Nu handlar helt plötsligt världen om gränser igen. Vi i Sverige har levt i ett gränslöst samhälle sedan den nordiska passunionen infördes 1952 och vi har i princip inte behövt visa pass på hela den europeiska kontinenten sedan rörlighetsdirektivet 2006 gjorde hela Schengenområdet till en enda passunion. EU har som projekt drivits av, och rört sig mot, ett Europa utan gränser. Men i söndags kollapsade EU-zonen. Gräns efter gräns stängs i Schengenområdet. Tyskland satte upp gränskontroller mot Österrike. Österrike har skickat ett par tusen soldater att bevaka gränsen mot Ungern.

Tänk er bilden av Europa! Först ett Europa som det såg ut i lördags. De yttre gränserna är de som gäller för hela EU-zonen. Sedan i en handvändning under en enda dag: soldater i tusental som bevakar de inre gränserna. När de yttre gränserna inte varit under kontroll, så aktualiseras de inre gränserna igen. Om detta inte är början på slutet för EU, så är det i alla fall en kollaps av idén med en gränslös värld. Nu är det helt plötsligt viktigt med försvarbara inre gränser.

Den gamla Kol- och stålunionen från 1952 efter andra världskriget ledde så småningom vidare till det Europeiska projektet. När de olika nationerna väl hade börjat samarbeta inom ett område, så skulle samarbetet spilla över på nästa område. Myndighetsstrukturer som byggt på enskilda territorium skulle ersättas av myndigheter som baserades på funktioner och behov, ett superterritorium i Europa där funktionalitet gradvis skulle utesluta statsmakternas inflytande och på sikt även hela det politiska inflytandet

Enligt den funktionalismteori som det Europeiska experimentet bygger på, skall samspelet mellan tidigare nationalstater genom en gemensam förvaltning bli så effektiv att den uppfyller samhällets behov, skapar lojalitet hos den egna befolkningen, samt stimulerar till utvidgad integration inom Unionen. Så har också varit fallet. EU har utvidgat sig själv genom åren.

Funktionalismen inriktar sig på åtgärder av praktiska och tekniska problem i motsats till militära och politiska problem. Genom att lösa sådana problem så sysselsätter man sig med ickekontroversiella frågor och en framgång i det arbetet leder i sin tur till automatiskt till en expansion och fördjupning i samarbetet. Att över nationsgränserna lösa andra problem än de politiska och militära, leder alltså till en minskning av de politiska och militära inflytandet. Globaliseringsprocesser görs sig bäst när de är politiskt och militärt neutrala. En till synes bagatellartad bilateral fråga kan lösas för det gemensammas bästa. I slutändan syftar funktionalisterna att denna integration skall leda till en internationell regering¹ – en världsregering.

Lägg märke till att hittills har EU-projektet inte varit militärt. NATO är ju ett helt annat projekt och står vid sidan om EU-projektet. Det kan tyckas märkligt att det ligger till på det viset, men förklaringen finns i funktionalismen. EU-projektets utvidgande skall i förlängningen göra NATO onödigt.

Nu sprack den bubblan i söndags.

När EU i kristider inte kan uppvisa en gemensam förvaltning värt namnet så kliver de gamla nationalstaterna fram som lik ur garderoben. Ungern och Österrike kan ju måhända vara en sak, men när Angela Merkel stänger Tysklands gränser, så visar hon att liket i garderoben lever. Detta agerande är ett större hot mot EU än alla samlade brittiska hot om att kliva av samarbetet.

Idag öppnar FN sin Jubileumssession. Ledare från hela världen samlas i FN-skrapan i New York. Putin skall tala. Påven kommer dit om några dagar. Funktionalistiska projekt kommer att sättas i gång. Okontroversiella, opolitiska och ickemilitära projekt – med syfte att påskynda en överstatlig världsregering. FN är till sin natur byggd på funktionalistiska teorier. Tänk bara på klimatfrågan.

Samtidig: Gränsvakt står mot gränsvakt i det ”Nya Europa”. En lansering av ett projekt för en världsregering kunde inte haft en sämre timing. Igår började jubelåret och det handlar om territorium.

¹Mitrany, “A Working Peace System”
Wolf, ”International Organization and Attitude Change: A Re-examination of the Functionalist Approach”