Redan vid slutet av det första århundradet hade kristendomen förlorat den riktige Jesus ur sikte och den ursprungliga meningen och syftet med hans budskap. Jesus hade blivit ersatt av den kristna trons Kristus. Utplåningen av Jesus skedde genom en brådmogen kulturell förändring. På några få decennier så förflyttas budskapet om den historiske Jesus från sin arameisk-hebreiska språkliga kontext, från sin gallileisk-palestinska geografiska scen, och från sin judiskreligiösa inramning till en i första hand grekiskspråkig hednisk Medelhavsvärld med klassisk kulturell bakgrund. Förändringen ägde rum för tidigt. Leran var fortfarande mjuk och formbar och kunde lätt formas av krukmakaren till vilken skepnad som helst. Som ett resultat av detta, förlorade den nya kyrkan, som mest bestod av hedningar, snart sin judiska medvetenhet och blev istället tilltagande antijudisk.

Dessa ord (min fria översättning) kommer av en av världens främsta Jesusforskare, Geza Vermes. Han beskriver sedan hur reformatorerna återuppväckte bibeln som den ultimata källan till gudomlig uppenbarelse, så att de protestantiska troende kom närmare den bibliska religionen och därmed indirekt också närmare Jesus. 

Geza Vermes var inte på något sätt okontroversiell (han dog i våras.) Men han har odiskutabelt varit en av de främste att lägga pussel med texterna i bibeln ihop med den kunskap om Jesu samtid som man kunnat hämta från Dödahavsrullarna, och därtill mangla denna information genom andra historiska och religiösa källor som t.ex. Talmud och Josefus. Även om man inte håller med Vermes i alla hans analyser, så är det mycket svårt att värja sig från faktumet att det sker en förvanskning av vem Jesus är redan innan det första århundradet gått till ända. 

Budskapet om Guds rike som proklamerades av den häftiga mannen från Nasaret betydde snart ingenting för den genomsnittlige rekryten för kristendomen i Alexandria, Antiokia, Efesos, Korint eller Rom. Under det andra och tredje århundradet så var de ledande lärarna i kyrkan tränade i grekisk filosofi. Istället för den omvändelse och underkastelse under Gud som Jesus förespråkade, så införde de ett program som genomsyrades av metafysiska spekulationer om det inkarnerade ordets natur och person samt de existentiella banden mellan de gudomliga personerna i den heliga Treenigheten. Det kunde de processa fram fritt eftersom det med tiden inte längre fanns några judiska röster kvar som larmade.

Kanske kom inte evangeliet till Rom över floden Tibern, kanske gjorde det så. Tibern är i alla fall en flod som, enligt romerska legender, vaktades av Jupiter. Detta gav upphov till den romerska skildringen av floden som en kraftfull flodgud. Floden har en mycket hednisk symbolisk betydelse. Om vi ser evangeliets resa över Tibern som en metafor för hur den sanna berättelsen om Jesus förvanskas, så ser vi att det judiska ursprunget sköljs bort. På andra sidan floden så återuppstår berättelsen om Jesus med hedniska förtecken. Ser man sedan reformationen som ett litet steg närmande den sanna Jesus, så har man kanske tagit sig tillbaka över Tibern igen. Man är fortfarande på främmande mark, någon slags ingenmansland, men med reducerade hedniska förtecken.

Önskan att simma tillbaka över Tibern tillbaka till Rom växer sig nu starkare hos många. Det säger en hel del om det klimat som råder bland den vilsna skara som huserar i ingenmansland. Om valet står mellan att känna sig rotlös eller söka sina rötter på andra sidan floden så väljer idag allt fler att ta sig över floden. De verkliga rötterna finns dock på annat håll. De finns på andra sidan havet. Det är lättare att simma över en flod än att simma över ett hav. Men vem har sagt att man behöver simma?

Länktips:
http://aletheia.se/2013/11/02/ulf-ekmans-son-benjamin-konverterar-till-romersk-katolicism/
http://busy-being-born.blogspot.se/2013/10/att-konvertera-till-katolska-kyrkan.html
http://www.dagen.se/nyheter/jag-kommer-alltid-ha-starka-band-till-livets-ord/
http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/11/05/En-lang-och-personlig-resa/