Att förändra ett helt folks kollektiva minne

Om inte Sinaihändelserna verkligen ägde rum, hur gick det då till när någon kunde lura en hel generation att tro på en falsk nationell historia, en falsk skriftlig Torah, en falsk muntlig Torah och falska traditioner, som dessutom minutiöst förvaltades från föräldrar till barn i generationer och som dessutom i själva texten hävdar att det är så kunskapen överförs. Om någon fabricerat Sinaihändelserna och sedan kommit och påstått till en generation att alla tidigare generationer har följt dessa märkliga stadgar och bud, så finns det en logisk uppförsbacke när det gäller förklaringar.

När skulle någon kunnat inbilla ett helt folk att deras föräldrageneration har trott så här och generationerna innan dem trodde man likadant, men just ni har på något vis tappat bort den här kunskapen och nu skall vi införa denna kunskap igen? Hur går det till? Och om det skedde på det viset, varför finns det inte dokumenterat någonstans, när allt annat dokumenterats så noggrant?

Om en ensam karismatisk religiös ledare påstår att han upplevt ett direkt tilltal från Gud eller på något annat sätt fått insikt i sanningar som vi andra inte kan ta del av, så sker ju ett missionerande som leder till att människor som kommer till tro måste förlita sig på att det den karismatiska ledaren påstår verkligen stämmer.

I fallet med Israel vid berget Sinai, så omfattar den upplevelsen ett helt folk. Hela folket antar sedan stadgar och bud som sedan efterlevs i hela samhället och fortsätter så i generation efter generation. Dessa traditioner bygger på att den som för närvarande förvaltar traditionen vet varifrån han fått den och varifrån den kom i leden innan.

Om vi skulle följa en rabbins kunskap bakåt i tiden, kan denne alltid ange vem han lärt sig detta ifrån och eftersom detta är viktigt, så har han naturligtvis också fått reda på vem hans lärare i sin tur lärt sig detta ifrån, och var denne i sin tur fått detta ifrån. På så vis har alla rabbiner en obruten kedja av kunskapsöverförande ända tillbaka till Mose. Naturligtvis kan man ifrågasätta om alla eller ens några av dessa så kallade obrutna kedjor är helt i överenstämmelse med den exakta sanningen, men om vi skall slå hål på den judiska traditionen så räcker det inte med att finna fel i varje sådan kedja, felet måst i sådana vara vid samma historiska tidpunkt i alla dessa så kallade obrutna kedjor. Enstaka fel kan förekomma, fabriceringar kan förkomma, men summan av ett helt folks tradition om en gemensam upplevelse kan inte införas på annat sätt en samtidigt och för alla.

För hur skulle det annars ha låtit om den judiska traditionen kom till lite här och där? Hur skulle det gå att få ihop med ett enat folk vid Sinai som sedan alla följde stadgar och bud? Alla måste samtidigt börja tro på samma sak eftersom själva upplevelsen var gemensam och att de sedan gjorde gemensam sak av det hela.

Någon kanske då inflikar att judarna inte alltid följt Guds bud och inte alltid varit så lydiga mot Torahn. Vid ett tillfälle så fann man en lagbok och den hade tydligen inte blivit läst på länge. Kan det inte vara så att det skulle kunna vara ett sådant tillfälle där man införde idéerna om Sinai? Nej, inte ens vid ett sådant tillfälle kan man hitta en logisk möjlighet att införa sådana idéer. När folket varit i exil, i fångenskap då? Nej, det finns fortfarande ingen logisk möjlighet till att införa sådana idéer som rör generationer tillbaka. Det tillfället i Gamla Testamentet som kanske bäst lämpar sig för införandet av ett kollektivt minne, skulle möjligtvis ha varit under slaveriet i Egypten, men det var ju före händelserna vid Sinai.

Det kollektiva minnet, den muntliga Torahn och de judiska traditionerna är en barriär som gör det betydligt svårare att förklara bort bibelns sanningar än om de stått för sig själva. Faktum är att den muntliga traditionen utgör det starkaste beviset för de viktigaste händelserna. Det är lättare att förvanska en text – det har vi inte minst sett i Nya Testamentet – än att förändra ett helt folks kollektiva minne.

Länktips:
http://www.theapj.com/the-kuzari-principle-2/
http://philosophyofjudaism.blogspot.se/2011/09/kuzari-principle.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Kuzari
http://aletheia.se/2014/01/22/obruten-apostolisk-succession/

För israeliterna i öknen var Torahn muntlig och inte skriftlig

När Mose hade varit på berget Sinai och kom ned med de två stentavlorna lade han dem i förbundsarken. Mose sa att de sedan låg kvar i arken. På slutet av ökenvandringen skrev Mose ned hela Torahn, från början till slut och lade Torahn intill förbundsarken.

”På dessa tavlor skrev han detsamma som förra gången, de tio budorden, som Herren förkunnade för er ur elden, när ni var församlade vid berget. Herren gav dem till mig, och jag gick ner från berget. I arken jag hade gjort lade jag tavlorna, så som Herren hade befallt mig, och där låg de sedan kvar. (5 Mos 10:4-5)

”När Mose hade skrivit ner denna Torah i en bokrulle, från början till slut, befallde han leviterna, som bar Herrens förbundsark: ”Tag denna Torah och lägg den intill Herrens, er Guds, förbundsark. Där skall den vara ett vittne mot dig, Israel.” (5 Mos 31:24-26)

Om ni försöker leva er in i vad det här betyder i fråga om hur folket eller prästerskapet hade tillgång till den skrivna Torahn eller inte, så bör vi ju betänka att den moderna boktryckarkonsten med utbytbara bokstäver kom till först på 1400-talet med Gutenberg. Det är knappast någon slump att Martin Luthers Skriften Allena inte åberopades före Gutenberg. Innan dess var det nog få människor som överhuvudtaget hade kunnat ta del av bibeln på sitt eget språk och därmed var ju en paroll som Skriften Allena närmast meningslös.

Likadant är det ju för Israels folk under ökenfärden. De har inte varsitt exemplar av Torahn på nattygsbordet, som de kan bläddra i på kvällen innan de somnar. Faktum är att inte ens Mose läste Torahn under ökenfärden. Mose skrev den ju först efter att han hållit talet till dem i dalen mittemot Bet Pegor (5 Mos 3:29) och det var i slutet på ökenvandringen.

Så hur kan vi då föreställa oss hur Israels folk förhöll sig till det som kallas den ”Muntliga Lagen” (Oral Torah)? Ja, i ärlighetens namn, så var det ju den enda Torahn de hade. Mose skrev ju som sagt inte ned Torahn förrän de i princip skulle kliva över floden Jordan, och den text som sedan fanns nedskriven hade leviterna tagit hand om och lagt intill förbundsarken.

Så hur såg lagen (Torahn) ut för Israels folk? Jo, den var muntlig och inte skriftlig. Finns det fler indikationer på att lagen var muntlig? Ja. Massvis. Nästan hela tiden så talar Herren till Mose, som i sin tur säger något till prästerna, Aaron eller israeliterna. Det är på detta sätt som lagen (Torahn) förmedlas till de olika delarna av Israels folk. Det är först på slutet av ökenvandringen som detta också sätts på pränt, och då som ”ett vittne”. Här tänker jag på standardmetern som finns undanlagd på Bureau International des Poids et Mesures för att säkerställa att en meter alltid kommer att vara en meter.

Så här går det till om vi synar kapitlen 21-23 i Vayikra (3 Mos):

”Herren sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner: En präst får inte ådra sig orenhet genom att röra vid en avliden …” (3 Mos 21:1)

”Herren talade till Mose: Säg till Aron: Ingen bland dina ättlingar … (3 Mos 21:13-14)

”Herren talade till Mose: Säg till Aron och hans söner … (3 Mos 22:1-2)

”Herren talade till Mose: Säg till Aron och hans söner och till alla israeliterna: Om någon israelit eller invandrare i Israel vill frambära ett offer …” (3 Mos 22:17-18)

”Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: Herrens högtider som ni skall utlysa …” (3 Mos 23:1-2)

”Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: När ni kommer in i landet … (3 Mos 23:9-10)

”Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: I sjunde månaden, på första dagen i månaden … (3 Mos 23:23-24)

”Herren talade till Mose: Säg till israeliterna: På femtonde dagen i samma månad, den sjunde, infaller Herrens lövhyddefest …” (3 Mos 23:33-34)

”Så talade Mose till israeliterna om Herrens högtider.” (3 Mos 23:44)

Vi behöver alltså inte värst mycket inlevelse för att förstå att för israeliterna i öknen var Torahn muntlig och inte skriftlig.

Länktips:
http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/mitt-svar-till-lembke-2/
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/

Hur vet vi att bibelns religion är rätt?

Vi skall i denna och i ytterligare någon bloggpost utreda den bibliska grunden för hur vi borde se på och förstå bibelns religion. Jag kommer att ta er läsare med på en lite annorlunda färd i bibelns landskap, en färd som ni troligen aldrig tidigare gjort eller ens tidigare föreställt er att man kunde göra. En färd som jag inte heller har gjort, mer än att jag föreställt mig ungefär hur den borde och kunde se ut. Risken är stor att denna resa kommer att förändra både mig, som skribent, och er som läsare, på ett sätt som ni kanske aldrig från början önskat er. Men om det är riktigt, det vi kommer fram till, så har vi ju kommit närmare sanningen.

Vi börjar vår resa från allra första början …

När vi går tillbaka ända till de första människorna som omnämns i bibeln, vet vi ju att de inte hade någon bibel. Vare sig Adam eller Noa hade någon bibel. Sedan kommer Abraham. Abraham hör hur Gud talar till honom om att lämna sitt land, och om hur Gud skall göra honom till ett stort folk. Här har vi alla religioners klassiska början. En människa får en uppenbarelse och den människan är karismatisk och får med sig fler människor. Så långt skiljer sig inte vår bibels religion alls från t.ex. vad som händer Mohammed runt år 610 e.Kr. Då var Mohammed 40 år och ärkeängeln Gabriel visade sig för honom och uttalade ord som kom att bli Koranens första kapitel.

Om vi skall vara ärliga på denna resa – och det är väl själva poängen om vi önskar nå fram till sanningen – så måste vi erkänna att vare sig bibelns religion eller Islam, så långt, inte har mer vederhäftiga bevis än den andre. Islam innesluter ju dessutom Abrahams uppenbarelse, men grundar sedan sin fortsatta genealogi på Ismael istället för på Isak. Hur vet man vem som har rätt?

Siddhartha Gautama, som föddes någon gång runt år 623 f.Kr., satt vid ett träd och mediterade i flera veckor. Detta efter att i sex år sökt sanningen hos de mest berömda lärarna i norra Indien. Till slut hade han nått en total och direkt insikt i sanningen och blev därmed Buddha, den upplyste. Siddhartha Gautama och Mohammed har alltså också, liksom Abraham, varit med om en personlig upplevelse som gett upphov till en världsreligion. Hur vet man vem som har rätt?

Förutom stora världsreligionsstiftare, så finns det också mindre sektledare och samfundsledare som haft sina personliga uppenbarelser. Osäker på vilken kyrka som var den rätta ska Joseph Smith 1820 ha begivit sig ut i skogen för att be för att få veta vilken kyrka han skulle tillhöra. Gud och Jesus ska då ha uppenbarat sig för honom och sagt att han inte skulle ansluta sig till någon av de existerande kyrkorna. Händelsen var enligt Smith en profetisk kallelse från Gud och början till en återställelse av Jesu Kristi evangelium och prästadöme.

År 1823 sade sig Smith fått besök av ängeln Moroni som fyra år senare överlämnade en forntida uppteckning som han översatte och år 1830 gav ut som Mormons bok. Samma år grundade han Kristi kyrka som han 1838 gav namnet Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Mohammed, Siddhartha Gautama och Joseph Smith har alla varit med om personliga upplevelser som gett upphov till antingen olika världsreligioner eller till sekter. Hur vet man vem som har rätt?

Med bibelns religion händer det så småningom något helt annat än med de andra religionerna, men först skall vi också komma ihåg att Abrahams uppenbarelse inte stannade vid Abraham. Abrahams Gud kallas ju inte för intet för Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, d.v.s. det finns en Gudsuppenbarelse i minst tre generationer. Det är dock inte det jag syftar på som den stora skillnaden mellan bibelns religion och Mohammed & Co. Den stora skillnaden är vad som efter några hundra år händer vid Sinai. Händelserna vid Sinai skiljer alla andra religioner från bibelns religion. Det finns ingen händelse i någon religion som ens liknar det som sker vid Sinai. Uppenbarelsen begränsar sig inte efter det längre till en Abraham eller en Isak och Jakob, utan till ett helt folk, som enligt ortodox judisk uppfattning kanske handlar om tre miljoner människor.

Det finns de som anser att händelserna vid Sinai kan förklaras med naturliga förklaringar. Det menar att det inte är ovanligt att masspsykos kan ske på ett sådant sätt att en hel folkmassa tror sig uppleva något övernaturligt, som det som sker vid Sinai. Det finns dock ett problem för dem som menar så. Om någonting är naturligt, kan man vara säker på att det upprepas. Ett naturligt fenomen upprepas alltid. Ta tyngdlagen som ett exempel. Om man tar en sten i handen och släpper den, så vet man att den varje gång faller till marken. Så sker med allt som är naturligt. Det upprepar sig, men har något som Sinaihändelsen någonsin upprepat sig? Nej, ingen religion bygger på samma tema som Sinaihändelsen. Framförallt så har inget folkslag som varit med om något som kan liknas vid en Sinaihändelse överlevt i tusentals år. Trots total exil i årtusenden och dessutom en förintelse med industriell frenesi och teknik.

Så skillnaden mellan bibelns religion och de andra religionerna och sekterna handlar till att börja med mest om vad som händer vid Sinai. Därför kommer jag att i nästa bloggpost uppehålla mig mycket om vad som hände vid just Sinai. Dessa händelser är så viktiga även för de som är Jesustroende. Om man vill leva nära sanningen så är Sinaihändelserna avgörande för mycket som kommer senare. De påverkar saker som skiljer mellan protestantism och katolicism. De påverkar saker som handlar om kyrkan. Sinaihändelserna påverkar allt annat vi kan läsa om i både den kristna och den judiska bibeln.

Länktips:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/till-den-enkla-trons-forsvar/
http://larryhurtado.wordpress.com/2014/03/23/israel-and-the-people-of-god-wright-response/
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/

Sekt, falsk religion eller sann religion?

Lawrence Kelemen ger här en mycket intressant analys om vad som skiljer en sekt eller falsk religion från en sann religion. Han systematiserar sektbeteende och refererar bland annat till Marshall Applewhite:

Människor är lättlurade och vill tro något, även på påståenden som kräver smärtsamma eller självmordmässiga beteenden; så länge påståendet inte kan kontrolleras.

I centrum står för analysen står uppenbarelsen vid Sinai, där hela Israels folk fick vara med om en övernaturlig händelse. Hur sannolikt är det att den händelsen är sann?

Sola Scriptura och katolsk tradition tillintetgjorda

Det pågår en debatt mellan den protestantiska linjen Sola Scriptura och den katolska linjen där traditionen också spelar en viktig roll. Här tillintetgör rabbi Michael Skobac båda dessa sidors argument. Det är inte Sola Scriptura som gäller, det visar Skobac genom att endast läsa bibeln. Därtill kan vi som är någorlunda listiga, förstå att den tradition som då fattas Sola Scriptura är långt ifrån den tradition som katolska kyrkan gör anspråk på. Detta är – med möjligt undantag av Skobacs förståelse av Paulus – den bästa förklaringen av feltänket med Sola Scriptura.

Länktips:
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/
http://blogg.varldenidag.se/dahlman/2014/03/30/protestantismens-5-solar-behover-revideras/
http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/ett-svar-pa-min-artikelserie-om-katolsk-och-evangelisk-tro/
http://www.stefansward.se/2014/04/12/vad-katoliker-och-protestanter-ar-overens-om/
http://busy-being-born.blogspot.se/2013/12/fran-tron-allena-till-trons-fullhet.html
http://www.dagen.se/nyheter/paret-ekman-halsade-pa-paven/

 

 

Inte Sola Scriptura, utan en tredje väg

Jag skrev nedanstående kommentar på Mikael Karlendals blogg efter att Karlendal fått svar i tidningen Världen idag av Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi, i ämnet Sola Scriptura. Jag tänkte här vidareutveckla den kommentaren något mer än vad jag gjorde på Karlendals blogg.

Lembke skriver i Världen idag:

Vad Karlendal tyvärr inte berättar är att denna evangeliska auktoritetssyn, ”Skriften allena”, i praktiken undergräver sig själv. Betrakta exempelvis följande lärosats, som vi kan kalla ”NT-satsen”, som är i princip oemotsagd i kristna sammanhang alltsedan 400-talets början:
”Nya testamentet innehåller 27 böcker.”
Denna lärosats är naturligtvis mycket viktig, inte minst för evangeliska kristna, ty vad vore poängen med ”Skriften allena” om man inte kan precisera vilka böcker som därmed åsyftas? Dock medför den ett intrikat protestantiskt problem, ty den kan ju utläsas varken direkt eller indirekt, explicit eller implicit, ur någon av de bibliska skrifterna. Med andra ord: NT-satsen kan varken ”stödjas direkt på Bibeln” eller ”ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”. Således uppfyller den inte heller det krav som enligt ”Skriften allena” gäller för en kristen lära

Jag skrev på Karlendals blogg:

Lembke har ju en poäng här. Det finns en stor skillnad mellan Gamla Testamentet och Nya Testamentet och det är att Jesus har stadfäst det Gamla Testamentet, som text, genom både sina citat och sin livsstil. Åtminstone är det på detta viset om vi kan acceptera ett minimum av sanning även i Nya Testamentet och det tror jag även kritiska bibelforskare kan gå med på.

När vi kommer till Nya Testamentet så har vi inte tillgång till vare sig Jesu syn på detta eller apostlarnas dito, inte som detaljerad text, inte vilka böcker som skall ingå, inte ens existensen av ett Nya Testamente sanktioneras eller berörs av vare sig Jesus eller apostlarna. Återigen får vi utgå ifrån att vi kan acceptera ett minimum av sanning i de skrifter som vi har tillgång till för att kunna konstatera detta.

Därför handlar det till slut ändå om ett förtroende för det läroämbete som valde ut de 27 böckerna i NT eller ett förtroende för traditionen fram till dess läroämbetet gjorde det ”slutliga” urvalet. Någonstans skall detta förtroende landa i Origenes bibliotek och hos den som sedan ytterst kom att förvalta dessa skrifter, nämligen kejsare Konstantins hovpredikant, Eusebius.

Problemet med Eusebius är att han själv påstår att det ändrats i ”Herrens skrifter”: ”När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter när de gett sig på skrifter av mindre värde.” (Eusebios från Caesarea, Kyrkohistoria 4:23:12)

Därtill ansåg Eusebius själv att man ibland är tvungen att använda fabler som botemedel för dem som inget annat biter på (Praeparatio Evangelica). Så lite problematiskt blir det om man inte förlitar sig på traditionen, utan tror att det går att tillämpa Sola Scriptura. Själv tror jag det finns en tredje väg, men det resonemanget ryms inte i denna kommentar.

Denna tredje väg kräver sin förklaring. Om man logiskt sett inser att Sola Scriptura är en ohållbar ståndpunkt, och det bör man göra, så tycks det endast återstå att tro på den katolska traditionen, om man nu inte helt vill lämna tron. Så tycks i alla fall många av väckelserörelsernas nytillkomna teologer resonera.

Men man kan faktiskt förhålla sig annorlunda till det som Lembke kallar ”NT-satsen”. Som det framkom i min kommentar ovan, så finns det ett och annat att tvivla på när det gäller säkerställandet av denna sats. Därmed inte sagt att NT i sig självt skulle sakna sanning eller relevans, men man kan kanske ifrågasätta om de skrifter, som blivit NT, från början överhuvudtaget var tänkta som en slags databas för kyrkliga doktriner, en databas som miljontals teologer i hundratals år vridit och vänt på för att utforma en systematisk och heltäckande teologi som egentligen ligger utanför det som texterna i NT egentligen beskriver.

Om jag skall förenkla min tanke, så skulle jag våga påstå att Nya Testamentet håller gott och väl för den enskilde människans personliga förhållande till Gud. Nya Testamentet är viktigt för de ickejudar som kommer till tro, eftersom Torahn (Moseböckerna) med alla dess bud i första hand, när det gäller vardagsnära frågor, är ämnat för judarna.

Däremot håller inte Nya Testamentet för att bygga höga kyrkliga doktriner och lärosatser på det sätt som kyrkans teologer genom århundradena gjort. Torahn var skriven för att lägga grunden för en tro. I Nya Testamentet svarar Paulus på frågor som vi inte vet vilka de är, vilket gör att de paulinska breven mest liknar frågesportsprogrammet Jeopardy. Vi får svaret och måste själva gissa frågan. Kan sådana texter vara ämnade för att bygga höga kyrkliga doktriner och lärosatser? Nej, men de kan i sin enkelhet ge mycket vägledning för den enskilda människan.

Faktum är att med detta synsätt, så håller Nya Testamentet även för många av de mest kritiska bibelforskarnas angrepp på vad som kan vara sant eller inte. I värsta fall finns en berättelse om en man som botade sjuka och drev ut onda andar ändå kvar i botten. Lägg märke till att jag skrev ”i värsta fall”, för om vi skall följa Jesu exempel så finns hans exempel kvar även när bibelforskarna rensat som hårdast.

Däremot så faller i princip alla tänkbara argument för hela den systematiska dogmbildning som genomförts av kyrkan och därmed alla kyrkostrider och religionskrig. Nya Testamentet fungerar alltså väl för den personliga andakten, men utgör samtidigt en fälla för de som vill bygga höga kyrkliga doktriner och institutionalisera tron och de troende i hierarkier och system.

Kort och gott: Läs Nya Testamentet hemma eller tillsammans med dina vänner och i din gemenskap, men försök inte använda den för att ett bygga ett nytt Babels torn.

Länktips:
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/
http://www.dagen.se/opinion/debatt/bibeln-fore-traditionen-piltz/

Finns det förfalskningar i Nya Testamentet?

I bibelns sista boks sista kapitel, sista vereserna kan vi läsa vad som händer om någon tillfogar något till denna bok eller om någon tar bort något av orden i boken. Bibeln själv är alltså öppen för risken att någon skall lägga till eller ta bort något. Annars skulle det inte stå ”om”. Dessa verser hade aldrig behövt skrivas, om vi kunde ta för givet att Gud beskyddade texterna från förfalskning, men nu finns de där.

Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom, Herre Jesus. Nåd från herren Jesus åt alla. (Upp 22:18-21)

Visserligen syftar författaren till denna text inte på hela bibeln när det ordas om att lägga till och ta bort ord. När texten skrevs fanns redan Torahn (Moseböckerna), Nevi’im (profeterna) och K’tuvim (skrifterna). Troligtvis inte systematiserade som vi har dessa skrifter nu, men de var välkända och spridda och därför svåra att förfalska. Nya Testamentets skrifter var vid den här tiden troligtvis endast cirkulerande brev och nedtecknade, tidigare muntliga, berättelser om Jesus.

Om de judiska texterna (Gamla Testamentet) hade innehållit några felaktigheter, som Jesus var medveten om, skulle han ju ha kunnat opponera sig mot dessa texter, men det gör han inte. Därmed skulle vi faktiskt kunna påstå att Jesus godkände dessa texter, vilket naturligtvis är ett enormt starkt argument för dem som vill kalla sig Jesu lärjungar.

Men Nya Testamentets texter har aldrig prövats av Jesus på samma sätt. Det förutsätts istället att kyrkan har förvaltat dessa texter så exemplariskt att vi skall kunna lita på dem ord för ord, från Matteus första vers till Uppenbarelsebokens sista vers.

Måste man då tro att alla ord i Nya Testamentet är sanna och oförfalskade för att bli frälst? Naturligtvis inte. Är det då troligt att alla ord i Nya Testamentet är sanna och oförfalskade? Det är en mycket intressant fråga. Om vi tror att kyrkan har varit fullkomlig i sin förvaltning av texterna, är det naturligtvis lättare att tro att varje ord är sant, men om man inte tror på en fullkomlig kyrka, så blir det hela lite mer problematiskt.

För att ytterligare komplicera frågan, så bör vi ta med i beräkningen att den kyrka som förvaltat Nya Testamentets skrifter inte alls har haft samma syn på dessa texter som de kyrkor som kommit ur reformationen. Den romersk katolska kyrkan jämnställer sin heliga Tradition med den heliga Skrift:

”Den heliga Traditionen och den heliga Skrift står därför i nära samband och samverkan med varandra. Båda har framgått ur samma gudomliga källsprång, flyter på sätt och vis samman till ett och strävar mot samma mål.”

Hur kan de som menar sig endast stå på skriften vara så säkra på att den andra kyrkan, den som jämnställer skriften med sin tradition, har förvaltat texterna på ett sådant sätt att man kan anamma det som kallas Sola Scriptura? Det blir lite som att få ett recept på en maträtt och den som haft receptet säger att man inte kan följa receptet blint, utan måste smaka av och anpassa tillagningen efter råvarorna. Kan man då följa receptet blint och ändå vara säker på en lyckad maträtt? Det beror kanske på, men det blir ju extra knepigt om man dessutom ogillat maträtten såsom den gjorts av den man fick receptet av.

Vi kommer närmare och närmare huvudfrågan. Borde vi räkna med risken att det finns förfalskningar i Nya Testamentet? Svaret på den frågan besvaras ju faktiskt i Uppenbarelseboken. Vi kan faktiskt i texten som jag citerade ovan, läsa innantill att Nya Testamentet är helt öppen med att det finns en risk för att någon skall lägga till eller ta bort något.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Hur skall man kunna lita på en text som säger att den kan vara förfalskad? Det är nu som det hela blir riktigt intressant. Hur skall man kunna skilja mellan eventuella förfalskningar och det som eventuellt är äkta? Behövs det en djup teolog för att utröna detta eller räcker det med lite enkelt sunt förnuft a’la Leif GW Persson?

Vi kan ju börja med enkelt sunt förnuft. Vi vet vem som har förvaltat skrifterna och vi vet deras agenda. Från ca år 100 så var det antijudiska argumentet det starkaste argumentet för kyrkan. Allt som talar emot ett antijudiskt synsätt är starka bevis för att åtminstone delar av skrifterna är äkta. Kyrkan skulle aldrig någonsin fabricera ett enda ord som talade gott om judar, det är en sak som är lika säker som amen i kyrkan. Om vi godtar detta argument, så gäller också det omvända. Det betyder dock inte att alla texter som är antijudiska per automatik kan avfärdas som falska, men det är naturligtvis just dessa texter som i första hand skall utsättas för granskning.

Vi skall ta ett exempel som inte handlar om att textfynd pekar i en riktning som tyder på förfalskning, utan där själva innehållet i texten motsäger sig självt eller andra fakta.

Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede. (1 Thess 2:15-16)

Innehållet i texten är ett klockrent fall av misstänkt förfalskning. Därför skall vi kontrollera om det kan finnas motsägelser i texten.

Att judarna nu till slut nås av ”Guds vrede” kan rimligen inte betyda annat än antingen templets förstörelse år 70 eller ännu troligen Jerusalems förstöring och fördrivningen av judarna år 135. Eftersom brevet skrevs av Paulus omkring år 50, så var båda dessa händelser helt okända för Paulus. Så antingen skrevs hela brevet efter år 70 eller så är just den här passagen en förfalskning.

Därtill rimmar resonemanget inte alls med vad Paulus skriver i övrigt. Vredens dag är något Paulus menar ligger framåt i tiden och inte något som redan skett (se t.ex. Rom 2:5). Att judarna är fiender till hela mänskligheten stämmer inte heller med vad Paulus skriver i andra sammanhang. I Rom 11:26 skriver han att hela Israel skall räddas. Det är endast i denna text, som vi kan läsa att Paulus skyller Jesu död på judarna. I 1 Kor 2:8 skriver han att det är denna världens makter som dödat honom.

Ytterligare en sak som talar emot att Paulus skrivit versarna 15 och 16 är att han både nämner att judarna dödat profeterna (se 1 Kung 19:10, 14) och att de dödat Jesus. Om Paulus ansett att judarna dödat Jesus, skulle han väl inte i en senare text (Rom 11) nämna att de dödat sina profeter, men helt hålla tyst om att han ansåg att de dödat Jesus. Istället talar Paulus väl om judarna i Rom 11 efter att han nämnt att de dödat sina profeter. Samma författare kan inte ha skrivit både Rom 11 och 1 Thess 2:15-16.

Kan 1 Thess 2:15-16 vara en förfalskning? Ja, mycket talar för att det är så och nu har vi en ledtråd till hur vi kan spåra dessa förfalskningar.

Länktips:
http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/nya-tider-biskopar-och-lite-till/
http://aletheia.se/2013/09/26/lutherska-forsamlingsradet-alltsa-maste-protesterna-fortsatta-mot-den-romersk-katolska-kyrkan/
http://www.dagen.se/opinion/debatt/frikyrkan-historiskt-forankrad/

Hur förfalskat är Nya Testamentet?

Det finns saker som talar för att kyrkofäderna har fingrarna i syltburken vad gäller att hålla Nya Testamentet fritt från förfalskningar. Det finns också en kyrkohistoriker, som verkar vara förfalskarnas förfalskare. Jag håller på att granska lite av detta just nu. Var beredda på att ompröva sådant ni tagit för självklart. Återkommer snart med första delen i detta ämne.

Länktips:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/frikyrkan-historiskt-forankrad/

Bibelns matematik pekar på 1948

Vi såg tidigare att den judiska metoden att se varje vers (pasuk) som representant för ett år, leder till att vers 5708 således representerar det judiska året 5708. Just vers 5708 (5 Mos 30:3) talar om att Israels folk skall samlas igen, vilket också sker 1948, som är just år 5708 i den judiska tideräkningen. Bibelns mattematik pekar alltså mot att judarnas återvändande till Israel 1948 är sanktionerat av Gud. Nu stannar inte den bibliska matematiken med bara ett enda sådant pekande på just år 1948.

Vi skall ta hjälp av två olika rabbiner, som kommer från två helt olika tidsepoker. Först är det Rabbi Johanan ben Hanina, som uttalar sig I Sanhedrin 38b. Han levde troligen någon gång runt år 200-300 e.Kr.

R. Johanan b. Hanina said: The day consisted of twelve hours. In the first hour, his [Adam’s] dust was gathered; in the second, it was kneaded into a shapeless mass. In the third, his limbs were shaped;  in the fourth, a soul was infused into him; in the fifth, he arose and stood on his feet; in the sixth, he gave [the animals] their names; in the seventh, Eve became his mate; in the eighth, they ascended to bed as two and descended as four; in the ninth, he was commanded not to eat of the tree, in the tenth, he sinned; in the eleventh, he was tried, and in the twelfth he was expelled [from Eden] and departed, for it is written, Man abideth not in honour.

Fritt översatt blir det ungefär:

Dagen består av tolv timmar. I den första timmen, samlades Adams stoft; i den andra, knådades detta till oformlig massa; i den tredje skapades hans lemmar; i den fjärde, fylldes en själ in i honom; i den femte, restes han och stod på sina fötter; i den sjätte, gav han djuren sina namn …

Vi kan konstatera att enligt denna midrash i Talmud, så restes Adam upp ur stoftet den femte timmen. Sedan tidigare vet vi att Adam skapades på den sjätte dagen. Vi vet också att det judiska dygnet börjar på kvällen, så när den första timmen (kl 6) kommer, har det redan passerat tolv timmar på dygnet.

På 1700-talet så levde en rabbin i Vilnius, som kalladas Geniet i Vilnius, Vilna Gaon. Enligt viss judisk mystik, så symboliserar Adam även Messias. Det talas om en triad, som återfinns i namnet Adam: ADM: Adam – David – Messias. Därför tänkte Vilna Gaon att tidpunkten för när Adam reste sig ur stoftet, måste han någon åsyftning på den kommande Messias och återkomsten till det heliga landet.

Han började räkna. En dag är för Gud som tusen år, läser vi ju i Psaltaren, men också Petrus skriver det och syftar då på Messias tillkomst:

Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. (2 Petr 3:8-9)

Om en dag är som tusen år, så är de fem första dagarna innan Adam skapades femtusen år. Sedan börjar det judiska dygnet på kvällen innan, så det går ytterligare en halv dag, alltså femhundra år till. Om Adam restes ur stoftet den femte timmen, så behöver vi räkna ut hur lång tid en timme är för Gud. Om en dag är tusen år, så skall vi dela tusen i dygnets tjugofyra timmar och får då fyrtioett, komma sex.

Vi gör samma ekvation, men nu med siffror:

5 dagar = 5000 år

½ dag = 500 år

5 timmar x 41,6 = 208

Summa: 5708

Om Adam reser sig ur stoftet det judiska året 5708, så måste något mycket speciellt hända då, menade Vilna Gaon på 1700-talet. Vad hände då det judiska året 5708? Jo, judarna fick tillbaka sitt land efter nästan 2000 år i exil. Det skedde det judiska året 5708, eller enligt vår tideräkning år 1948. Vilna Gaon levde på 1700-talet och visste inget om Theodor Herzl eller den sionistiska rörelsen. Johanan ben Hanina levde ytterligare 1400-1500 år tidigare.

Någonting i bibeln pekar starkt på det judiska året 5708 och vårt år 1948. Detta är såväl politisk som religiös sprängstoff.

Länktips:
http://aletheia.se/2013/09/02/basunhogtiden-snart-har/

Enheten predikar för kosmos

Det finns ett genomgående tema om enhet i hela bibeln. Denna enhet beskrivs på några ställen med närmast övernaturliga egenskaper. När enheten infinner sig händer något med våra sinnen. Jesu enhetsbön i Johannes 17 är en sådan beskrivning av enhet.

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:21)

Om enheten uppnås, så skall världen tro på att det är Gud som sänt Jesus. Ordet för ”världen” är i den grekiska texten ”kosmos” och skall nog inte förstås endast som den ”världsliga världen”. Det är större än så, det Johannes beskriver. Vad Johannes menar kan kanske bäst förstås ur författarens första kapitel:

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. (Joh 1:9-10)

Enhet krävs för att världen skall känna honom. Detta är en nyckelfråga i Johannesevangeliet.

Men temat om enhet börjar inte där. Det börjar mycket tidigare. Redan Jakob förknippade enheten med något övernaturligt. I vår svenska översättning läser vi:

Jakob kallade till sig sina söner och sade: ”Samlas här, jag vill förkunna vad som händer er i kommande dagar. (1 Mos 49:1)

Den svenska översättningen har hoppat över att samlandet är ett villkor i texten. Enligt en judisk tro så villkoras förmågan att få höra vad som kommer att hända i framtiden till att de tolv bröderna samlas på ett ställe och är eniga. Profetians gåva kommer med enheten. I Första Mosebok är det en ovanlig syn. För vad är det egentliga temat i hela Första Mosebok? Jo, osämjan mellan bröder: Kain och Abel; Isak och Ismael; Jakob och Esau; Josef och hans bröder.

Vilket nytt tema gör att Första Mosebok övergår till Andra Mosebok? Jo, att Mose och Aron håller sams, ett brödrapar som har enhet. Denna enhet mellan Mose och Aron (och Miriam också för den delen) tar folket ut ur Egypten. Utan dessa bröders enhet hade det aldrig blivit något uttåg. Hela Första Mosebok handlar om bröder som är osams. Andra Mosebok visar vad som händer när bröder är sams och har enhet. Det enda undantaget för oenighet i Första Mosebok är just när Jakob samlar alla bröderna för att de då skall få reda på vad som händer i framtiden.

Qabats shama` ben Ya`aqob shama` Yisra’el ‘ab
Samla ihop er! Lyssna Jokobs söner! Lyssna till Israel er far!

Därefter profeterar Jakob över var och en av sina söner. Sedan fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef och några generationer senare kommer Mose och Aron och leder folket ut ur Egypten. Men vad hände då med detta qabats? Var det en engångshändelse att de skulle samla ihop sig?

Som jag beskrivit i bloggposten Mose profetior – Pasuk 5708, så representerar de olika verserna i Torahn olika år. Vers (pasuk) 5708 representerar då det judiska året 5708, vilket var 1948, året då Israel efter nästan 2000 år åter blev ett land.

Nästa gång ordet qabats förekommer i betydelsen samlande av människor (det förekommer en gång emellan i 5 Mos 13:16 och handlar då om att samla byte), är i 5 Mos 30:3:

YHWH ‘elohiym shuwb shĕbuwth racham shuwb qabats `am YHWH ‘elohiym puwts

Eller som Bibel 2000 översatt detta:

Då skall Herren, din Gud, vända ditt öde och förbarma sig över dig. Herren, din Gud, skall åter samla [qabats] in dig från alla de folk bland vilka han har skingrat dig. (5 Mos 30:3)

Detta är vers 5708, som alltså representerar det judiska året 5708, och som i den gregorianska kalendern är 1948. 1948 samlade [qabats] Gud återigen sitt folk genom att de fick tillbaka sitt land.

Som om det inte vore nog med det. Efter vers 5708 (5 Mos 30:3) så kommer Mose sång. En profetisk sång som också har en plats i Uppenbarelseboken 15. Då är det Mose och Lammets sång. Och efter Mose sång profeterar Mose över var och en av Israels stammar, precis som Jakob gjort över sina söner. Återigen hör profetiorna om stammarna ihop med enheten hos de tolv stammarna.

Jesu tal i Johannes 17 har däremot inga representanter från de tolv olika stammarna, men han har tolv apostlar. Man kan välja att tro att den enhet som Gud ville att Israels folk skulle ha, nu istället förväntades av de kristna. Istället för den enhet som både Mose och profeterna profeterat om, skulle en enhet mellan de kristna predika för kosmos och ge ljus för hela universum.

Men, finns det verkligen något stöd i bibeln för en sådan tanke? Jesus själv säger ju: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (Matt 15:24)

Om Jesu ord i Matteus 15 stämmer, hur skall vi då tolka Johannes 17? Jag tror vi hittar åtminstone en del av svaret på den frågan i Hesekiel:

När jag har hämtat dem hos de främmande folken, samlat [qabats] in dem från fiendeländerna. Så visar jag min helighet inför många folk. (Hes 39:27)

Den versen passar bra med Johannes 17 om vi med ”alla som genom deras ord tror på mig” (vers 20) inbegriper de förlorade fåren av Israels folk, d.v.s. inte endast de judar som blivit kringspridda i världen, utan även de tio stammar som med tidens gång assimilerats med nationerna.

För om vi inte tror att det är en slump att 5 Mos 30:3 stämmer in med att Israel får tillbaka sitt land 1948, så kan vi aldrig räkna bort att enheten i första hand skall vara en enhet mellan Israels tolv stammar. I annat fall håller inte bibeln ihop med mindre än att vi återigen inför ersättningsteologin och skruvar upp den ännu ett varv.

Länktips:
http://www.dagen.se/nyheter/jesu-onskan-att-alla-ska-bli-ett/
http://aletheia.se/2014/03/09/ulf-birgitta-ekman-konverterar-till-katolska-kyrkan/
http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/