”Om Paulus hade haft en son, skulle han inte ha omskurit honom”

Det görs ett intressant påstpående av John Dominic Crossan i en bok som handlar om kristendomens tillblivelse. Teologen Larry Hurtado, som kanske är mest känd för sin forskning om utvecklingen av kristendomens förståelse av Jesus såsom Gud, lyfter fram detta påstående på sin blogg och ifrågasätter det. Påståendet lyder: ”Om Paulus hade haft en son, skulle han inte ha omskurit honom.”

Naturligtvis är det ett kontrafaktiskt påstående, men inte desto mindre intressant. Om man håller med Crossan, eller inte, visar på avgörande skillnader i förståelsen av vad judendom respektive kristendom är i förhållande till varandra.

Det blir också intressanta kontrafaktiska konsekvenser om man bemöter påståendet såsom Hurtado gör. Skulle Paulus omskurna avkommor fått vara med i kristendomens kyrkor några decennier senare? Och i sådana fall på vilka premisser då?

Faktum är att hela kristendomens kyrkbygge skulle ha sett annorlunda ut om Paulus hade haft en son som blev omskuren och som fortsatt i sin fars fotspår. Nu fanns det säkerligen tiotusentals andra jesustroende judar som lät omskära sina söner. Dessa fick höra av de som menade sig vara Paulus och apostlarnas efterträdare ”att de som fortfarande observerade judiska lagar, erkänner att de aldrig fått någon nåd” och att ”de som tidigare hållit sabbaten och fått ett nytt hopp nu slutat med att håll den” och att ”det är monstruöst att tala om Jesus Kristus och leva som en jude”.

Det här skedde redan runt år 100 och det var Ignatius som skrev dessa rader i sina brev. Ignatius och hans likar hade med all sannolikhet menat att Paulus inte skulle ha omskurit sin son om han hade haft någon och så har hela kyrkan och de flesta teologer trott i nästan tvåtusen år, ända tills bara för något år sedan. Denna förändring i synsätt borde få konsekvenser och får konsekvenser idag. Inte för alla kyrkor och dess teologer, men för enskilda människor och för många bibelforskare.

Vi har ett paradigmskifte framför oss och detta paradigmskifte skapar panik på sina håll så att människor flyr åt fel håll. Denna felaktiga flykt kan i sig ses som själva mönstret, men så är det inte. Den är inget annat än en knasig reaktion på det som egentligen håller på att hända.

Länktips:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/katolsk-nattvard-en-bekannelse/
http://aletheia.se/2012/02/22/nytestamentligt-ledarskap-biskopsambetet-och-laroambete/
http://www.dagen.se/opinion/debatt/ekmans-konvertering-ar-ett-svek/

 

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: