”Davids son”, exorcisten

I Matteusevangeliet finns det en röd tråd som har sin början redan i den första versen. Där står det att Jesus var son av David, som var son av Abraham. Den röda tråden jag syftar på är uttrycket ”son av David” eller ”Davids son”. Hur används det uttrycket i Matteusevangeliet och vilken speciell betydelse kan man lägga in i det?

Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham (Matt 1:1)

Uttrycket ”Davids son” har fler än en betydelse, men i just Matteusevangeliet används det oftast på ett särskilt vis. Efter den inledande första versen så dyker det upp i kapitel 12 i samband med att en besatt man som var blind och stum kunde tala och se.

Sedan förde man till honom en besatt som var blind och stum. Och han botade honom, så att den stumme kunde tala och se. Och allt folket slogs av häpnad och sade: ”Är han kanske Davids son?”

Varför tror folket att Jesus kan vara ”Davids son” när han botat en besatt man som var blind och stum? Jo, uttrycket ”Davids son” var en av nycklarna i utövande av exorcism vid den tiden. Den visdom som kung Salomo beskrivs ha fått ansågs även omfatta makt över demonerna. Salomo omnämns i besvärjelser och då ofta med epitetet ”Davids son”. Så uttrycket ”Davids son” är alltså förknippat med exorcism. Fariséerna bekräftar detta genom att reagera på folkmassan: När fariseerna hörde det sade de: ”Det måste vara med demonernas furste Beelsebul som den mannen driver ut demonerna”. Lite senare i detta sammanhang säger Jesus: ”här finns något som är förmer än Salomo”.

Vi kan se att uttrycket ”Davids son” även i fortsättningen av Matteusevangeliet används vid demonutdrivning eller botande av sjuka. När uttrycket dyker upp igen är det den kananeiska kvinnan som önskar Jesu hjälp för sin besatta dotter: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon” och två blinda som satt vid vägkanten och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över oss!”.

På den tiden var demoner och sjukdomar intimt sammanknippade med varandra och ingick tillsammans med synd i den orsakskedja som sågs ligga bakom allt fysiskt och mentalt lidande. Synd orsakade demonbesättelse och demonerna orsakade sjukdom. Så såg kausaliteten ut. Det förekommer emellanåt att vissa orsakssamband utelämnas, så att ett förlåtande av synd innebär kroppsligt helande o.s.v.

Vad finns det då för fler koppling mellan uttrycket ”Davids son” och utövande av exorcism och helande? Jo, ”Davids son” var en av nycklarna i olika besvärjelser och trollformer som florerade före, under och strax efter Jesu tid. Vi kan läsa om detta i texter från den intertestamentala perioden, i texter från Dödahavsrullarna och i esoteriska böcker från tiden strax efter Jesus. Många olika källor under den här tiden håller Davids son Salomo för den stora exorcisten. Salomo skulle i sin vishet också ha haft visheten och kunskapen om hur demoniska makter kunde elimineras. Därför förekom Salomos namn i besvärjelser, Salomons påstådda egna trollformler användes, precis som olika örtmediciner som man menade att först Noa, och sedan Salomo ordinerat för demoner och sjukdomar.

The Apocalypse of Adam är ett gnostiskt koptiskt dokument som är daterat någonstans mellan det andra och fjärde århundradena. Det hittades nära Nag Hammadi iEgypten 1946. Där finns tydliga hänvisningar till att Salomo hade kontroll över demonerna. Detta visar hur utbredd denna föreställning var i de judisk-kristna miljöerna under de första århundradena.

När Salomos namn nämndes i samband med exorcism i, med Jesus samtida texter, användes också uttrycket ”Davids son” flitigt. Vi kan tvivla på sanningshalten i alla eller i vissa av dessa texter, men vi kan inte blunda för att detta var den en utbredd uppfattning vid tiden för Jesu liv och därmed något som bör tas med i beräkningen när vi läser i Nya Testamentet och därmed vår tolkning av vad ”Davids son” betydde för dåtidens människor i Palestina.

Att ”Davids son” i Matteusevangeliet skulle betyda Messias (som Stefan Gustavsson skriver sin bok Skeptikerns guide till Jesus del 1) kan vi därför avfärda.

Är Jesus en charlatan som bör ignoreras?

Är Jesus en charlatan som bör ignoreras av oss? Frågan är rest efter att Stefan Gustavsson skrivit boken Skeptikerns guide till Jesus del 1 där han utmanar inte bara läsaren, utan rent av Jesus. Om inte Jesus framfört de anspråk som Gustavsson har byggt sin tro på, så bör han tillsammans med andra charlataner i religionens värld, högaktningsfullt ignoreras av oss (sid 21).

I boken, som till viss del förtjänstfullt ger läsaren en bild av Nya Testamentets historiska trovärdighet, ger Stefan Gustavsson oss de spelregler som bör användas vid ett konsekvent förhållningssätt till olika historiska källmaterial:

Vi bör behandla historiskt material på ett likvärdigt sätt utifrån accepterade historievetenskapliga principer, oavsett vilket material det är. Kristna får finna sig i att texterna i Nya Testamentet behandlas med samma sorts kritiska frågeställningar som andra texter från antiken (sid 43).

När Gustavsson lägger fram den här sortens principer sätter han också ribban för hur vi läsare bör tolka just hans text. Han talar också om olika genrer i litteraturen och hur dessa påverkar kontraktet mellan författare och läsare.

Därför är det närmast obegripligt att han mitt uppe i akademiska resonemang kan skriva att Jesus gör anspråk på att vara Gud själv och att om han inte gjorde det så bör han tillsammans med andra charlataner i religionens värld, högaktningsfullt ignoreras av oss. Inte en enda hänvisning till hur Gustavsson kommer fram till sitt resonemang. Bara så där rakt upp och ned mitt i ett akademiskt resonemang. Jag trodde ärligt talat att det hade blivit ett fel i texten, men efter att ha kontrollerat med Stefan Gustavsson personligen, så verkar detta inte vara fallet. Snacka om att byta genre mitt i en bok. Och snacka om att balansera hela boken på ett enda märkligt påstående. För vad är en bok om Jesus värd om författaren anser att huvudpersonen borde ignoreras?

Att utmana Jesus och utmåla honom som en charlatan om han inte har kommit med de anspråk som Gustavsson gör på honom är ett mycket utmanande grepp, särskilt i en bok som handlar om Jesus som historisk person. Det borde man rimligtvis tycka oavsett vad man personligen tror om Jesus eller inte. Särskilt anmärkningsvärt blir det när man vet att de flesta av de kända bibelforskare som Gustavsson gärna friskt citerar, inte alls skulle hålla med honom i det här påståendet. Och då tror jag mig kunna inbegripa att även de av forskarna som bekänner en tro på treenighetsläran famlar i frågan. Huruvida den historiska Jesus såg på sig själv som Gud är inte så självklart ens för den av trinitarianer så populära teologen, N.T. Wright.

Så vad är det egentligen Stefan Gustavsson säger? Jo, att alla andra möjligheter till den kristologiska utvecklingen i kyrkan än den som just Gustavsson tror på, att Jesus var självmedveten om att han var Gud och gjorde anspråk på det, har en charlatan till mästare, en som skall ignoreras.

Jag är glad att jag inte behöver ha högre krav på Jesus än det vi kan läsa om i evangelierna. Han är min mästare och frälsare oavsett vilka anspråk han gjorde. Stefan Gustavsson förminskar med sina utmaningar den historiske Jesus på ett sätt som borde göra Jonas Gardell grön av avund.

Länktips:
Twitterkonversation med Stefan Gustavsson

 http://aletheia.se/2013/11/22/svenska-evangeliska-alliansen-forklarar-uteblivet-enkatsvar-om-protestantism-2013/

https://www.facebook.com/micael.ostlund.3/posts/10152058939253864

https://www.adlibris.com/se/bok/skeptikerns-guide-till-jesus-d-1-om-evangeliernas-trovardighet-9789186415136