IS, våra politiker och media krattar manegen för ett Storisrael

Har desinformationen från media och statsmakt någonsin varit större än nu? Det vore intressant att veta när i sådana fall, för informationsflödet är numera gigantiskt och ett desinformationsflöde måste naturligtvis hålla jämna steg med det totala flödet. Desinformationen från statsmakten var svårare att se igenom när Reinfeldt och Bildt satt på taburetterna än nu när Löfven och Wallström gör det. Nu är det mycket genomskinligt att det är ren och skär desinformation som presenteras för folket från statsmakten och media.

Vilket innehåll har då desinformationen? Ja, just nu handlar det främst om flyktingfrågor. Jag tror aldrig jag varit med om en mer kompakt och mystisk desinformation i mitt liv, möjligtvis med undantag när Israel är på tapeten och precis allt de gör vänds emot dem. Men flyktingfrågan tar nog ändå priset. (Lite överraskande kommer dessa två frågor att så småningom knytas ihop, men det kommer senare i denna artikel.)

Statsmakternas agerande i flyktingfrågan är så svårbegriplig att jag inte vet hur jag skall förhålla mig till vare sig vad de säger eller till vad de gör. Det kan antingen bero på att de själva inte förstår alls vad de håller på med, eller möjligtvis att de har en helt annan agenda än den de presenterar för folket. Det är ju inte längre någon bevarad hemlighet att socialisterna vill ha en uppblandning av etniciteten för att nå politiska syften. Syften som går ut på att på sikt utradera nationalstater och krossa nationella traditioner. Reinfeldts högerpolitik använde samma medel för att genom okontrollerad ökning av bidragsberoende på sikt krossa det svenska välfärdssystemet.

Det är alltså inte i första hand av humanistiska skäl som invandringspolitiken ser ut som den gör. Sverigedemokraternas idé om att hjälpa på plats motverkar nämligen det primära syftet att genom invandring och uppblandning av etnicitet nå sina egna politiska mål. Mål som kräver något annat än att utsatta människor hjälps på plats.

Antalet människor på flykt i världen framförs alltid som ett argument varför så många dör i båtar på Medelhavet. 2010 dog 20 människor på Medelhavet på väg till Europa. Sedan dess har flyktingmängden ökat med knappt 50 procent, medan dödstalen ökat till 2 800, vilket är en ökning med 14 000 procent. Det är alltså inte pusheffekten (krig och elände) som skapar döden på Medelhavet utan pulleffekten (öppnare asylpolitik och större chans till ett rikare liv) som ökar riskvilligheten hos dem som försöker ta sig över Medelhavet till Europa. Men politiker och media försöker med alla medel mörka detta faktum.

Det påstås att mellan 20 och 40 procent av befolkningen i de länder som inte är i krig i Mellanöstern skulle vilja flytta till Europa eller USA om de kunde. Ni läste rätt: I de länder som inte är i krig.

New York Times skriver: “A New Wave of Migrants Flees Iraq, Yearning for Europe”

Här någonstans borde jag ondgöra mig över dessa sakernas tillstånd, men se det tänker jag inte göra. Det finns goda skäl att bli indignerad, men det finns ännu större skäl till att inte bara reagera med bestörtning på att vi faktiskt hela tiden blir lurade.

Jag tänker ungefär så här: Istället för att bli arg och börja rösta på SD i ren ilska borde jag kunna höja mig, få ett helikopterperspektiv på vad som händer och vänta med starka reaktioner tills jag vet vad jag ser från ett högre perspektiv. Kanske kan jag analysera en eventuell konspiration bättre ovanifrån.

Därför föreställer jag mig problemet på lite längre håll. Kollar på en karta uppifrån. Sedan ändra jag mig och vill ha ett ännu högre helikopterperspektiv och vill se hela jordgloben.

Då ser jag vad som händer. Och då blir jag inte längre vare sig ilsken eller indignerad.

Istället för att vara sådan navelskådare att man letar ull i den egna naveln måste man se i det stora perspektivet. Det sker en folkförflyttning från de områden runt Israel där ”The Promised Land” skall ha sin plats. Jag har alltid oroats över hur mycket blod som skall spillas när den dagen kommer, men nu ser det ut som IS, våra politiker och media krattar manegen för ett Storisrael. IS och suget efter västerländsk ekonomisk standard löser det som syntes vara det omöjliga med ett Promised Land.

Det här sker samtidigt som vi troligen går in i det som bibeln kallar ett Jubelår. De inträffar året efter en cykel om 7 x 7 år och inträffade senast 1966/67 när Israel återintog Jerusalem och gången innan det, var 1917/18, när Balfourdeklarationen om Israels rätt till sitt land kom till. Ett Jubelår är ett år då den rättmätiga ägaren får tillbaka sitt land.

Jubelår är vansinnigt intressanta. Rabbinerna menar att det inte går att fira Jubelår utan att alla Israels stammar lever och verkar i Israel, men här är jag helt säker på att de har grundligt fel. Vi står inför ett Jubelår. Det börjar på måndag. Vi får se vad som händer.

Källor: Jeff Berwick, Tino Sanandaji, Jonathan Cahn

Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: