Var kom demonerna ifrån? I Gamla Testamentet läser vi knappt något om dem, men de förekommer i 5 Mos 32:17. Då beskrevs de som gudar som inte hade någon makt. Israels folk offrade till dessa nya gudar som var okända förut. Enligt Rashi så skall versen bokstavligt tolkas som att förfädernas hår inte hade stått på ända för dessa demoner. Första gången ett ord dyker upp i Torahn är nyckeln till den fortsatta förståelsen av ett ord. Att förfädernas hår inte stod på ända för demonerna betyder ju inte på något sätt att kommande generationers hår inte kommer att stå på ända.

I Ps 106:37 kan vi läsa att frågan om demoner stegras. Nu kan vi läsa att Israel hade offrat sina söner och döttrar till demonerna. Därför utämnade Gud dem åt andra folk så att deras fiender härskade över dem (v 41). När de sedan utlämnats till andra folk så hade helt plötsligt olika läror om demoner blivit en central föreställning i judarnas värld. Efter den Babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. så hade de persiska influenserna på judendomen gett demonerna ansvaret för i princip all moralisk och fysisk ondska.

En av de första att vittna om dessa demoner är Tobit. Vi kan i de intertestamentala Apokryferna läsa om hur Tobias, Tobits son, gör en rökelse av en fisks lever och hjärta efter en instruktion av ängeln Rafael, och att denna rökelse skrämmer iväg en demon ända till Egypten. Demonen ifråga hade besatt en kvinna, som han inte gjorde något ont förutom det något pinsamma att han dödade alla som kom i hennes närhet. Men Tobias övervann demonen genom denna rökelse av en fisks lever och hjärta och gifte sig mig kvinnan. Ängeln Rafael binder sedan demonen till händer och fötter.

Just änglarnas kunskap blir under den intertestamentala tiden konceptet för hur demonerna bäst kunde tämjas. Det var en konst som var reserverad för de initierade. Man menade att ända sedan tidernas begynnelse så hade hemliga formler varit gömda i esoteriska böcker som endast var till för några få utvalda. De som anses ha fört dessa hemligheter vidare är stora personligheter som Noa och Salomo.

När Noas söner blev vilseledda av demoner, skall Noa ha bett till Gud att änglar skulle fängsla demonerna, men Mastema ledaren för mörkrets makter vädjade då framgångsrikt till Skaparen om ett förmildrande och fick var tionde demon frigiven. Då blev en ängel kommenderad av Herren:

Och en av oss kommenderade Han att vi skulle lära Noa all medicin … vi förklarade för Noa all medicin för sjukdomar, tillsammans med deras förförelser, hur han skulle kunna läka dem med örter från jorden. Och Noa skrev ned allt i en bok, allt eftersom vi instruerade honom rörande alla typer av medicin … och han gav allt det han hade skrivit till Sem, sin äldste son …  (The Book of Jubilees 10:10-14)

Det andra stora namnet som anses ha fört dessa hemligheter om demoner vidare är Salomo. Till och med Josefus beskriver att Salomo var utrustad av Gud med kunskap att användas mot demoner till helande för människan. Texter i Dödahavsrullarna har Salomos namn intimt förknippat med ordet för demoner som förekommer i just 5 Mos 32:17 och Ps 106:37, de enda två texter i Gamla Testamentet som använder sig av det ordet. Salomos namn skulle haft någon slags auktoritet över den demoniska världen enligt Esséerna. Salomos namn användes alltså vid exorcistiska övningar strax före Jesu tid.

Så skall t.ex. en viss Eleazar ha drivit ut demoner i närvaro av kejsare Vespasian och dennes söner, hov och soldater. Eleazar skall ha satt en ring intill näsan på den besatte, såsom det var beskrivet av Salomon. När mannen sedan luktade, drog han ut demonen genom näsan på denne. När sedan mannen föll ned, besvor Eleazar demonen som kommit ut att aldrig komma tillbaka igen. Då använde han Salomos namn och besvärjelser som Salomon komponerat. För att bevisa för alla vittnena att han verkligen hade makten att driva ut demoner på detta vis, så satte han ett kärl med vatten en bit bort från mannen med demonen, och befallde demonen att störta ned i kärlet med vatten för att verklige visa omgivningen att den drivits ut.

De många sånger och ordspråk som Salomo sägs ha sammansatt innehöll, enligt Josefus uppfattning, trollformler och auktoritativa ord som behövs för demonisk kontroll, samt hans förståelse av den helande kraften i olika örter och speciella kunskaper inom läkekonsten.

Gud skänkte Salomo vishet och stort förstånd och kunskap riklig som sanden på havets strand. Hans vishet överträffade all Österlandets och all Egyptens vishet. Han var den visaste bland människor, visare än esrachiten Etan och visare än Heman, Kalkol och Darda, Machols söner. Ryktet om honom spred sig till alla folk runt omkring. Salomo präglade tre tusen tänkespråk, och hans sånger uppgick till ettusenfem. Han talade om växterna, alltifrån cedern på Libanon till isopen som växer ut ur muren. Han talade om fyrfotadjur och fåglar, om kräldjur och fiskar. Från alla folk kom man för att lyssna till Salomos vishet, och alla jordens kungar skänkte honom gåvor när de lyssnat till hans vishet. (1 Kung 4:29-34)

Den store exorcisten verkar utan tvekan vara Davids son Salomo. Men vi kommer snart se att här finns något som är förmer än Salomo (Matt 12:42). Mer om det i en kommande artikel.