Alla inlägg i kategori Messias

Pribram, Bohm och tusenårsriket

En av de mest intressanta frågor jag sysslat med är den om ett kollektivt medvetande. Jag är inte och har aldrig varit kollektivist, men ett kollektivt medvetande är inte alls samma sak som kollektivism. Däremot kan det vara motsatsen till individualism i vissa former. Kollektivism är att med våld försöka skapa något som eventuellt skulle kunna likna ett kollektivt medvetande, men med människor som har disparata uppfattningar om det mesta och därmed kräver ett auktoritärt ledarskap för att kunna genomföras. För att lite ironiskt citera en gammal predikant, så har djävulen alltid härmat Guds verk.

Eftersom vi nu ändå är inne på ämnet Gud, så hade jag i min ungdom strukit under stora delar av kapitel 17 i Johannesevangeliet. Det handlade om enhet.

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

De här texterna brukade de olika kyrkoledarna anföra när de skrev under ett dokument tillsammans eller började kompromissa med varandra i lärofrågor. Jag såg nog Jesu ord som lite djupare än så, men jag letade efter vad som kunde menas med denna enighet. Det var en stor fråga för mig som tonåring.

Men sedan läste jag någon gång på 1980-talet på SvD:s Idagsida om David Bohm och om Carl Pribram. Det skakade om mig och jag köpte böcker om detta. Pribram menade att hjärnan fungerade som ett hologram, där ett interferensmönster tolkades till det vi varseblev och såg som naturligt. Det mest intressanta med detta var att i ett hologram kunde man belysa en del av en bild med laser (en enfrekvent stråle) och då kunde man se hela bilden. Alltså om man holografiskt fotograferade en häst, så kunde man belysa hästens svans och man såg då hela hästen, dock inte i 3D, men i 2D.

Pribram och Bohm träffades och diskuterade detta och det resulterade i en världsbild som helt och hållet är som ett hologram. Interfernsmönster som tolkas av våra hjärnor, men framförallt att en del av verkligheten innehåller helheten, dock endast i 2D-bild.

Jag läste av och om David Bohm och insåg att han genom Pars pro toto (delen kan gälla för helheten) börjat resonera med den indiske gurun Krishnamurti om ett gemensamt eller kollektivt medvetande. De menade att om endast en människa kunde isolera sitt medvetande från de föroreningar som hat, avundsjuka, girighet o.s.v. så skulle alla andra kunna bygga vidare på detta genom att ansluta sig till det renade medvetandet på något vis. De menade till och med att någon troligen genomfört denna isolering och att inte mer hade hänt berodde på att det gemensamma medvetandet var så förorenat att det var som om att tända en eld i för fuktig mark. Då tänkte jag på ett nytt bibelord, den här gången ett ord från Jesus i Lukasevangeliet: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!

Då, någon gång på andra hälften av 1980-talet så menade jag att Jesu ord i Johannes 17 naturligtvis syftade på att han redan hade isolerat sig (varit helig = varit avskild) och att det nu var upp till oss andra att ansluta oss till hans renade medvetande. Men hur skulle det gå till? Det var den stora frågan. (En del av mitt svar på frågan finner ni i min förra bloggpost).

Men nu släpper jag frågan om hur det skall hända och istället riktar in mig på vad som händer. Så här tror jag idag efter att ha bearbetat denna fråga till och ifrån i snart 35 år:

Det vi människor strävar efter är någon form av sann gemenskap. Jag hatar falsk gemenskap mer än något annat, men önskar nå sann gemenskap på olika vis. Vi väljer idag vilka vi vill ha gemenskap med delvis utifrån våra erfarenheter vilka vi inte vill ha gemenskap med. Men vad händer om några uppnår ett gemensamt medvetande? Jag tror inte det handlar om att alla vill springa till ICA samtidigt eller koka kaffe vid samma tidpunkt eller ens några som helst integritetskvävande effekter.

Istället tror jag att vi kan nå positiva nivåer som överträffar de mest intima vi människor har idag. Att vi kan känna en äkta gemenskap även med dem vi skulle utesluta idag. Att vi helt enkelt når en vad som idag kallas ”flockimmunitet” mot föroreningar av våra medvetanden. Där någonstans har vi det som kallas ”Tusenårsriket”.

Lämna en kommentar
by Micael on 19 april, 2020  •  Permalänk
Publicerad i Aktuellt, Gud, Kvantmekanik, Messias
Märkt , , , ,

Publicerat av Micael den 19 april, 2020

https://memra.me/2020/04/19/pribram-bohm-och-tusenarsriket/

Det är inte ett brott mot torahn att tro att någon är Messias

Om man för två tusen år sedan hade mött någon som trodde att Jesus var Messias, så hade man med 100 % säkerhet kunnat säga att den personen var jude. Om man däremot, tvåhundra år senare, hade mött en person som trodde att Jesus var Messias, så var den personen med högsta sannolikhet en hedning. Ungefär så inleder den kanadensiske rabbinen, Michael Skobac, sin analys av vad som egentligen hände när kristendomen kom till.

Han går igenom evangelierna i Nya Testamentet och konstaterar att Jesus var en torah-trogen jude, och det var också hans lärjungar. Jesus var till och med trogen den muntliga torahn enligt Skobac och det bevisar han med några exempel som det krävs viss judisk insikt för att förstå.

Så vare sig Jesus eller hans lärjungar startade någon ny religion. Enligt Skobac så var det först genom Paulus som den nya religionen kristendom kom till. Jesus och hans lärjungar trodde visserligen att Jesus var Messias, men det är inte ett brott mot torahn att tro att någon är Messias eller ens tro att man själv är Messias.

En episod i Apostlagärningarna 5 belyser, enligt Skobac, den situationen mycket väl. Petrus och apostlarna står inför Sanhdrin, det högsta judiska rådet, och vissa av rådets medlemmar är så arga på apostlarna att de vill döda dem. Då ber Gamaliel, en stor torahlärare, att de skall föra ut apostlarna.

Sedan fortsatte han: ”Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen. För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann. Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.” (Apg 5:35-39)

Utifrån det här bibelordet har kyrkan i alla tider pekat finger åt judarna och påmint dem om hur stor och mäktig kyrkan nu är. Men rabbi Skobac ifrågasätter om det ens är samma rörelse som vi ser i Sanhedrin och som sedan blev kyrkan. Om apostlarna hade trott och predikat treenighetsläran, eller att Jesus var Gud, ätit fläsk eller bytt ut sabbaten mot söndagen, så hade Gamaliel och de andra rabbinerna aldrig ens behövt tänka efter. Då hade de redan passerat vad som var otänkbart för en jude. Troligen hade rabbinerna fått hjärtattack om de hade haft sådana människor framför sig. De hade aldrig släppt dem med motivet att de skulle se vad som skulle hända, så att de inte kämpade mot Gud själv. Saken är helt avgjord, enligt Skobac.

Vad kan man då dra för slutsatser av vad rabbi Skobac säger? Jo, om vare sig Jesus eller apostlarna omfattade den lära som kyrkan lär, så bär kristendomen verkligen fröet till sin egen undergång inom sig. Förr eller senare kommer sanningen ikapp och då rasar den verklighet som inte bygger på sanningen. Skobac vill ha det till att Paulus är den som är den egentliga stiftaren av kristendomen eller åtminstone de delar som avisar torahn. Men senare forskning i ämnet Paulus (The New Perspective On Paul) visar att det finns andra möjligheter att tolka Paulus än vad Skobac gör.

Rabbi Skobac har dock flyttat fram de judiska positionerna från att hata Jesus och hans lärjungar till att de är rättrogna judar, möjligtvis är Paulus en svikare. Skobac menar också att de texter i Talmud som tidigare menats syfta på Jesus inte följer vare sig kronologin eller andra fakta för att kunna vara Jesus från Nasaret. Samtidigt fortsätter många kristna ledare att predika att Jesus gjorde uppror mot judendomen och tror att de får stjärnor i himlen varje gång de går emot judarnas tänkande.

Det finns inget som tyder på att kyrkan närmar sig sanningen, samtidigt som judarna gör det med stormsteg. Många tidigare anhängare till kyrkan, som hellre söker sanningen än förtröstar på kyrkans doktriner och traditioner, följer judarnas exempel och detta är och kommer att bli kyrkans slutgiltiga fall. Kristna ledare påstår att två miljarder kristna inte kan ha fel. Treenighetsläran är sann. Men jag och många andra ställer samma fråga som rabbi Skobac gör: Är det verkligen samma rörelse som vi såg i Sanhedrin, som nu är kyrkan? Har kyrkans medlemmar verkligen ”fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten”(Ef 2:20)?

Lämna en kommentar
by Micael on 15 februari, 2014  •  Permalänk
Publicerad i Den historiske Jesus, Judefientlighet, Judendom, Messias
Märkt , , , ,

Publicerat av Micael den 15 februari, 2014

https://memra.me/2014/02/15/det-ar-inte-ett-brott-mot-torahn-att-tro-att-nagon-ar-messias/

Judisk rabbin undervisar ur Nya Testamentet

De första 28 minuterna undervisar rabbi Michael Skobac ur Nya Testementet på ett mycket övertygande sätt. Så långt stämmer hans undervisning med bibelforskarna Flusser och Vermes, som förstod Jesu judiskhet. Då är vi fortfarande på 1970-talets forskning. Därefter har även forskningen runt Paulus ändrat bilden en hel del. Så efter de första 28 minuterna så talar Skobac lite mot åtminstone viss forskning om Paulus. Efter denna session, så går han in på kyrkofädernas antijudiskhet, och där ser i alla fall inte jag några problem med hans slutsatser. De sista minuterna ägnas åt alla kristna som söker sina rötter och sanningen och dessa minuter från en judisk rabbin får ni inte missa. Men lyssna på alltihop för att få rätt behållning!

Lämna en kommentar
by Micael on 12 februari, 2014  •  Permalänk
Publicerad i Den historiske Jesus, Judefientlighet, Judendom, Messias
Märkt , , , ,

Publicerat av Micael den 12 februari, 2014

https://memra.me/2014/02/12/judisk-rabbin-undervisar-ur-nya-testamentet/

Nebukadnessars dröm

Daniels bok har i alla tider sedan den kom till kittlat fantasin hos sina läsare. För att förstå Daniels bok, så måste man förstå att det i hela världshistorien har funnits en konflikt mellan Guds utvalda folk, Israel och de övriga nationerna. Denna konflikt beskrivs troligen aldrig på ett bättre sätt än i Nebukadnessars dröm om den stora statyn.

”Du, konung, konungarnas konung, åt vilken himlens Gud har givit riket och makten, styrkan och äran och i vars hand han har lagt alla varelser: människorna, djuren på marken och fåglarna under himlen, var de än vistas, och som han har satt till herre över dem alla – du är det gyllene huvudet. Efter dig uppstår ett annat rike, ringare än ditt, och sedan ett tredje rike av koppar, vars makt omfattar hela jorden. Det fjärde riket skall vara starkt som järn: liksom järnet krossar och slår sönder allt skall det riket krossa och bryta sönder alla de andra. Fötterna som du såg, delvis av krukmakarlera, delvis av järn, betecknar ett söndrat rike, med bara något av järnets fasthet; du såg ju att järnet var blandat med lera. Tårna, delvis av järn och delvis av lera, betecknar ett rike som är både starkt och svagt. Att järnet du såg var blandat med lera, det innebär att man trots blodsband inte kan hålla samman – liksom järn aldrig kan blanda sig med lera. Under dessa kungars tid skall himlens Gud låta ett rike uppstå som aldrig någonsin skall gå under. Inget annat folk skall få makten över detta rike. Det skall krossa och tillintetgöra alla de andra rikena, men självt skall det bestå för evigt; du såg ju att en sten rycktes loss från berget, utan att någon hand rörde vid den, och krossade järn, koppar, lera, silver och guld. Konung, det är en stor Gud som har låtit dig veta vad som skall ske i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig.”

Denna dröm har tolkats och prövats på många olika vis. Den klassiska tolkningen inom kristendomen är ju att huvudet, som var av guld är Babylon, det av silver är det Medisk- Persiska riket. Därefter skulle det vara Grekland och sedan Rom, som sedan helt krossas av Kyrkan. Den frikyrkliga, lite mer flummiga tolkningen är ju att stenen är Jesus själv, som inte är född av människor – alltså ” utan att någon hand rörde vid den”.

En väsentlig fråga om Sefer Daniel (Daniels bok) är ju hur judarna tolkat den. Som vanligt – och tvärtemot kristendomen – har de alltid tillåtit flera olika tolkningar parallellt med varandra. Kristendomen har kanske en viss differens mellan hur den institutionella kyrkan tolkat profetian och vad frikyrkligare uttolkare kommit fram till.

Så här ser de olika tolkningsnycklarna ut:

  Guld Silver Koppar Järn och lera Stenen
Rashi/Midrash Babylon Medisk- periska riket Grekland Rom Messianska riket
Rabbi Saadia Gaon/Abarbanel Babylon Medisk- periska riket Grekland Rom/Ismael Messianska riket
Ibn Ezra Babylon Medisk- periska riket Grekland/Rom Ismael/Rest- kungar Messianska riket
Kyrkan Babylon Medisk- periska riket Grekland Rom Kyrkan
Frikyrkan Babylon Medisk- periska riket Grekland Rom Jesus

Som ni ser så följs de judiska och de kristna tolkningarna åt rätt väl hela vägen om vi ser ytligt på tolkningarna. Om vi däremot gräver lite djupare i Saadia Gaons och Abarbanels tolkningar, så ser vi att riket av järn och lera utgörs av kristna och muslimer – Rom och Ismael.

För att ytterligare förstå hur vi skall tolka Nebukadnessars dröm, så behöver vi tänka på att han nyligen hade förstört judarnas tempel. Altaret, som var en av de centrala beståndsdelarna av templet hade en speciell förutsättning som beskrivs i Torahn (Moseböckerna):

Där skall du också bygga ett altare åt Herren, din Gud, ett altare av sten som inte bearbetats med järn (5 Mos 27:5).

Att blanda järn och sten var ett tecken på rituell orenhet, att blanda järn och lera var ett tecken på rituell orenhet och svaghet. Stenen som kommer ned från berget har tillkommit ”utan att någon hand rörde vid den”. Den är kosher, alltså rituelt ren till skillnad från fötterna på statyn.

Svagheterna hos fötterna på statyn är att det riket är uppblandat på ett sätt som inte går att förena:

”Det fjärde riket skall vara starkt som järn: liksom järnet krossar och slår sönder allt skall det riket krossa och bryta sönder alla de andra. Fötterna som du såg, delvis av krukmakarlera, delvis av järn, betecknar ett söndrat rike, med bara något av järnets fasthet; du såg ju att järnet var blandat med lera. Tårna, delvis av järn och delvis av lera, betecknar ett rike som är både starkt och svagt. Att järnet du såg var blandat med lera, det innebär att man trots blodsband inte kan hålla samman – liksom järn aldrig kan blanda sig med lera.”

Detta menade den judiske bibelkommentatorn Isaac Abarbanel (1437-1508) i sin bok Ma’yanei ha-Yeshu’ah (som han skrev någon gång på den Iberiska halvön innan Columbo åkte till Amerika) betydde att riket med fötterna av järn och lera var ett söndrat rike bestående av kristna och muslimer.  Frågan var nog aktuell efter alla korståg och strider mellan kristna och muslimer på den tiden. Sedan har väl konflikten vilat i några hundra år, för nu åter blossa upp med Israel i centrum och en muslimsk invandring utan historiskt motstycke i de kristna länderna.

Denna blandning av kristna och muslimer är alltså enligt Abarbanel den historiska situation som föregår det Messianska riket. Men kanske ändå mer anmärkningsvärt är att Saadia Gaon, som levde i Egypten och Bagdad på 800- och 900-talet hade samma uppfattning. Alltså före korstågens tid.

Denna tolkning framstår som ännu mer självklar när vi kommer till kapitel tre – som handlar om Shadrak, Meshak och Aved-Nego. Där ser vi hur konflikten mellan Guds utvalda folk, Israel, och de övriga nationerna tar sig i uttryck.

Lämna en kommentar
by Micael on 10 februari, 2014  •  Permalänk
Publicerad i Messias, Profeterna
Märkt , , , , , , ,

Publicerat av Micael den 10 februari, 2014

https://memra.me/2014/02/10/nebukadnessars-drom/

En ny syn på Daniels bok

Jag håller på att studera Daniels bok och kommer fram till det som jag själv tycker är enormt intressanta iaktagelser. Vad har Nebukadnessars staty i kapitel 3 för koppling till Nebukadnessars dröm i kapitel 2? Vilken betydelse har blandningen av järn och lera i judendomen? Hur skall man förhålla sig till kristendomens tolkning av Daniel? Är riket som aldrig någonsin skall gå under verkligen kristendomen? Har inte många nationer som en gång tillhört kristendomen gått över till Islam? Och vad har 5 Mos 27:5 med allt detta att göra?

Jag följer Rabbi Mordechai Torczyner från Yeshiva University’s Torah miTzion Beit Midrash Zichron Dov, Toronto, Canada i hans bibelstudier om Daniels bok. Återkommer snart med superintressanta saker om Sefer Daniel.

Lämna en kommentar
by Micael on 9 februari, 2014  •  Permalänk
Publicerad i Messias, Profeterna
Märkt , , ,

Publicerat av Micael den 9 februari, 2014

https://memra.me/2014/02/09/en-ny-syn-pa-daniels-bok/

”Davids son”, exorcisten

I Matteusevangeliet finns det en röd tråd som har sin början redan i den första versen. Där står det att Jesus var son av David, som var son av Abraham. Den röda tråden jag syftar på är uttrycket ”son av David” eller ”Davids son”. Hur används det uttrycket i Matteusevangeliet och vilken speciell betydelse kan man lägga in i det?

Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham (Matt 1:1)

Uttrycket ”Davids son” har fler än en betydelse, men i just Matteusevangeliet används det oftast på ett särskilt vis. Efter den inledande första versen så dyker det upp i kapitel 12 i samband med att en besatt man som var blind och stum kunde tala och se.

Sedan förde man till honom en besatt som var blind och stum. Och han botade honom, så att den stumme kunde tala och se. Och allt folket slogs av häpnad och sade: ”Är han kanske Davids son?”

Varför tror folket att Jesus kan vara ”Davids son” när han botat en besatt man som var blind och stum? Jo, uttrycket ”Davids son” var en av nycklarna i utövande av exorcism vid den tiden. Den visdom som kung Salomo beskrivs ha fått ansågs även omfatta makt över demonerna. Salomo omnämns i besvärjelser och då ofta med epitetet ”Davids son”. Så uttrycket ”Davids son” är alltså förknippat med exorcism. Fariséerna bekräftar detta genom att reagera på folkmassan: När fariseerna hörde det sade de: ”Det måste vara med demonernas furste Beelsebul som den mannen driver ut demonerna”. Lite senare i detta sammanhang säger Jesus: ”här finns något som är förmer än Salomo”.

Vi kan se att uttrycket ”Davids son” även i fortsättningen av Matteusevangeliet används vid demonutdrivning eller botande av sjuka. När uttrycket dyker upp igen är det den kananeiska kvinnan som önskar Jesu hjälp för sin besatta dotter: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon” och två blinda som satt vid vägkanten och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över oss!”.

På den tiden var demoner och sjukdomar intimt sammanknippade med varandra och ingick tillsammans med synd i den orsakskedja som sågs ligga bakom allt fysiskt och mentalt lidande. Synd orsakade demonbesättelse och demonerna orsakade sjukdom. Så såg kausaliteten ut. Det förekommer emellanåt att vissa orsakssamband utelämnas, så att ett förlåtande av synd innebär kroppsligt helande o.s.v.

Vad finns det då för fler koppling mellan uttrycket ”Davids son” och utövande av exorcism och helande? Jo, ”Davids son” var en av nycklarna i olika besvärjelser och trollformer som florerade före, under och strax efter Jesu tid. Vi kan läsa om detta i texter från den intertestamentala perioden, i texter från Dödahavsrullarna och i esoteriska böcker från tiden strax efter Jesus. Många olika källor under den här tiden håller Davids son Salomo för den stora exorcisten. Salomo skulle i sin vishet också ha haft visheten och kunskapen om hur demoniska makter kunde elimineras. Därför förekom Salomos namn i besvärjelser, Salomons påstådda egna trollformler användes, precis som olika örtmediciner som man menade att först Noa, och sedan Salomo ordinerat för demoner och sjukdomar.

The Apocalypse of Adam är ett gnostiskt koptiskt dokument som är daterat någonstans mellan det andra och fjärde århundradena. Det hittades nära Nag Hammadi iEgypten 1946. Där finns tydliga hänvisningar till att Salomo hade kontroll över demonerna. Detta visar hur utbredd denna föreställning var i de judisk-kristna miljöerna under de första århundradena.

När Salomos namn nämndes i samband med exorcism i, med Jesus samtida texter, användes också uttrycket ”Davids son” flitigt. Vi kan tvivla på sanningshalten i alla eller i vissa av dessa texter, men vi kan inte blunda för att detta var den en utbredd uppfattning vid tiden för Jesu liv och därmed något som bör tas med i beräkningen när vi läser i Nya Testamentet och därmed vår tolkning av vad ”Davids son” betydde för dåtidens människor i Palestina.

Att ”Davids son” i Matteusevangeliet skulle betyda Messias (som Stefan Gustavsson skriver sin bok Skeptikerns guide till Jesus del 1) kan vi därför avfärda.

Lämna en kommentar
by Micael on 28 januari, 2014  •  Permalänk
Publicerad i Den historiske Jesus, Messias
Märkt , , , , , , ,

Publicerat av Micael den 28 januari, 2014

https://memra.me/2014/01/28/davids-son-exorcisten/

Din dumma galilé

Galiléerna var besvärliga. Alla upprorsmän hade sina rötter i Galiléen. De kunde inte uppföra sig. De saknade respekt för renhetslagarna. Och de kunde inte tala så att bildade människor i Judéen kunde förstå dem. Språket i Palestina på Jesu tid var arameiska, men i Galiléen talade man helt enkelt en egen felaktig variant av arameiska. I en välkänd anekdot som finns bevarad i Talmud¹, så kommer en galilé till en marknadsplats i Jerusalem för att köpa något som han kallar amar. Marknadsfolket gjorde då narr av honom: Gelili shoteh, (din dumma galilé), vill du ha något att rida på (en åsna = hamâr)? Eller något att dricka (vin = hamar)? Eller något för kläder (ull = ’amar)? Eller något att offra (lamm = immar)? Distinktionen mellan de olika gutturala lätena försvann nästan helt i den galileiska arameiskan.

Även Nya Testamentet tar upp den speciella dialekten från Galiléen. När Petrus utpekas som en Jesu lärjunge på tempelgården och förnekar honom så är det dialekten som avslöjar honom: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet” (Matt 26:73). Den galileiska arameiskan var så knepig att ett vanligt judiskt namn som Eleazar blev Lasaros på deras dialekt. Det finns det exempel på både i Palestinska Talmud och i grekiska translitterationer på den gamla kyrkogården i Beth Shearim. Den galileiska arameiskan är så att säga gjord för att skapa missförstånd. Så när den döende Jesus ropar ”Eli, Eli, lema sabachtani?” så lyckas naturligtvis även hans sista ord missförstås av några som fick för sig att han ropade på Elia. Galiléernas dialekt var så knepig att de inte ens kallades upp för att läsa ur skriften när de var på resande fot.

Men värre än föraktet för dialekten är det misstroende som fariséerna riktade mot Galiléerna när det gällde offer i templet och frågor om renhet och orenhet, samt rabbinska regler för allmänt uppförande. Även prominenta galileiska rabbiner efter Jesu tid kritiserades av fariséerna för dåligt uppförande. Hanina ben Dosa fick kritik för att han ensam var ut och spatserade på gatorna på natten och Jose the Galilean fick reprimander för att ha talat med en kvinna för länge på sin väg till Lydda. De kallade honom för Gelili shoteh, din dumma galilé.

Galiléerna kallades också ’am-ha-aretz, något som kanske skulle kunna översättas till lantisar. I Talmud finns det texter som visar på de ortodoxas överlägsenhet över ”lantisarna” ’am-ha-aretz.

Ingen man bör gifta sig med en dotter till en ’am-ha-aretz, för de är som orena djur, och deras fruar är som reptiler, och vad gäller deras döttrar så säger ju skriften att Förbannelse över den som har samlag med djur (5 Mos 27:21). Större är hatet mot ’am-ha-aretz för de lärda än Israels hat mot hedningar; men hatet mot deras fruar är ännu värre.²

Med denna bakgrund för ögonen blir Johannes sjunde kapitel rätt intressant. Översteprästerna och fariséerna hade skickat ut män för att gripa Jesus när han hade kommit till Sukkot (Lövhyddohögtiden) i Jerusalem. Männen som skall gripa Jesus får kanske höra den mest intressanta predikan Jesus hållit, nämligen den på högtidens sista och största dag. Varje dag under högtiden gick prästerna ned till Siloahdammen ackompanjerade av hela församlingen i templet. Där fyllde de en gyllene bägare med en halvliter vatten, och gick sedan upp till templet uppfyllda av känslan att fullfölja Den Heliges vilja. Tänk er nu … detta är så långt ifrån Galiléen man kan komma. Prästernas steg hälsades med trumpeter och shofarer i fullföljandet av profeten Jesajas ord: Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens (yĕshuw`ah) källor (Jes 12:3). Då stiger Jesus (Yeshua – som låter som yĕshuw`ah) fram: På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger” (Joh 7:37-38).

Därefter uppstår det oenighet bland hans lyssnare. En del sade att han måste vara profeten, andra sade att han måste vara Messias. Men då säger ytterligare några att Messias kan ju inte komma från Galiléen.

När då de män som blev utskickade att gripa Jesus kommer tillbaka till översteprästerna och fariséerna, så frågar dessa varför de inte tagit med Jesus till dem. Då svarar de: ”Aldrig har någon människa talat som han” (Joh 7:46). Den som gillar ironin i Johannesevangeliet, t.ex. när den blindfödde säger till fariséerna att kanske ni också tänker bli hans lärjungar? (Joh 9:26-27), kan ju läsa in ironi även här. Om nu Jesus hållit ett fantastiskt tal, så vill ju knappast de utsända vakterna rapportera om det. Men nu säger de ”Aldrig har någon människa talat som han” och det kan ju lika gärna syfta på hans dåliga uttal av arameiska.

Diskussionen bland fariséerna fortsätter och Nikodemus, som tidigare samtalat med Jesus ifrågasätter om man kan döma någon utan att först höra denne. Då får han till svar: Är kanske du också från Galileen? (Joh 7:52)

En galilé var alltså synonymt med ett laglöst slödder. Jesus skulle i princip kunnat dömas genom att vara galilée i allmänhet. Han hade publikaner och horor i sin omgivning, han accepterade människors inbjudan även om de inte tagit hänsyn till alla renhetslagarna, han vidtog inga åtgärder för att slippa komma i kontakt med döda människor. Att Jesus till slut skulle komma i konflikt med fariséerna, som såg varje liten detalj som viktig att undersöka med religiös signifikans, var inget konstigt.

Jesus var både politiskt och religiöst suspekt i fariséernas ögon bara genom att komma från Galiléen. Osofistikerade provinsiella störningar mot storstadens intellektuella har aldrig setts med blida ögon. När dessa provinsiella störningar manifesteras med tecken och under så går det helt enkelt för långt. Gelili shoteh, din dumma galilé …

¹bErub. 53b ²bPes. 49b
Källa: Geza Vermes

Lämna en kommentar
by Micael on 24 september, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Messias

Publicerat av Micael den 24 september, 2013

https://memra.me/2013/09/24/din-dumma-galile/

Den verklige Jesus eller kyrkans Kristus?

Vad är det för skillnad på ”den historiske Jesus” och ”kyrkans Kristus”? Det finns nog flera olika sätt att besvara denna minerade fråga. Svaren varierar nog mest med utgångspunkt i hur man själv förhåller sig till den man kan kalla ”kyrkans Kristus”. Det finns skillnader i beskrivningen av Jesus redan i Nya Testamentets texter. Både Johannesevangeliet och Paulus brev förhåller sig lite annorlunda till Jesus än vad de tre synoptikerna gör.

Kanske handlar ursprunget till ”kyrkans Jesus” mer om hur man såg på honom i den första kyrkan än vem den verkligt levande Jesus egentligen var. En teolog som Bultmann menar t.ex. att den mänsklige Jesus är en representerat för judendomen, medan ”trons Kristus” har sitt ursprung i hellenismen. Han kan ha antingen fel eller rätt, men han har ändå en poäng i sitt påstående.

För hundratalet år sedan så menade teologerna att de inte kunde komma längre än de då gjort vad gäller forskningen kring Jesu person. Ernest Renans Vie de Jesús skulle inte kunna överträffas. Sedan kom Förintelsen och i dess efterföljd en mer ödmjuk teologisk inställning till den judiska kunskapsbasen i ämnet. Ungefär samtidigt så hittar man de första bokrullarna vid Döda havet. Sedan är i princip allting ställt på ända.

Den historiske Jesus blir allt tydligare och tydligare. Den kyrklige Kristus måste samtidigt försvaras med allehanda underförstådda hot som mer hör hemma i Dantes Inferno än i seriöst sanningssökande. Aldrig någonsin har Pauli ord i Thessalonikerbrevet om den som tar emot kärleken till sanningen varit mer aktuella. Den som fortfarande tror att det är mer andligt att hålla för öronen och blunda för sanna väl underbyggda fakta bör ta sig en rejäl funderare. Aldrig någonsin har heller Johannes ord om att inte erkänna att Jesus kommit i just mänsklig gestalt varit mer aktuella. För vad innebär det att förneka den historiske Jesus till förmån för kyrkans Kristus?

Aldrig någonsin har heller historiska fakta med säkra källor varit lika tydliga att visa att det finns en historisk mänsklig Jesus. Faktum är att det källmaterial vi har idag är bättre än det den första kyrkan hade. Idag kan alla som så önskar finna alla tänkbara fakta samlat. Tidig judisk kritik och smutskastning av Jesus i Talmud är viktigare bevis för hans verkliga existens än vad man först kan tro. Ingen i den första kyrkan skulle kunna ha samlat den mängd källmaterial vi har tillgång till idag på ett och samma ställe.

Att man i den första kyrkan började skissa på en ”kyrkans Kristus” istället för en ”historisk Jesus” är i och för sig naturligt. Men idag borde vi kunna flytta ett aningen felaktigt fokus till att verkligen pricka in den mänskliga gestalt som Johannes så hårt månar om att vi skall tro på. Om vi inte gör det så hörsammar vi inte heller Pauli ord om att ta emot kärleken till sanningen.

Hur skall vi se på att det är just Johannes och Paulus, de som av kyrkan anses ha en högre kristologi än synoptikerna, är de som varnar för att inte tro på sanning och mänsklighet när det gäller Jesus? Genom århundrandena har det inte varit lätt att dra de slutsatser vi idag kan göra. Men idag kan vi välja om vi vill ta emot kärleken till sanningen eller inte. Det är dags att välja vilken Jesus man vil tro på. Den verklige Jesus eller kyrkans Kristus.

Länktips:
http://aletheia.se/2013/06/06/har-katolicismen-en-annan-jesus/
http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/leder-vagen-till-jerusalem-aven-till-rom/
http://busy-being-born.blogspot.se/2013/09/jesus-messianismen-och-katolska-kyrkan.html

Lämna en kommentar
by Micael on 21 september, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Messias

Publicerat av Micael den 21 september, 2013

https://memra.me/2013/09/21/den-verklige-jesus-eller-kyrkans-kristus/

En basun, ett moln och ett uppryckande

Basunen har vi hört mycket om, men har ni hört någon lägga ut texten om molnet någon gång? Jag tänker naturligtvis på när Jesus talar om att han skall komma på himlens moln och om ljudet av en stor basun (Matt 24:30-31). Det där molnet och basunen hänger nämligen ihop lite mer än man kanske föreställer sig. Så är det också när Mose går upp på Sinai för att ta emot Torahn.

Då sade Herren till Mose: ”Jag skall komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig. Sedan kommer de alltid att lita på dig.” När Mose hade talat om för Herren vad folket hade sagt sade Herren till honom: ”Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn. Du skall dra en gräns runt omkring berget och varna folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Den som rör vid berget skall straffas med döden. Men ingen hand får vidröra honom: han skall stenas eller skjutas. Ingen sådan får leva, vare sig det är ett djur eller en människa. När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.” (2 Mos 19:9-13)

Shekinah (Guds härlighet) kom till Sinai i ett moln och berget blev så heligt att ingen ens fick vidröra det. Sinai var inget heligt berg innan dess och är det inte nu heller. Så när vädurshornet ljudit, och därmed berättat att Shekinah inte längre var kvar, så hade berget återigen blivit neutralt och folket fick gå upp.

Nu blev ju historien om Sinai lite mer komplicerad än så. Mose gick upp på berget och fick stentavlorna. När han sedan kom ned lite i förtid eftersom Gud skickade honom, så hade folket gjort sig en guldkalv. När Gud då ville förgöra folket bad Mose Gud förlåta folket. Sedan gick han återigen upp på Sinai och kom tillbaka en andra gång. Molnet visar på Guds närvaro och basunen signalerar när det är fritt för folket att gå upp. Intressant att Mose fick göra en andra vända uppe hos Gud innan Israel var redo.

För att fördjupa oss ytterligare något i betydelserna för molnet och basunen eller vädurhornet, som B2000 översätter det, så ska vi söka första gången dessa ord dyker upp i Torahn. Så gör rabbinerna när de söker betydelsen av något. Molnet dyker upp första gången i samband med att Gud sluter ett förbund (1 Mos 9:13) med alla levande varelser genom regnbågen. Men något som skulle kunna vara ett moln dyker upp redan i 1 Mos 2:6: ”ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken”. När detta flöde vällde fram, då skapade Gud människan. Molnet har alltså viktiga symboliska betydelser för Guds förbund med oss levande varelser.

Vädurshornet kallas för shofar bland judarna. Ordet dyker första gången upp i 2 Mos 19:13 – alltså det bibelord vi läste – men det skrivs som yowbel och det har klara kopplingar till jubelåret. Vädurshornet ansågs vara från den vädur som ersatte Isak som offer när Abraham var på Moria berg. Men förutom kopplingen till Akida, så påminde man även om människans skapelse genom blåsandet i shofaren. Gud blåste ju in liv genom hennes näsborrar (1 Mos 2:7).

En liten parantes om historien på Moria berg kan i och för sig vara på sin plats. Gud själv hade ju sagt åt Abraham att han skulle offra sin son som ett brännoffer. Vem sa till Abraham att han inte behövde offra Isak? Var det Gud som sa det till Abraham? Nej, det var en malach (ängel). Hur kan en ängel ändra på det som Gud har sagt? Jo, enligt judisk halacha, så är det bara Gud som kan avgöra om man skall döda någon. Men för att rädda någon behöver man inte vara Gud. Kanske ett gott argument för att Jesus kan vara vår frälsare utan att vi behöver tro att han är Gud.

Om vi nu vänder tillbaka till Jesu ord i Matt 24 om att han skall komma på himlens moln och om ljudet av en stor basun så är det nog viktigt att vi funderar om vi skall koppla dessa ord till vad som hände med dessa symboler på Sinai eller vi bara ska ta dem som bokstavliga positionsbeskrivningar av hans ankomst. Tänk också på att Gud sa till Mose att efter Sinai skulle folket alltid lita på honom. Gjorde de verkligen det? Nej, inte enligt Jesus i alla fall. Han säger ju att om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev (Joh 5:46). Alltså skedde det inte en fullständig förlossning vid Sinai och det återstår alltså en sådan. Genom att använda sig av molnet och basunen som symboler, så gör han det fullkomligt klart för judarna att han skall fullgöra det Mose inte fullgjorde.

Sedan har vi ett begrepp till som är centralt för Jesu återkomst. Vi brukar ibland (i alla fall förr) tala om ett uppryckande. Även det begreppet uppfattas av oss som positionsbestämmande. Det grekiska ord som används för att beskriva detta i 1 Thess 4:17 är ἁρπάζω [harpazô]. Det ordet används på fler ställen i NT och syftar ibland på att tas upp till Guds tron och i andra fall på något helt annat. Men det finns ju inget som talar för att NT:s teologi bygger på grekiska begrepp. Istället bör vi söka efter ett likartat begrepp i hebreiskan.

Nu visar det sig att händelsen vid Sinai faktiskt har ett begrepp som syftar på ungefär samma sak som det grekiska ordet som används i NT. Vi kan läsa i 2 Mos 19:13: ”När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.” Det hebreiska ordet עָלָה [`alah] betyder att gå upp, men även att komma upp inför Gud. När basunen ljuder skall vi alltså gå upp inför Gud.

För kontinuitetens skull så skall vi naturligtvis också undersöka var någonstans ordet `alah uppträder första gången i Torahn. När vi gör det kan vi ju hoppas att det åtminstone finns en liten koppling till molnet eller basunen. Och det gör det. Ett flöde vällde fram [`alah] och vattnade jorden – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar (1 Mos 2:6-7). Vi har både flödet som förekommer molnet och vi har också Guds blåsande som förekommer basunen.

När Jesus kommer på molnet och basunen ljuder, skall vi på något sätt föras tillbaka till tiden före molnet och basunen. Vi skall föras tillbaka till tiden före syndafallet – till Eden.

Länktips:
http://aletheia.se/2013/09/02/basunhogtiden-snart-har/

Lämna en kommentar
by Micael on 10 september, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Messias
Märkt , , , , , , , , , , ,

Publicerat av Micael den 10 september, 2013

https://memra.me/2013/09/10/en-basun-ett-moln-och-ett-uppryckande/

Messias är död, men han bodde i New York

Messianska förväntningar är ingenting att leka med. Ur judisk utgångspunkt har dessa hittills alltid slutat med katastrof. Förutom kristendomen så har de erfarit det katastrofala upproret mot Rom med Bar Kochba. Sabbatai Zevi, var en sefardisk rabbi, som trodde han var Messias. Det slutade med att han konverterade till Islam tillsammans med sina följare. Så där kan vi hålla på.

Den absolut största kandidaten till att vara Messias finns betydligt närmare oss i tiden. Han dog i New York 1994. Hans anhängare vägrar att tro annat än att han antingen fortfarande lever eller att han kommer att återuppstå. Det handlar om Menachem Mendel Schneerson. Den sjunde rebben för Chabad Lubavitch. Och det är inte en liten sekt vi talar om nu. Chabad Lubavitch är troligen den största judiska rörelsen genom alla tider.

De har en utåtriktad verksamhet som inbegriper mer än 3000 läroanstalter i mer än 65 länder. Det finns knappast något sammanhang inom judendomen som inte starkt påverkats av rörelsen. Den grundades i 1700-talets Ryssland och staden Lubavitch var centrat som också gett rörelsen sitt namn. Ordet Chabad är en förkortning av de hebreiska orden chochma, bina och daat – visdom, insikt och kunskap. Idag ligger högkvarteret i Brooklyn, New York. Närmare bestämt på 770 Eastern Parkway.

Därifrån sköttes ledarskapet av den sjunde rebben i rörelsen, Rabbi Menachem Mendel Schneerson, fram till dennes död. Messianska förväntningar har varit absolut drivande och är förklaringen till rörelsens enorma genomslag. Menachem Mendel Schneerson fick så stora messianska förväntningar på sig att han efter sin död inte fått någon efterträdare. Under några årtionden förvandlade han rörelsen från en liten chassidisk sekt till den stora rörelse vi ser idag.

Till och med en av hans främsta motståndare, David Berger, menade att (med undantag av Bar Kochba) har judendomen aldrig haft en bättre messiansk kandidat. Detta för att Schneerson uppfyllt praktiskt taget alla punkter som behövs på ett messianskt CV. Han etablerade ett världsomspännande religiöst imperium av anhängare, spred ortodox tro till platser där den aldrig varit känd, startade omfattande utbildningar och han ledde betydande skaror av sekulära judar tillbaka till judisk tro och efterlevnad av Torahn.

En sak som dock tydligt saknades i Schneersons messianska CV var återuppbyggandet av templet. Men de kreativa människorna på 770 Eastern Parkway, skrev 1992 att ”den mindre helgedomen är vår rabbins hus Babylon”. De menade att Shekinah (Guds härlighet) under exilen har bott hemma hos varje generations ledare. Detta utgör den mindre helgedomen. Under exilen är inte Tempelberget i Jerusalem den heligaste platsen utan den plats där exilens andlige ledare bor. Precis som de hade ordnat för sig i Babylon. Med andra ord menade de att Guds härlighet bor på 770 Eastern Parkway, New York, Menachem Mendel Schneersons hem.

”Yechi Adoneinu Moreinu v’Rabbeinu Melech haMoshiach l’olam vo’ed!” är den fras som används när det förkunnas att Schneerson är Messias. Det betyder ”Länge lever vår mästare, vår lärare och vår Rabbi, kung Messias, i evighetes evighet.”

En viktig fråga för judendomen i allmänhet och Chabads efterföljare i synnerhet är om de kommer att fortsätta att rymmas inom judendomen eller om de kommer att gå sin egen väg. Det finns inte hur stort utrymme som helst för hyllningar till en rabbi som om han vore en Gud. Eller som en rabbin uttryckte det nyligen: ”Varför låter de inte honom få vara en stor rabbi istället för att göra honom till en misslyckad Messias.”

Källor:
http://soc.qc.cuny.edu/wordpress/wp-content/uploads/2010/04/Tomer-Persico-Chabads-Lost-Messiah-English.pdf
http://www.yutorah.org/lectures/lecture.cfm/794834/Rabbi_Ari_Kahn/A_Dead_Messiah

 

Lämna en kommentar
by Micael on 26 maj, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Messias
Märkt , , , , , ,

Publicerat av Micael den 26 maj, 2013

https://memra.me/2013/05/26/messias-ar-dod-men-han-bodde-i-new-york/

« Äldre inlägg