Galiléerna var besvärliga. Alla upprorsmän hade sina rötter i Galiléen. De kunde inte uppföra sig. De saknade respekt för renhetslagarna. Och de kunde inte tala så att bildade människor i Judéen kunde förstå dem. Språket i Palestina på Jesu tid var arameiska, men i Galiléen talade man helt enkelt en egen felaktig variant av arameiska. I en välkänd anekdot som finns bevarad i Talmud¹, så kommer en galilé till en marknadsplats i Jerusalem för att köpa något som han kallar amar. Marknadsfolket gjorde då narr av honom: Gelili shoteh, (din dumma galilé), vill du ha något att rida på (en åsna = hamâr)? Eller något att dricka (vin = hamar)? Eller något för kläder (ull = ’amar)? Eller något att offra (lamm = immar)? Distinktionen mellan de olika gutturala lätena försvann nästan helt i den galileiska arameiskan.
Även Nya Testamentet tar upp den speciella dialekten från Galiléen. När Petrus utpekas som en Jesu lärjunge på tempelgården och förnekar honom så är det dialekten som avslöjar honom: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet” (Matt 26:73). Den galileiska arameiskan var så knepig att ett vanligt judiskt namn som Eleazar blev Lasaros på deras dialekt. Det finns det exempel på både i Palestinska Talmud och i grekiska translitterationer på den gamla kyrkogården i Beth Shearim. Den galileiska arameiskan är så att säga gjord för att skapa missförstånd. Så när den döende Jesus ropar ”Eli, Eli, lema sabachtani?” så lyckas naturligtvis även hans sista ord missförstås av några som fick för sig att han ropade på Elia. Galiléernas dialekt var så knepig att de inte ens kallades upp för att läsa ur skriften när de var på resande fot.
Men värre än föraktet för dialekten är det misstroende som fariséerna riktade mot Galiléerna när det gällde offer i templet och frågor om renhet och orenhet, samt rabbinska regler för allmänt uppförande. Även prominenta galileiska rabbiner efter Jesu tid kritiserades av fariséerna för dåligt uppförande. Hanina ben Dosa fick kritik för att han ensam var ut och spatserade på gatorna på natten och Jose the Galilean fick reprimander för att ha talat med en kvinna för länge på sin väg till Lydda. De kallade honom för Gelili shoteh, din dumma galilé.
Galiléerna kallades också ’am-ha-aretz, något som kanske skulle kunna översättas till lantisar. I Talmud finns det texter som visar på de ortodoxas överlägsenhet över ”lantisarna” ’am-ha-aretz.
Ingen man bör gifta sig med en dotter till en ’am-ha-aretz, för de är som orena djur, och deras fruar är som reptiler, och vad gäller deras döttrar så säger ju skriften att Förbannelse över den som har samlag med djur (5 Mos 27:21). Större är hatet mot ’am-ha-aretz för de lärda än Israels hat mot hedningar; men hatet mot deras fruar är ännu värre.²
Med denna bakgrund för ögonen blir Johannes sjunde kapitel rätt intressant. Översteprästerna och fariséerna hade skickat ut män för att gripa Jesus när han hade kommit till Sukkot (Lövhyddohögtiden) i Jerusalem. Männen som skall gripa Jesus får kanske höra den mest intressanta predikan Jesus hållit, nämligen den på högtidens sista och största dag. Varje dag under högtiden gick prästerna ned till Siloahdammen ackompanjerade av hela församlingen i templet. Där fyllde de en gyllene bägare med en halvliter vatten, och gick sedan upp till templet uppfyllda av känslan att fullfölja Den Heliges vilja. Tänk er nu … detta är så långt ifrån Galiléen man kan komma. Prästernas steg hälsades med trumpeter och shofarer i fullföljandet av profeten Jesajas ord: Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens (yĕshuw`ah) källor (Jes 12:3). Då stiger Jesus (Yeshua – som låter som yĕshuw`ah) fram: På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger” (Joh 7:37-38).
Därefter uppstår det oenighet bland hans lyssnare. En del sade att han måste vara profeten, andra sade att han måste vara Messias. Men då säger ytterligare några att Messias kan ju inte komma från Galiléen.
När då de män som blev utskickade att gripa Jesus kommer tillbaka till översteprästerna och fariséerna, så frågar dessa varför de inte tagit med Jesus till dem. Då svarar de: ”Aldrig har någon människa talat som han” (Joh 7:46). Den som gillar ironin i Johannesevangeliet, t.ex. när den blindfödde säger till fariséerna att kanske ni också tänker bli hans lärjungar? (Joh 9:26-27), kan ju läsa in ironi även här. Om nu Jesus hållit ett fantastiskt tal, så vill ju knappast de utsända vakterna rapportera om det. Men nu säger de ”Aldrig har någon människa talat som han” och det kan ju lika gärna syfta på hans dåliga uttal av arameiska.
Diskussionen bland fariséerna fortsätter och Nikodemus, som tidigare samtalat med Jesus ifrågasätter om man kan döma någon utan att först höra denne. Då får han till svar: Är kanske du också från Galileen? (Joh 7:52)
En galilé var alltså synonymt med ett laglöst slödder. Jesus skulle i princip kunnat dömas genom att vara galilée i allmänhet. Han hade publikaner och horor i sin omgivning, han accepterade människors inbjudan även om de inte tagit hänsyn till alla renhetslagarna, han vidtog inga åtgärder för att slippa komma i kontakt med döda människor. Att Jesus till slut skulle komma i konflikt med fariséerna, som såg varje liten detalj som viktig att undersöka med religiös signifikans, var inget konstigt.
Jesus var både politiskt och religiöst suspekt i fariséernas ögon bara genom att komma från Galiléen. Osofistikerade provinsiella störningar mot storstadens intellektuella har aldrig setts med blida ögon. När dessa provinsiella störningar manifesteras med tecken och under så går det helt enkelt för långt. Gelili shoteh, din dumma galilé …
¹bErub. 53b ²bPes. 49b
Källa: Geza Vermes
memra.me 