Sola Scriptura och katolsk tradition tillintetgjorda

Det pågår en debatt mellan den protestantiska linjen Sola Scriptura och den katolska linjen där traditionen också spelar en viktig roll. Här tillintetgör rabbi Michael Skobac båda dessa sidors argument. Det är inte Sola Scriptura som gäller, det visar Skobac genom att endast läsa bibeln. Därtill kan vi som är någorlunda listiga, förstå att den tradition som då fattas Sola Scriptura är långt ifrån den tradition som katolska kyrkan gör anspråk på. Detta är – med möjligt undantag av Skobacs förståelse av Paulus – den bästa förklaringen av feltänket med Sola Scriptura.

Länktips:
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/
http://blogg.varldenidag.se/dahlman/2014/03/30/protestantismens-5-solar-behover-revideras/
http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/ett-svar-pa-min-artikelserie-om-katolsk-och-evangelisk-tro/
http://www.stefansward.se/2014/04/12/vad-katoliker-och-protestanter-ar-overens-om/
http://busy-being-born.blogspot.se/2013/12/fran-tron-allena-till-trons-fullhet.html
http://www.dagen.se/nyheter/paret-ekman-halsade-pa-paven/

 

 

Enheten predikar för kosmos

Det finns ett genomgående tema om enhet i hela bibeln. Denna enhet beskrivs på några ställen med närmast övernaturliga egenskaper. När enheten infinner sig händer något med våra sinnen. Jesu enhetsbön i Johannes 17 är en sådan beskrivning av enhet.

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:21)

Om enheten uppnås, så skall världen tro på att det är Gud som sänt Jesus. Ordet för ”världen” är i den grekiska texten ”kosmos” och skall nog inte förstås endast som den ”världsliga världen”. Det är större än så, det Johannes beskriver. Vad Johannes menar kan kanske bäst förstås ur författarens första kapitel:

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. (Joh 1:9-10)

Enhet krävs för att världen skall känna honom. Detta är en nyckelfråga i Johannesevangeliet.

Men temat om enhet börjar inte där. Det börjar mycket tidigare. Redan Jakob förknippade enheten med något övernaturligt. I vår svenska översättning läser vi:

Jakob kallade till sig sina söner och sade: ”Samlas här, jag vill förkunna vad som händer er i kommande dagar. (1 Mos 49:1)

Den svenska översättningen har hoppat över att samlandet är ett villkor i texten. Enligt en judisk tro så villkoras förmågan att få höra vad som kommer att hända i framtiden till att de tolv bröderna samlas på ett ställe och är eniga. Profetians gåva kommer med enheten. I Första Mosebok är det en ovanlig syn. För vad är det egentliga temat i hela Första Mosebok? Jo, osämjan mellan bröder: Kain och Abel; Isak och Ismael; Jakob och Esau; Josef och hans bröder.

Vilket nytt tema gör att Första Mosebok övergår till Andra Mosebok? Jo, att Mose och Aron håller sams, ett brödrapar som har enhet. Denna enhet mellan Mose och Aron (och Miriam också för den delen) tar folket ut ur Egypten. Utan dessa bröders enhet hade det aldrig blivit något uttåg. Hela Första Mosebok handlar om bröder som är osams. Andra Mosebok visar vad som händer när bröder är sams och har enhet. Det enda undantaget för oenighet i Första Mosebok är just när Jakob samlar alla bröderna för att de då skall få reda på vad som händer i framtiden.

Qabats shama` ben Ya`aqob shama` Yisra’el ‘ab
Samla ihop er! Lyssna Jokobs söner! Lyssna till Israel er far!

Därefter profeterar Jakob över var och en av sina söner. Sedan fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef och några generationer senare kommer Mose och Aron och leder folket ut ur Egypten. Men vad hände då med detta qabats? Var det en engångshändelse att de skulle samla ihop sig?

Som jag beskrivit i bloggposten Mose profetior – Pasuk 5708, så representerar de olika verserna i Torahn olika år. Vers (pasuk) 5708 representerar då det judiska året 5708, vilket var 1948, året då Israel efter nästan 2000 år åter blev ett land.

Nästa gång ordet qabats förekommer i betydelsen samlande av människor (det förekommer en gång emellan i 5 Mos 13:16 och handlar då om att samla byte), är i 5 Mos 30:3:

YHWH ‘elohiym shuwb shĕbuwth racham shuwb qabats `am YHWH ‘elohiym puwts

Eller som Bibel 2000 översatt detta:

Då skall Herren, din Gud, vända ditt öde och förbarma sig över dig. Herren, din Gud, skall åter samla [qabats] in dig från alla de folk bland vilka han har skingrat dig. (5 Mos 30:3)

Detta är vers 5708, som alltså representerar det judiska året 5708, och som i den gregorianska kalendern är 1948. 1948 samlade [qabats] Gud återigen sitt folk genom att de fick tillbaka sitt land.

Som om det inte vore nog med det. Efter vers 5708 (5 Mos 30:3) så kommer Mose sång. En profetisk sång som också har en plats i Uppenbarelseboken 15. Då är det Mose och Lammets sång. Och efter Mose sång profeterar Mose över var och en av Israels stammar, precis som Jakob gjort över sina söner. Återigen hör profetiorna om stammarna ihop med enheten hos de tolv stammarna.

Jesu tal i Johannes 17 har däremot inga representanter från de tolv olika stammarna, men han har tolv apostlar. Man kan välja att tro att den enhet som Gud ville att Israels folk skulle ha, nu istället förväntades av de kristna. Istället för den enhet som både Mose och profeterna profeterat om, skulle en enhet mellan de kristna predika för kosmos och ge ljus för hela universum.

Men, finns det verkligen något stöd i bibeln för en sådan tanke? Jesus själv säger ju: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (Matt 15:24)

Om Jesu ord i Matteus 15 stämmer, hur skall vi då tolka Johannes 17? Jag tror vi hittar åtminstone en del av svaret på den frågan i Hesekiel:

När jag har hämtat dem hos de främmande folken, samlat [qabats] in dem från fiendeländerna. Så visar jag min helighet inför många folk. (Hes 39:27)

Den versen passar bra med Johannes 17 om vi med ”alla som genom deras ord tror på mig” (vers 20) inbegriper de förlorade fåren av Israels folk, d.v.s. inte endast de judar som blivit kringspridda i världen, utan även de tio stammar som med tidens gång assimilerats med nationerna.

För om vi inte tror att det är en slump att 5 Mos 30:3 stämmer in med att Israel får tillbaka sitt land 1948, så kan vi aldrig räkna bort att enheten i första hand skall vara en enhet mellan Israels tolv stammar. I annat fall håller inte bibeln ihop med mindre än att vi återigen inför ersättningsteologin och skruvar upp den ännu ett varv.

Länktips:
http://www.dagen.se/nyheter/jesu-onskan-att-alla-ska-bli-ett/
http://aletheia.se/2014/03/09/ulf-birgitta-ekman-konverterar-till-katolska-kyrkan/
http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/

Nebukadnessars dröm

Daniels bok har i alla tider sedan den kom till kittlat fantasin hos sina läsare. För att förstå Daniels bok, så måste man förstå att det i hela världshistorien har funnits en konflikt mellan Guds utvalda folk, Israel och de övriga nationerna. Denna konflikt beskrivs troligen aldrig på ett bättre sätt än i Nebukadnessars dröm om den stora statyn.

”Du, konung, konungarnas konung, åt vilken himlens Gud har givit riket och makten, styrkan och äran och i vars hand han har lagt alla varelser: människorna, djuren på marken och fåglarna under himlen, var de än vistas, och som han har satt till herre över dem alla – du är det gyllene huvudet. Efter dig uppstår ett annat rike, ringare än ditt, och sedan ett tredje rike av koppar, vars makt omfattar hela jorden. Det fjärde riket skall vara starkt som järn: liksom järnet krossar och slår sönder allt skall det riket krossa och bryta sönder alla de andra. Fötterna som du såg, delvis av krukmakarlera, delvis av järn, betecknar ett söndrat rike, med bara något av järnets fasthet; du såg ju att järnet var blandat med lera. Tårna, delvis av järn och delvis av lera, betecknar ett rike som är både starkt och svagt. Att järnet du såg var blandat med lera, det innebär att man trots blodsband inte kan hålla samman – liksom järn aldrig kan blanda sig med lera. Under dessa kungars tid skall himlens Gud låta ett rike uppstå som aldrig någonsin skall gå under. Inget annat folk skall få makten över detta rike. Det skall krossa och tillintetgöra alla de andra rikena, men självt skall det bestå för evigt; du såg ju att en sten rycktes loss från berget, utan att någon hand rörde vid den, och krossade järn, koppar, lera, silver och guld. Konung, det är en stor Gud som har låtit dig veta vad som skall ske i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig.”

Denna dröm har tolkats och prövats på många olika vis. Den klassiska tolkningen inom kristendomen är ju att huvudet, som var av guld är Babylon, det av silver är det Medisk- Persiska riket. Därefter skulle det vara Grekland och sedan Rom, som sedan helt krossas av Kyrkan. Den frikyrkliga, lite mer flummiga tolkningen är ju att stenen är Jesus själv, som inte är född av människor – alltså ” utan att någon hand rörde vid den”.

En väsentlig fråga om Sefer Daniel (Daniels bok) är ju hur judarna tolkat den. Som vanligt – och tvärtemot kristendomen – har de alltid tillåtit flera olika tolkningar parallellt med varandra. Kristendomen har kanske en viss differens mellan hur den institutionella kyrkan tolkat profetian och vad frikyrkligare uttolkare kommit fram till.

Så här ser de olika tolkningsnycklarna ut:

  Guld Silver Koppar Järn och lera Stenen
Rashi/Midrash Babylon Medisk- periska riket Grekland Rom Messianska riket
Rabbi Saadia Gaon/Abarbanel Babylon Medisk- periska riket Grekland Rom/Ismael Messianska riket
Ibn Ezra Babylon Medisk- periska riket Grekland/Rom Ismael/Rest- kungar Messianska riket
Kyrkan Babylon Medisk- periska riket Grekland Rom Kyrkan
Frikyrkan Babylon Medisk- periska riket Grekland Rom Jesus

Som ni ser så följs de judiska och de kristna tolkningarna åt rätt väl hela vägen om vi ser ytligt på tolkningarna. Om vi däremot gräver lite djupare i Saadia Gaons och Abarbanels tolkningar, så ser vi att riket av järn och lera utgörs av kristna och muslimer – Rom och Ismael.

För att ytterligare förstå hur vi skall tolka Nebukadnessars dröm, så behöver vi tänka på att han nyligen hade förstört judarnas tempel. Altaret, som var en av de centrala beståndsdelarna av templet hade en speciell förutsättning som beskrivs i Torahn (Moseböckerna):

Där skall du också bygga ett altare åt Herren, din Gud, ett altare av sten som inte bearbetats med järn (5 Mos 27:5).

Att blanda järn och sten var ett tecken på rituell orenhet, att blanda järn och lera var ett tecken på rituell orenhet och svaghet. Stenen som kommer ned från berget har tillkommit ”utan att någon hand rörde vid den”. Den är kosher, alltså rituelt ren till skillnad från fötterna på statyn.

Svagheterna hos fötterna på statyn är att det riket är uppblandat på ett sätt som inte går att förena:

”Det fjärde riket skall vara starkt som järn: liksom järnet krossar och slår sönder allt skall det riket krossa och bryta sönder alla de andra. Fötterna som du såg, delvis av krukmakarlera, delvis av järn, betecknar ett söndrat rike, med bara något av järnets fasthet; du såg ju att järnet var blandat med lera. Tårna, delvis av järn och delvis av lera, betecknar ett rike som är både starkt och svagt. Att järnet du såg var blandat med lera, det innebär att man trots blodsband inte kan hålla samman – liksom järn aldrig kan blanda sig med lera.”

Detta menade den judiske bibelkommentatorn Isaac Abarbanel (1437-1508) i sin bok Ma’yanei ha-Yeshu’ah (som han skrev någon gång på den Iberiska halvön innan Columbo åkte till Amerika) betydde att riket med fötterna av järn och lera var ett söndrat rike bestående av kristna och muslimer.  Frågan var nog aktuell efter alla korståg och strider mellan kristna och muslimer på den tiden. Sedan har väl konflikten vilat i några hundra år, för nu åter blossa upp med Israel i centrum och en muslimsk invandring utan historiskt motstycke i de kristna länderna.

Denna blandning av kristna och muslimer är alltså enligt Abarbanel den historiska situation som föregår det Messianska riket. Men kanske ändå mer anmärkningsvärt är att Saadia Gaon, som levde i Egypten och Bagdad på 800- och 900-talet hade samma uppfattning. Alltså före korstågens tid.

Denna tolkning framstår som ännu mer självklar när vi kommer till kapitel tre – som handlar om Shadrak, Meshak och Aved-Nego. Där ser vi hur konflikten mellan Guds utvalda folk, Israel, och de övriga nationerna tar sig i uttryck.

En ny syn på Daniels bok

Jag håller på att studera Daniels bok och kommer fram till det som jag själv tycker är enormt intressanta iaktagelser. Vad har Nebukadnessars staty i kapitel 3 för koppling till Nebukadnessars dröm i kapitel 2? Vilken betydelse har blandningen av järn och lera i judendomen? Hur skall man förhålla sig till kristendomens tolkning av Daniel? Är riket som aldrig någonsin skall gå under verkligen kristendomen? Har inte många nationer som en gång tillhört kristendomen gått över till Islam? Och vad har 5 Mos 27:5 med allt detta att göra?

Jag följer Rabbi Mordechai Torczyner från Yeshiva University’s Torah miTzion Beit Midrash Zichron Dov, Toronto, Canada i hans bibelstudier om Daniels bok. Återkommer snart med superintressanta saker om Sefer Daniel.