Paulus och Or la’Goyim

Jag har snöat in på en liten bagatell som kanske inte är en bagatell, utan kanske rent av en peripeti som vänder upp och ned på mycket av det vi tagit förgivet när det gäller kristendomens första år. Denna lilla bagatell handlar om att Paulus faktiskt gjorde en resa innan de stora missionsresorna, dessa stora missionsresor, som ofta finns illustrerade med kartor i slutet på många biblar.

Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus. (Gal 1:16-17)

Har ni hört om Paulus missionsresa till Arabien? Nej, inte jag heller. Inte förrän nu. Men i denna resa ligger några oerhört intressanta detaljer som kan ge oss ledtrådarna som vänder upp och ned på mycket.

Paulus beger sig alltså mer eller mindre omedelbart iväg till Arabien. Det har alla som läst sin bibel noggrant alltid kunnat se  (men jag har inte tidigare noterat detta). Men förklaringarna på vad han gjorde i Arabien är nog ofta minst sagt lite krystade och väldigt få har väl ens menat att det var någon missionsresa. Han var vid Sinai berg och fick uppenbarelser, säger någon; andra har förklaringar med att Paulus var selot och likt Elia sökte sig till berget Horeb, som skulle vara Sinai, som i sin tur enligt Paulus låg i Arabien (Gal 4:25).

De här krystade förklaringarna behövs om det skall bli trovärdigt att Paulus efter sin uppenbarelse på vägen till Damaskus bytte religion och blev en kristen missionär istället för en judisk rabbin.

Men … och det är nu det blir intressant. Finns det någon bättre förklaring på varför Paulus reser till Arabien? Och det gör det. Och det handlar om den lidande tjänaren och att judarna skall var ett ljus för nationerna Or la’Goyim. Pauli resa till Arabien kastar oss in i det kanske värsta teologiska getingboet – det om Ebed Yahweh songs. Inte hört talas om detta? Då är du inte ensam. Deuterojesaja eller om man så vill, Jesaja 40-55, innehåller fyra sånger som kyrkan vill ha till att de handlar om Jesus Kristus och judendomen att de handlar om deras Messias eller kanske om nationen Israel.

Den lidande tjänaren är också den som skall bli ett ljus till nationerna Or la’Goyim.

Men nu sätter kanske Paulus det här på ända. Paulus ger sig nämligen själv in i just geografibeskrivningarna i Deuterojesaja av den lidande tjänaren genom att åka till Arabien. Och det handlar om att Paulus börjar sin mission hos Ismael söner – de som idag är muslimer. Där börjar Paulus sin mission, inte i Romarriket eller i Mindre Asien. För de geografiska platser som nämns först i Jesaja är alla arabiska platser. Först därefter nämns platser som beskrivs i Paulus missionsresor.

Om vi skall följa den plan Paulus har, så räcker det långt att läsa Jesaja 40-55. Paulus uppdrag ser ut att vara den lidande tjänarens uppdrag.

Hör vad han och Barnabas säger om sig själva i Pisidien: Ty så har Herren befallt oss: Jag har gjort dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns. (Apg 13:46)

I Jesaja 42:6 som kanske är den viktigaste versen  i Ebed Yahweh songs, så ser man att det finns en dualitet när ljuset till nationerna skall spridas. Dualiteten är mellan förbundet med folket (Israel) och med den som skall genomföra detta: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken.

Min teori är att Paulus verkligen ville att hans uppenbarelse om Jesus som Messias skulle resultera i ett Or la’Goyim. På många vis fick han också rätt. Den judiska monoteismen och dess sensmoral kom att spridas över hela världen. Polyteismen utrotades så småningom i alla vitala delar i hela Romarriket. Men ungefär samtidigt kom kejsar Konstantin och gjorde politik av Jesajas den lidande tjänaren.

Fortsättning följer …

Länkar:

http://whiterosereview.blogspot.com/2013/04/the-apostle-paul-as-isaianic-servant.html
https://www.jstor.org/stable/3152973?seq=11#metadata_info_tab_contents
https://www.questia.com/library/journal/1P3-52419515/paul-between-damascus-and-antioch-the-unknown-years

https://www.ibr-bbr.org/files/bbr/BBR_2002a_04_Hengel_PaulInArabia.pdf


https://www.amazon.com/Gentile-Mission-Testament-Citations-Acts/dp/0567033805
https://books.google.se/books/about/The_Jewish_World_Around_the_New_Testamen.html?id=zKUwQzUITCwC&redir_esc=y

 

Att förändra ett helt folks kollektiva minne

Om inte Sinaihändelserna verkligen ägde rum, hur gick det då till när någon kunde lura en hel generation att tro på en falsk nationell historia, en falsk skriftlig Torah, en falsk muntlig Torah och falska traditioner, som dessutom minutiöst förvaltades från föräldrar till barn i generationer och som dessutom i själva texten hävdar att det är så kunskapen överförs. Om någon fabricerat Sinaihändelserna och sedan kommit och påstått till en generation att alla tidigare generationer har följt dessa märkliga stadgar och bud, så finns det en logisk uppförsbacke när det gäller förklaringar.

När skulle någon kunnat inbilla ett helt folk att deras föräldrageneration har trott så här och generationerna innan dem trodde man likadant, men just ni har på något vis tappat bort den här kunskapen och nu skall vi införa denna kunskap igen? Hur går det till? Och om det skedde på det viset, varför finns det inte dokumenterat någonstans, när allt annat dokumenterats så noggrant?

Om en ensam karismatisk religiös ledare påstår att han upplevt ett direkt tilltal från Gud eller på något annat sätt fått insikt i sanningar som vi andra inte kan ta del av, så sker ju ett missionerande som leder till att människor som kommer till tro måste förlita sig på att det den karismatiska ledaren påstår verkligen stämmer.

I fallet med Israel vid berget Sinai, så omfattar den upplevelsen ett helt folk. Hela folket antar sedan stadgar och bud som sedan efterlevs i hela samhället och fortsätter så i generation efter generation. Dessa traditioner bygger på att den som för närvarande förvaltar traditionen vet varifrån han fått den och varifrån den kom i leden innan.

Om vi skulle följa en rabbins kunskap bakåt i tiden, kan denne alltid ange vem han lärt sig detta ifrån och eftersom detta är viktigt, så har han naturligtvis också fått reda på vem hans lärare i sin tur lärt sig detta ifrån, och var denne i sin tur fått detta ifrån. På så vis har alla rabbiner en obruten kedja av kunskapsöverförande ända tillbaka till Mose. Naturligtvis kan man ifrågasätta om alla eller ens några av dessa så kallade obrutna kedjor är helt i överenstämmelse med den exakta sanningen, men om vi skall slå hål på den judiska traditionen så räcker det inte med att finna fel i varje sådan kedja, felet måst i sådana vara vid samma historiska tidpunkt i alla dessa så kallade obrutna kedjor. Enstaka fel kan förekomma, fabriceringar kan förkomma, men summan av ett helt folks tradition om en gemensam upplevelse kan inte införas på annat sätt en samtidigt och för alla.

För hur skulle det annars ha låtit om den judiska traditionen kom till lite här och där? Hur skulle det gå att få ihop med ett enat folk vid Sinai som sedan alla följde stadgar och bud? Alla måste samtidigt börja tro på samma sak eftersom själva upplevelsen var gemensam och att de sedan gjorde gemensam sak av det hela.

Någon kanske då inflikar att judarna inte alltid följt Guds bud och inte alltid varit så lydiga mot Torahn. Vid ett tillfälle så fann man en lagbok och den hade tydligen inte blivit läst på länge. Kan det inte vara så att det skulle kunna vara ett sådant tillfälle där man införde idéerna om Sinai? Nej, inte ens vid ett sådant tillfälle kan man hitta en logisk möjlighet att införa sådana idéer. När folket varit i exil, i fångenskap då? Nej, det finns fortfarande ingen logisk möjlighet till att införa sådana idéer som rör generationer tillbaka. Det tillfället i Gamla Testamentet som kanske bäst lämpar sig för införandet av ett kollektivt minne, skulle möjligtvis ha varit under slaveriet i Egypten, men det var ju före händelserna vid Sinai.

Det kollektiva minnet, den muntliga Torahn och de judiska traditionerna är en barriär som gör det betydligt svårare att förklara bort bibelns sanningar än om de stått för sig själva. Faktum är att den muntliga traditionen utgör det starkaste beviset för de viktigaste händelserna. Det är lättare att förvanska en text – det har vi inte minst sett i Nya Testamentet – än att förändra ett helt folks kollektiva minne.

Länktips:
http://www.theapj.com/the-kuzari-principle-2/
http://philosophyofjudaism.blogspot.se/2011/09/kuzari-principle.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Kuzari
http://aletheia.se/2014/01/22/obruten-apostolisk-succession/