Johannes problem – Ignatius?

Bloggen busy being born (Henrik Engholm) har skrivit en del om den antijudiska kyrkofadern Ignatius, vilket pingstpastor Mikael Karlendal applåderar. Det får mig att vilja reda ut en del begrepp omkring vad som egentligen hände vid tiden precis innan de sista böckerna i Nya Testamentet skrevs. Ignatius, var ju enligt traditionen lärjunge till både Petrus och till Johannes. Detta gör det extra intressant att utreda dennes resonemang.

Till att börja med så har ingen som helst anledning att tro att vare sig Petrus eller Johannes skulle ha kapat sina judiska rötter genom att sluta observera Mose lag eller att de övergett sitt folks seder och bruk. Tvärtom så var åtminstone Petrus mer rigid än t.ex. Paulus i dessa frågor och ändå kan vi klart och tydligt läsa i Apostlagärningarna att Paulus höll ”fast vid lagen” och levde ”efter den” (Apg 21:24). Ändå menar Ignatius i ett av sina berömda brev att de som fortfarande observerade judiska lagar, erkänner att de aldrig fått någon nåd. Kan Ignatius verkligen ha lärt sig detta från Petrus eller Johannes? Ignatius påstod dessutom att de som tidigare hållit sabbaten och fått ett nytt hopp nu slutat med att håll den. Hade Petrus och Johannes verkligen slutat att hålla sabbaten? Ignatius menar också på fullt allvar att ”det är monstruöst att tala om Jesus Kristus och leva som en jude”. Levde inte alla tiosusentals troende i Jerusalem som judar (Apg 21:20)?

Istället för att se Ignatius som någon som förde en tradition från Petrus och Johannes vidare in i den kyrkliga traditionen, måste vi faktiskt fråga oss om det inte istället föreligger en konflikt mellan vad Ignatius lär och för vidare i den kyrkliga tradtionen och med vad han blivit lärd av Petrus och Johannes. Därtill beskriver faktiskt Johannes i sitt första brev att det uppstått en konflikt med några som utgått från dem. Det brevet författades troligen någon gång mellan år 95 och år 110. Det är ganska exakt samtidigt som Ignatius lever sina sista år, han dog troligen någon gång mellan år 98 och år 117. Konflikten som Johannes beskriver handlar om huruvida Jesus kom i mänsklig gestalt eller inte. Senare har det sagts att striden handlat om doketismen, d.v.s. att Johannes fördömde dem som menade att Jesus endast skenbart var en människa istället för att ha dubbla naturer. Men läser man Johannes text rakt upp och ned så handlar det faktiskt om ett fördömmande mot dem som menar att Jesus inte var mänsklig. Resten måste man hitta på själv för att komma fram till.

Om vi därtill också ser vad Johannes skriver i sitt tredje brev, så inser vi att den konflikt som föreligger är mellan hednatroende (i det här fallet Diotrefes) och dem Johannes kallar ”bröderna” d.v.s. judarna som kommit till tro. Diotrefes försöker ta makten över församlingen, förtala Johannes och andra judar och stöta bort dem. Om vi tror att det är samma författare till de tre epistlarna med Johannes namn, så är det synnerligen besvärligt att påstå att dennes problem inte liknar det vi ser Ignatius göra.

Så istället för att använda Ignatius som starkaste argumentet för att ha enväldiga biskopar som bestämmer över de troende (enligt Henrik Engholm och Mikael Karlendal), så ser det mer ut som om Ignatius var början på en villoväg.

Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: