uppfattning kanske handlar om tre miljoner människor.

Det finns de som anser att händelserna vid Sinai kan förklaras med naturliga förklaringar. Det menar att det inte är ovanligt att masspsykos kan ske på ett sådant sätt att en hel folkmassa tror sig uppleva något övernaturligt, som det som sker vid Sinai. Det finns dock ett problem för dem som menar så. Om någonting är naturligt, kan man vara säker på att det upprepas. Ett naturligt fenomen upprepas alltid. Ta tyngdlagen som ett exempel. Om man tar en sten i handen och släpper den, så vet man att den varje gång faller till marken. Så sker med allt som är naturligt. Det upprepar sig, men har något som Sinaihändelsen någonsin upprepat sig? Nej, ingen religion bygger på samma tema som Sinaihändelsen. Framförallt så har inget folkslag som varit med om något som kan liknas vid en Sinaihändelse överlevt i tusentals år. Trots total exil i årtusenden och dessutom en förintelse med industriell frenesi och teknik.

Så skillnaden mellan bibelns religion och de andra religionerna och sekterna handlar till att börja med mest om vad som händer vid Sinai. Därför kommer jag att i nästa bloggpost uppehålla mig mycket om vad som hände vid just Sinai. Dessa händelser är så viktiga även för de som är Jesustroende. Om man vill leva nära sanningen så är Sinaihändelserna avgörande för mycket som kommer senare. De påverkar saker som skiljer mellan protestantism och katolicism. De påverkar saker som handlar om kyrkan. Sinaihändelserna påverkar allt annat vi kan läsa om i både den kristna och den judiska bibeln.

Länktips:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/till-den-enkla-trons-forsvar/
http://larryhurtado.wordpress.com/2014/03/23/israel-and-the-people-of-god-wright-response/
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/