Den mellantestamentliga tiden, alltså den tiden som föregår det som Nya Testamentet berättar, men ligger efter den tid som beskrivs i Gamla Testamentet, är mycket viktig för en korrekt förståelse av Bibeln i sin helhet. Jesus ger ofta uttryck för, och refererar till, föreställningar som var speciella för just den tiden. En av de absolut viktigaste faktorerna att ta med i beräkningen innan man uttalar sig om Nya Testamentets läror är hur bibeltexterna lästes i synagogorna under Jesu tid.

Efter den babyloniska fångenskapen, så trängde arameiskan ut hebreiskan som judarnas folkspråk. Detta skedde ca 400 – 500 år f.Kr. Få förstod hebreiska på den tiden förutom de skriftlärde. Därför tolkades bibeltexterna som lästes i synagogorna till arameiska. En som tolkade dessa texter kallades för meturgeman (tolkare). Tolkningarna var inte alltid ordagranna och var mer av parafrastyp.

En genomgående tanke med dessa parafraser var att anpassa texterna till sin tid. Det mest karakteristiska draget i Targum (efter meturgeman) är också den omsorg, varmed de genom bildlig uppfattning och omskrivning undviker bibeltextens naiva antropomorfismer och antropopatismer, alltså sådant som ger Gud mänsklig skepnad eller mänskliga känslor.

Det kanske viktigaste uttrycket i Targum är Memra (Guds Ord). I texter som på hebreiskan uttrycker Guds mänsklig skepnad eller mänskliga känslor översätts dessa regelbundet till Memra. Även texter som i originalet har beteckningen YHWH översätts ibland som Memra.

Ett bra exempel på hur Memra används är tolkningen av 5 Mos 4:7. Den är absolut inte ordagrann och den ger uttryck för något som skulle kunna beskrivas som en andra makt i himlen:

Vilket stort folk har Herren så nära i namnet av Guds Ord? … men Memra sitter upplyft på sin höga tron och hör våra böner när vi ber inför honom och framställer våra önskningar. (Targum)

Vi känner genast igen ett nästan tjugotal bibelcitat från Nya Testamentet. Men vi får inte i vår iver att tolka dessa targumim (plural av targum) som någon slags duplicering av Gud i fler gudaväsen och kanske till och med läsa in en kristen treenighetslära, glömma bort att avsikten med dessa översättningar var att reducera Guds mänskliga egenskaper. Därför är det mer riktigt att se dessa tolkningar som beskrivningar av emanationer av Gud, d.v.s. ett utflöde av det gudomliga till en mer mänsklig nivå. På så vis förblir Gud – trots sin interaktion med oss människor – någonting utanför det naturliga och vår fattningsförmåga.

Därtill beskriver Targum att i princip hela skapelsen skedde genom Memra. Det var genom Memra som skapelsen kom till, det var genom Memra som människan kom till, det var till och med genom Memra som himlarna kom till.

Naturligtvis är Johannesprologen ett tydligt exempel på hur Nya Testamentet anspelar på Targum:

I begynnelsen fanns Memra, och Memra fanns hos Gud, och Memra var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till … Och Memra blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet …

De flesta av de viktiga kristologiska texterna i Nya Testamentet är i grund och botten syftningar till de arameiska parafraserna av de hebreiska originalen. Deras betydelse för kristologin har fått en lite skruvad betydelse då syftet med dessa parafraser var det motsatta mot det kristendomen gjort dem till.

Däremot så går det inte att vifta bort en mystik kring Memra, som nära sammanknippad med YHWH själv, om möjligt en transformering eller kanske en agent eller ställföreträdare. När denna eller detta Memra blir kött och tar sin boning bland judarna så är det helt klart något gudomligt som sker. Det är i viss mån YHWH själv som kommer, men ändå inte. Jesus är utan tvivel gudomlig och något som kommer som ett utflöde från Gud själv. Men på en mänsklig nivå.

Länktips:
http://aletheia.se/2012/09/25/mytwocents-undervisar-moses-stol-kontra-petri-stol/