Hakhel – samla människor istället för att skörda

Det har varit stor uppståndelse om shemittah på senare tid. Vart sjunde år är ett sabbatsår (shemittah) och de två senaste gångerna (2001 och 2008) har den sista dagen i det judiska året – den 29:e Elul – inneburit de historiskt största rasen på börsen i USA. Ett slags straff verkar ha utverkats för att lagarna om shemittah inte har hållits av judarna. Det är ju i huvudsak judiska företag som drabbats på dessa dagar. Lehman Brothers konkurs 2008 och flera våningsplan den 11 september med de viktigaste affärsmännen på Goldman Sachs 2001. I år skulle det kanske bli den tredje gången detta skulle hända, men det hände inte. Varför då?

Ja, just nu sitter en och annan som Jona under sin kurbits och surar över att inte domen slog in. Jag skall erkänna att jag varit i sådana tankar själv.

Ni vet kanske att båda de judiska templen förstörts på samma dag. Den 9:e Av efter ett shemittah-år. Två gånger har ett finger satts på det sättet att shemittah inte efterlevs. Två gånger har judarnas moderna tempel (börsen) rasat, på samma sätt. Och på samma sätt sätts ett finger på att de inte sköter sina åtaganden gentemot shemittah.

Men shemittah har ingenting med börsen att göra. Inte med templet heller. Faktiskt absolut ingenting. Shemittah – lagarna om det sjunde sabbatsåret – är först och främst lagar som handlar om agrikultur – om jordbruk. Man kanske skulle kunna se det som att det som fått fokus istället för det som lagarna handlar om, blir det som drabbas.

Ingen utmäter straff om lagar följs. Har då shemittah iakttagits den här gången? Säkert inte av många i sådana fall. Men kom ihåg vad Abraham och Gud förhandlade om när det gällde Sodom! Om det fanns tio rättfärdiga, så skulle han inte förgöra staden.

Därför leker vi med tanken att lagarna med shemittah har iakttagits den här gången. Det intressanta är ju verkligen inte vad som händer när lagar inte alls iakttas, utan när de verkligen iakttas.

Under sex år sår man och skördar som vanligt. Den stora festival för skörden är högtiden Sukkot eller Chag Ha-Asif (skördefestivalen), som den ibland också kallas. I sex år åker man till Jerusalem, firar och är lycklig över att skörda det man sått på våren. Men på sabbatsåret (shemittah) har man ju inte sått något alls. Hur skall man kunna bli lycklig över någon skörd ett sabbatsår? Ska man åka till Jerusalem helt olycklig?

Under sabbatsåret (shemittah) fick jordbrukaren tid över. Precis som under veckosabbaten, skulle den tiden ägnas åt andlig förkovran genom att läsa Torahn (Moseböckerna). I ett perfekt fungerande sabbatsår skulle alltså kunskapen och visheten relaterad till Torahn ha ökat markant i hela befolkningen. Inga börskrascher ett sådant år, jag lovar. Inga förstörda tempel heller.

Så här sa Mose till Israels folk:

Och Mose gav dem dessa anvisningar: ”Vart sjunde år, vid den bestämda tiden, under avskrivningsåret, vid lövhyddefesten, då hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer ut, skall du läsa denna lag, så att hela Israel får höra den. Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som finns i dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er Gud, och troget följa allt som står i denna lag. Även barnen, som ännu inte känner till den, skall lyssna, så att de lär sig att frukta Herren, er Gud, så länge ni lever i det land ni tar i besittning när ni går över Jordan.” (5 Mos 31:10-13)

Till att börja med så kan ni se att ”avskrivningsåret” (shemittah) av någon anledning anses sträcka sig över det judiska nyåret (Rosh Hashanna) förbi Yom Kippur ända till Sukkot. (Ni som inte är bekanta med den judiska kalendern kan läsa lite här här eller googla). Hur kan shemittah sträcka sig ända till Sukkot (Lövhyddohögtiden)? Jo, jag sa ju tidigare att shemittah framförallt är lagar om agrikultur. Lagar om agrikultur följer naturligtvis det agrikulturella året och det är inte slut för än man skördat.

Nu trodde nog en del av er att jag försöker vinna tid för att kunna förklara varför det inte blev en börskrasch den 13 september (när börsen var stängd) och jag kan endast ge svaret att inget tempel heller förstördes (för det fanns inget tempel heller). Men det är större än så. Fortsätt att läs så får ni se.

Om du vill kan du läsa om texten från 5 Mosebok ovan. Stanna vid meningen som börjar med ”Samla då hela folket …”. Läs sedan: Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som finns i dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er Gud, och troget följa allt som står i denna lag. Det var inte tanken att folket skulle resa till Jerusalem olyckliga detta år, De skulle vara extra lyckliga. Istället för att som under arbetsveckorna vara upptagna av det egna, skulle man nu bli uppfylld av det gemensamma.

Året efter sabbatsåret hade ju inget såtts så ingen skörd fanns att samla. Istället för skörd skulle man samla människor. Samla då hela folket …

hekhel – det betyder insamlande – skulle översteprästen räcka en torahrulle till kungen. Kungen läste sedan torahn för hela folkets som hade insamlats (hekhel). När det inte fanns någon skörd att samla in, så samlades folk. Vart sjunde år, vid den bestämda tiden …

Ett år då inte lagarna om shemittah iakttagits så är alla upptagna av sin skörd. Därför firas av naturliga orsaker inte hekhel ett sådant år. Men ett år då hekhel firas, så kan man utgå ifrån att förberedelser gjorts för detta och då är det också troligt att åtminstone de som förberett sig har iakttagit lagarna om sabbatsåret på något sätt. Tänk på de tio rättfärdiga …

Den här avslutningen av året med shemittah verkar det planeras för hekhel på ett sätt som är större än det någonsin varit. Det planeras för ett globalt firande på platser som Buenos Aires, Johannesburg, London, Leeds, Moskva, Paris, S:t Paulo, New York, Chicago, Houston, Toronto, Pittsburg, Los Angeles och i Israel. Allt knyts ihop med ett timslångt gemensamt interaktivt möte över Internet.

Rimligtvis så borde ett firande av hekhel visa att man inte misslyckats helt med iakttagelserna av shemittah. Och om det händer ett Jubelår (som är var sjunde cykel på sju år – som nu) så vet vi inte hur långt detta tar oss i år. Kanske får vi också se frukten av ett riktigt Jubelår.

Ny bloggpost snart …

Kommer snart en ny bloggpost om ytterligare en ….(trumvirvel)…. speciell judisk dag. Den dyker upp nu snart. Jag skojar inte. Hade själv ingen aning bara häromdagen, men jag lovar att det är intressant. Räknar med att skriva ikväll.

I söndags kollapsade EU-zonen

Nu handlar helt plötsligt världen om gränser igen. Vi i Sverige har levt i ett gränslöst samhälle sedan den nordiska passunionen infördes 1952 och vi har i princip inte behövt visa pass på hela den europeiska kontinenten sedan rörlighetsdirektivet 2006 gjorde hela Schengenområdet till en enda passunion. EU har som projekt drivits av, och rört sig mot, ett Europa utan gränser. Men i söndags kollapsade EU-zonen. Gräns efter gräns stängs i Schengenområdet. Tyskland satte upp gränskontroller mot Österrike. Österrike har skickat ett par tusen soldater att bevaka gränsen mot Ungern.

Tänk er bilden av Europa! Först ett Europa som det såg ut i lördags. De yttre gränserna är de som gäller för hela EU-zonen. Sedan i en handvändning under en enda dag: soldater i tusental som bevakar de inre gränserna. När de yttre gränserna inte varit under kontroll, så aktualiseras de inre gränserna igen. Om detta inte är början på slutet för EU, så är det i alla fall en kollaps av idén med en gränslös värld. Nu är det helt plötsligt viktigt med försvarbara inre gränser.

Den gamla Kol- och stålunionen från 1952 efter andra världskriget ledde så småningom vidare till det Europeiska projektet. När de olika nationerna väl hade börjat samarbeta inom ett område, så skulle samarbetet spilla över på nästa område. Myndighetsstrukturer som byggt på enskilda territorium skulle ersättas av myndigheter som baserades på funktioner och behov, ett superterritorium i Europa där funktionalitet gradvis skulle utesluta statsmakternas inflytande och på sikt även hela det politiska inflytandet

Enligt den funktionalismteori som det Europeiska experimentet bygger på, skall samspelet mellan tidigare nationalstater genom en gemensam förvaltning bli så effektiv att den uppfyller samhällets behov, skapar lojalitet hos den egna befolkningen, samt stimulerar till utvidgad integration inom Unionen. Så har också varit fallet. EU har utvidgat sig själv genom åren.

Funktionalismen inriktar sig på åtgärder av praktiska och tekniska problem i motsats till militära och politiska problem. Genom att lösa sådana problem så sysselsätter man sig med ickekontroversiella frågor och en framgång i det arbetet leder i sin tur till automatiskt till en expansion och fördjupning i samarbetet. Att över nationsgränserna lösa andra problem än de politiska och militära, leder alltså till en minskning av de politiska och militära inflytandet. Globaliseringsprocesser görs sig bäst när de är politiskt och militärt neutrala. En till synes bagatellartad bilateral fråga kan lösas för det gemensammas bästa. I slutändan syftar funktionalisterna att denna integration skall leda till en internationell regering¹ – en världsregering.

Lägg märke till att hittills har EU-projektet inte varit militärt. NATO är ju ett helt annat projekt och står vid sidan om EU-projektet. Det kan tyckas märkligt att det ligger till på det viset, men förklaringen finns i funktionalismen. EU-projektets utvidgande skall i förlängningen göra NATO onödigt.

Nu sprack den bubblan i söndags.

När EU i kristider inte kan uppvisa en gemensam förvaltning värt namnet så kliver de gamla nationalstaterna fram som lik ur garderoben. Ungern och Österrike kan ju måhända vara en sak, men när Angela Merkel stänger Tysklands gränser, så visar hon att liket i garderoben lever. Detta agerande är ett större hot mot EU än alla samlade brittiska hot om att kliva av samarbetet.

Idag öppnar FN sin Jubileumssession. Ledare från hela världen samlas i FN-skrapan i New York. Putin skall tala. Påven kommer dit om några dagar. Funktionalistiska projekt kommer att sättas i gång. Okontroversiella, opolitiska och ickemilitära projekt – med syfte att påskynda en överstatlig världsregering. FN är till sin natur byggd på funktionalistiska teorier. Tänk bara på klimatfrågan.

Samtidig: Gränsvakt står mot gränsvakt i det ”Nya Europa”. En lansering av ett projekt för en världsregering kunde inte haft en sämre timing. Igår började jubelåret och det handlar om territorium.

¹Mitrany, “A Working Peace System”
Wolf, ”International Organization and Attitude Change: A Re-examination of the Functionalist Approach”

Jubelår i FN med påven och erkännande av Palestina?

Ni har redan hört spekulationerna om avslutningen på det judiska sabbatsåret och det annalkande judiska jubelåret. Om inte så får ni läsa på genast. Det här handlar om politik på allra högsta tänkbara nivå, med konsekvenser som kan komma att drabba hela världen.

Från och med måndag (den 14 september) börjar ett jubelår. Ett jubelår är ett speciellt år. Det inträffar direkt efter en tidscykel om sju gånger sju år – sju så kallade shabuim. Dessa sju tidscykler om sju år avslutas var och en med ett Shemittah-år – ett sabbatsår. Den sista dagen i ett sådant sabbatsår är enligt den judiska kalendern den 29:e dagen och också den sista dagen i månaden Elul. Sist det hände var den 29 september 2008 och dessförinnan var det den 17 september 2001. Båda dessa dagar slog rekord på börsen i de dittills största börsrasen på Dow Jones Index under en enda dag.

Imorgon är det dags igen, det är den sista dagen i en shabuia, men det är söndag och det blir lite svårare att sia om vad som kan hända en söndag, NYSE (New York Stock Exchange) är ju stängt, men tidsskillnader och olika beräkningar av när ett dygn börjar kan påverka saken.

Men denna bloggpost skall i första hand inte fokusera på de ekonomiska frågorna som verkar dyka upp vart sjunde år, utan vad som händer året efter att det gått sju sådana shabuim – nämligen ett jubelår. Sabbatsåret handlar mest om pengar – shemittah kesafim – medan jubelåret mer handlar om landshemittah ḳarḳa’ot.

Vi kan inte helt säkert veta om det är ett jubelår som kommer eller inte. Det finns flera olika åsikter om hur man räknar fram ett jubelår. Även inom judendomen är man oense om detta. Därtill anser judarna att det inte går att fira jubelår om inte samtliga tolv Israels stammar lever inom Israel. Jubelårets syfte var (och är) att upprätthålla gränserna mellan Israels stammar. Alla – stora som små – skulle få tillbaka sitt land oavsett om de sålt det på grund av fattigdom eller något annat. Landet var Guds eget land, men hade satts att brukas av de olika stammarna. Själva syftet med ett jubelår är alltså att återställa ordningen i Israel med rätt land till rätt stam. Jubelåret handlar alltså inte, till skillnad mot sabbatsåret, om pengar, jubelåret handlar om land.

Någonstans verkar det dock som om hela världen just nu tävlar i något slags mästerskap i jubelår eller jubileum.

Påven utlyste nyligen ett jubelår från den 8 december 2015 till den 20 november 2016, med lite lagom avstånd till de största judiska högtiderna. Han skall före detta besöka FN-skrapan den 25 september. FN fyller då 70 (!) år och firar med ett stort jubileum, som startar den 15 september. Det är alltså redan nu på tisdag detta sker. Stora ledare från hela världen väntas komma och det verkar som om även Vladimir Putin kommer att hålla tal. Mycket jubelår i år alltså.

Under detta jubileum väntas FN avhandla erkännandet av en palestinsk stat. Efter det att Sverige erkänt Palestina har nämligen Frankrike röstat i parlamentet om frågan och deras utrikesminister, Laurent Fabius, väntas nu föreslå att FN erkänner Palestina. Men de har sagt att de inte kommer att förslå detta om USA lägger in sitt veto. Frågan är om någon tror att Obama skulle lägga in ett veto i den frågan om han själv fick bestämma.

Ett jubelår handlar om att den rättmätige ägaren av land skall få tillbaka det, eftersom hela idén med ett jubelår är att just Israels stammar skall få tillbaka sitt land. Shemittah ḳarḳa’ot praktiseras av en viss anledning endast i Israels land, medan shemittah kesafim praktiserades av judarna även i diasporan. Syftet med ett jubelår är alltså inte att Israel skall ge bort land, de skall säkerställa att de har hela sitt land.

Eftersom påven redan tagit ställning för en palestinsk stat, så kan det faktiskt vara så att FN planerar att proklamera en palestinsk stat med påven som hedersgäst, en påve som har utlyst ett eget jubelår. Därmed aktualiseras begreppet jubelår på allra högsta politiska och religiösa nivå under FN:s jubileumsflagg, men med helt motsatt syfte än vad som var tänkt. Putin, Obama och alla andra stora ledare i världen planerar att proklamera en palestinsk stat under ett jubelår. För den som tror på Gud, framstår detta projekt som helt omöjligt. Jag tror på Gud och tror, om detta händer, att vi får en backlash av en magnitud som ingen kunnat eller vågat tänka.

Men än så länge har inget av detta hänt och inget av detta behöver komma att hända. Detta är ren spekulation, även om det finns detaljer i det som tidigare hänt, som talar för att något liknande kommer att hända även nu. Men håll era ögon öppna!

IS, våra politiker och media krattar manegen för ett Storisrael

Har desinformationen från media och statsmakt någonsin varit större än nu? Det vore intressant att veta när i sådana fall, för informationsflödet är numera gigantiskt och ett desinformationsflöde måste naturligtvis hålla jämna steg med det totala flödet. Desinformationen från statsmakten var svårare att se igenom när Reinfeldt och Bildt satt på taburetterna än nu när Löfven och Wallström gör det. Nu är det mycket genomskinligt att det är ren och skär desinformation som presenteras för folket från statsmakten och media.

Vilket innehåll har då desinformationen? Ja, just nu handlar det främst om flyktingfrågor. Jag tror aldrig jag varit med om en mer kompakt och mystisk desinformation i mitt liv, möjligtvis med undantag när Israel är på tapeten och precis allt de gör vänds emot dem. Men flyktingfrågan tar nog ändå priset. (Lite överraskande kommer dessa två frågor att så småningom knytas ihop, men det kommer senare i denna artikel.)

Statsmakternas agerande i flyktingfrågan är så svårbegriplig att jag inte vet hur jag skall förhålla mig till vare sig vad de säger eller till vad de gör. Det kan antingen bero på att de själva inte förstår alls vad de håller på med, eller möjligtvis att de har en helt annan agenda än den de presenterar för folket. Det är ju inte längre någon bevarad hemlighet att socialisterna vill ha en uppblandning av etniciteten för att nå politiska syften. Syften som går ut på att på sikt utradera nationalstater och krossa nationella traditioner. Reinfeldts högerpolitik använde samma medel för att genom okontrollerad ökning av bidragsberoende på sikt krossa det svenska välfärdssystemet.

Det är alltså inte i första hand av humanistiska skäl som invandringspolitiken ser ut som den gör. Sverigedemokraternas idé om att hjälpa på plats motverkar nämligen det primära syftet att genom invandring och uppblandning av etnicitet nå sina egna politiska mål. Mål som kräver något annat än att utsatta människor hjälps på plats.

Antalet människor på flykt i världen framförs alltid som ett argument varför så många dör i båtar på Medelhavet. 2010 dog 20 människor på Medelhavet på väg till Europa. Sedan dess har flyktingmängden ökat med knappt 50 procent, medan dödstalen ökat till 2 800, vilket är en ökning med 14 000 procent. Det är alltså inte pusheffekten (krig och elände) som skapar döden på Medelhavet utan pulleffekten (öppnare asylpolitik och större chans till ett rikare liv) som ökar riskvilligheten hos dem som försöker ta sig över Medelhavet till Europa. Men politiker och media försöker med alla medel mörka detta faktum.

Det påstås att mellan 20 och 40 procent av befolkningen i de länder som inte är i krig i Mellanöstern skulle vilja flytta till Europa eller USA om de kunde. Ni läste rätt: I de länder som inte är i krig.

New York Times skriver: “A New Wave of Migrants Flees Iraq, Yearning for Europe”

Här någonstans borde jag ondgöra mig över dessa sakernas tillstånd, men se det tänker jag inte göra. Det finns goda skäl att bli indignerad, men det finns ännu större skäl till att inte bara reagera med bestörtning på att vi faktiskt hela tiden blir lurade.

Jag tänker ungefär så här: Istället för att bli arg och börja rösta på SD i ren ilska borde jag kunna höja mig, få ett helikopterperspektiv på vad som händer och vänta med starka reaktioner tills jag vet vad jag ser från ett högre perspektiv. Kanske kan jag analysera en eventuell konspiration bättre ovanifrån.

Därför föreställer jag mig problemet på lite längre håll. Kollar på en karta uppifrån. Sedan ändra jag mig och vill ha ett ännu högre helikopterperspektiv och vill se hela jordgloben.

Då ser jag vad som händer. Och då blir jag inte längre vare sig ilsken eller indignerad.

Istället för att vara sådan navelskådare att man letar ull i den egna naveln måste man se i det stora perspektivet. Det sker en folkförflyttning från de områden runt Israel där ”The Promised Land” skall ha sin plats. Jag har alltid oroats över hur mycket blod som skall spillas när den dagen kommer, men nu ser det ut som IS, våra politiker och media krattar manegen för ett Storisrael. IS och suget efter västerländsk ekonomisk standard löser det som syntes vara det omöjliga med ett Promised Land.

Det här sker samtidigt som vi troligen går in i det som bibeln kallar ett Jubelår. De inträffar året efter en cykel om 7 x 7 år och inträffade senast 1966/67 när Israel återintog Jerusalem och gången innan det, var 1917/18, när Balfourdeklarationen om Israels rätt till sitt land kom till. Ett Jubelår är ett år då den rättmätiga ägaren får tillbaka sitt land.

Jubelår är vansinnigt intressanta. Rabbinerna menar att det inte går att fira Jubelår utan att alla Israels stammar lever och verkar i Israel, men här är jag helt säker på att de har grundligt fel. Vi står inför ett Jubelår. Det börjar på måndag. Vi får se vad som händer.

Källor: Jeff Berwick, Tino Sanandaji, Jonathan Cahn