Sola Scriptura och katolsk tradition tillintetgjorda

Det pågår en debatt mellan den protestantiska linjen Sola Scriptura och den katolska linjen där traditionen också spelar en viktig roll. Här tillintetgör rabbi Michael Skobac båda dessa sidors argument. Det är inte Sola Scriptura som gäller, det visar Skobac genom att endast läsa bibeln. Därtill kan vi som är någorlunda listiga, förstå att den tradition som då fattas Sola Scriptura är långt ifrån den tradition som katolska kyrkan gör anspråk på. Detta är – med möjligt undantag av Skobacs förståelse av Paulus – den bästa förklaringen av feltänket med Sola Scriptura.

Länktips:
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/
http://blogg.varldenidag.se/dahlman/2014/03/30/protestantismens-5-solar-behover-revideras/
http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/ett-svar-pa-min-artikelserie-om-katolsk-och-evangelisk-tro/
http://www.stefansward.se/2014/04/12/vad-katoliker-och-protestanter-ar-overens-om/
http://busy-being-born.blogspot.se/2013/12/fran-tron-allena-till-trons-fullhet.html
http://www.dagen.se/nyheter/paret-ekman-halsade-pa-paven/

 

 

Inte Sola Scriptura, utan en tredje väg

Jag skrev nedanstående kommentar på Mikael Karlendals blogg efter att Karlendal fått svar i tidningen Världen idag av Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi, i ämnet Sola Scriptura. Jag tänkte här vidareutveckla den kommentaren något mer än vad jag gjorde på Karlendals blogg.

Lembke skriver i Världen idag:

Vad Karlendal tyvärr inte berättar är att denna evangeliska auktoritetssyn, ”Skriften allena”, i praktiken undergräver sig själv. Betrakta exempelvis följande lärosats, som vi kan kalla ”NT-satsen”, som är i princip oemotsagd i kristna sammanhang alltsedan 400-talets början:
”Nya testamentet innehåller 27 böcker.”
Denna lärosats är naturligtvis mycket viktig, inte minst för evangeliska kristna, ty vad vore poängen med ”Skriften allena” om man inte kan precisera vilka böcker som därmed åsyftas? Dock medför den ett intrikat protestantiskt problem, ty den kan ju utläsas varken direkt eller indirekt, explicit eller implicit, ur någon av de bibliska skrifterna. Med andra ord: NT-satsen kan varken ”stödjas direkt på Bibeln” eller ”ses som en nödvändig och uppenbar konsekvens av vad Bibeln säger”. Således uppfyller den inte heller det krav som enligt ”Skriften allena” gäller för en kristen lära

Jag skrev på Karlendals blogg:

Lembke har ju en poäng här. Det finns en stor skillnad mellan Gamla Testamentet och Nya Testamentet och det är att Jesus har stadfäst det Gamla Testamentet, som text, genom både sina citat och sin livsstil. Åtminstone är det på detta viset om vi kan acceptera ett minimum av sanning även i Nya Testamentet och det tror jag även kritiska bibelforskare kan gå med på.

När vi kommer till Nya Testamentet så har vi inte tillgång till vare sig Jesu syn på detta eller apostlarnas dito, inte som detaljerad text, inte vilka böcker som skall ingå, inte ens existensen av ett Nya Testamente sanktioneras eller berörs av vare sig Jesus eller apostlarna. Återigen får vi utgå ifrån att vi kan acceptera ett minimum av sanning i de skrifter som vi har tillgång till för att kunna konstatera detta.

Därför handlar det till slut ändå om ett förtroende för det läroämbete som valde ut de 27 böckerna i NT eller ett förtroende för traditionen fram till dess läroämbetet gjorde det ”slutliga” urvalet. Någonstans skall detta förtroende landa i Origenes bibliotek och hos den som sedan ytterst kom att förvalta dessa skrifter, nämligen kejsare Konstantins hovpredikant, Eusebius.

Problemet med Eusebius är att han själv påstår att det ändrats i ”Herrens skrifter”: ”När bröderna bett om det, har jag skrivit brev. Men dessa har djävulens apostlar fyllt med ogräs genom att ta bort somligt och lägga till annat. Ve dem! Man kan därför inte förvåna sig över att somliga företagit sig att förändra Herrens skrifter när de gett sig på skrifter av mindre värde.” (Eusebios från Caesarea, Kyrkohistoria 4:23:12)

Därtill ansåg Eusebius själv att man ibland är tvungen att använda fabler som botemedel för dem som inget annat biter på (Praeparatio Evangelica). Så lite problematiskt blir det om man inte förlitar sig på traditionen, utan tror att det går att tillämpa Sola Scriptura. Själv tror jag det finns en tredje väg, men det resonemanget ryms inte i denna kommentar.

Denna tredje väg kräver sin förklaring. Om man logiskt sett inser att Sola Scriptura är en ohållbar ståndpunkt, och det bör man göra, så tycks det endast återstå att tro på den katolska traditionen, om man nu inte helt vill lämna tron. Så tycks i alla fall många av väckelserörelsernas nytillkomna teologer resonera.

Men man kan faktiskt förhålla sig annorlunda till det som Lembke kallar ”NT-satsen”. Som det framkom i min kommentar ovan, så finns det ett och annat att tvivla på när det gäller säkerställandet av denna sats. Därmed inte sagt att NT i sig självt skulle sakna sanning eller relevans, men man kan kanske ifrågasätta om de skrifter, som blivit NT, från början överhuvudtaget var tänkta som en slags databas för kyrkliga doktriner, en databas som miljontals teologer i hundratals år vridit och vänt på för att utforma en systematisk och heltäckande teologi som egentligen ligger utanför det som texterna i NT egentligen beskriver.

Om jag skall förenkla min tanke, så skulle jag våga påstå att Nya Testamentet håller gott och väl för den enskilde människans personliga förhållande till Gud. Nya Testamentet är viktigt för de ickejudar som kommer till tro, eftersom Torahn (Moseböckerna) med alla dess bud i första hand, när det gäller vardagsnära frågor, är ämnat för judarna.

Däremot håller inte Nya Testamentet för att bygga höga kyrkliga doktriner och lärosatser på det sätt som kyrkans teologer genom århundradena gjort. Torahn var skriven för att lägga grunden för en tro. I Nya Testamentet svarar Paulus på frågor som vi inte vet vilka de är, vilket gör att de paulinska breven mest liknar frågesportsprogrammet Jeopardy. Vi får svaret och måste själva gissa frågan. Kan sådana texter vara ämnade för att bygga höga kyrkliga doktriner och lärosatser? Nej, men de kan i sin enkelhet ge mycket vägledning för den enskilda människan.

Faktum är att med detta synsätt, så håller Nya Testamentet även för många av de mest kritiska bibelforskarnas angrepp på vad som kan vara sant eller inte. I värsta fall finns en berättelse om en man som botade sjuka och drev ut onda andar ändå kvar i botten. Lägg märke till att jag skrev ”i värsta fall”, för om vi skall följa Jesu exempel så finns hans exempel kvar även när bibelforskarna rensat som hårdast.

Däremot så faller i princip alla tänkbara argument för hela den systematiska dogmbildning som genomförts av kyrkan och därmed alla kyrkostrider och religionskrig. Nya Testamentet fungerar alltså väl för den personliga andakten, men utgör samtidigt en fälla för de som vill bygga höga kyrkliga doktriner och institutionalisera tron och de troende i hierarkier och system.

Kort och gott: Läs Nya Testamentet hemma eller tillsammans med dina vänner och i din gemenskap, men försök inte använda den för att ett bygga ett nytt Babels torn.

Länktips:
http://aletheia.se/2014/04/01/tommy-dahlman-vet-numera-battre-an-martin-luther/
http://www.dagen.se/opinion/debatt/bibeln-fore-traditionen-piltz/

Putin = Gog, Krim = Magog

Nu borde stegen från den kommande Messias höras. I alla fall om vi skall tro det som händer just bland de ultraortodoxa i Israel. Ingen mindre än rabbi Moishe Sternbuch, vice president i Edah Haredit, den rabbinska domstolen, har sagt till sina lärjungar att Messias är över oss. Och källan till hans fantastiska påstående är ingen mindre än den kanske mest profetiska rabbinen av dem alla, ja kanske den mest profetiska rösten i efterbiblisk tid överhuvudtaget, Vilna Gaon, geniet från Vilnius.

Läs om hur Vilna Gaon redan på 1700-talet förutspådde året då judarna skulle få tillbaka sitt land. Här och här.

Enligt Sternbuch så har han varit invigd i en väl bevarad hemlighet som avkunnats av Vilna Gaon på 1700-talet och därefter vördats av generationer av rabbiner. Vilna Gaon skulle ha sagt att ”när du hör att ryssarna tagit Krim, bör du veta att tiden för Messias har kommit, och hans steg kan höras, och när du hör att ryssarna nått staden Konstantinopel (dagens Istanbul), bör du sätta på dig sabbatskläderna och inte ta av dem, eftersom det innebär att Messias kan komma vilken minut som helst”.

Detta gick också att läsa i en bloggartikel i den israeliska tidningen Haaretz i helgen. Journalisten Chemi Shalev hade rubricerat artikeln: “FYI: Putin=Gog, Crimea=Magog, the apocalypse is here and the Messiah is coming”.

För att förstå sammanhanget, så behöver vi läsa Hesekiel 38-39. Enligt Bibel 2000 är Gog ”storfursten” av Meshek och Tuval, som är antika riken i närheten av Svarta havet. Men på hebreiska lyder termen ”nesi rosh”. ”Nesi” kan betyda regent eller president, och vissa forskare tror att ”rosh” betecknar namnet på ännu en nation som kommer in i striden. Så enligt artikeln i Haaretz är Gog prinsen av Rosh eller ordförande för Rosh, eller om man hjälper till lite, Gog är Rysslands president.

Människa! Vänd dig mot Gog i landet Magog, storfursten av Meshek och Tuval, och profetera mot honom. Säg: Så säger Herren Gud: Jag skall ta itu med dig, Gog, storfurste av Meshek och Tuval, jag skall släpa fram dig med krokar i käkarna. Jag skall se till att du drar ut med hela din här, hästar och ryttare, alla i praktfulla kläder, ett stort uppbåd med långsköld och rundsköld, alla med svärd i hand. Även folk från Persien, från Kush och Put kommer med, alla rustade i sköld och hjälm. Gomer med alla sina trupper, Bet Togarma långt norrifrån med alla sina trupper – många folk ansluter sig till dig. (Hes 38:2-6)

Om vi accepterar ovanstående, hur kommer då Krim in i bilden? Jo, då behöver vi reda ut vilka skyterna var, för Falvius Josefus, den kände judiske historieskrivaren menar i sin Antiquitates Judaicae (bok 1, kapitel 6:1) att Magog var de som grekerna kallade skyter.

Skyterna var ursprungligen från Iran, men de var en ridande stam och kom att bebo dagens Georgien, Armenien och södra delarna av Ukraina och Ryssland för nästan 1300 år sedan. Chemi Shalev skriver att han reagerade på en utställning som nyligen pågått på arkeologiska museet i Amsterdam: Krim, guld och hemligheter från Svarta havet. Föremålen som ställts ut kom från Krim, som när de lånades ut, hörde Krim till Ukraina. Nu vet inte museet vem de skall lämna tillbaka skatterna till, till Ryssland eller till Ukraina. Det som fångade Shalevs intresse, var att det mesta av Krims guld och hemligheter kom från skyterna.

När du hör att ryssarna tagit Krim, bör du veta att tiden för Messias har kommit, sa Vilna Gaon. Under hans tid blev Krim fritt efter freden i Kjutjuk-Kajnardzji 1774, efter att ha tillhört det Osmanska riket sedan 1400-talet. Men redan 1783 annekterades Krim av Rysslands Katarina II. Vilna Gaon levde 1720-1797, så det kan inte ha varit det som hände 1783 som han åsyftade. Hade han skrivit ned sin profetia, kunde det varit så, men nu bevarades den som en hemlighet från generation till generation och då hade han ju 14 år på sig att revidera denna profetia.

Därefter har även Sovjetunionen haft ett starkt grepp om Krim, så om man vill läsa in Ryssland i Sovjetunionen, så finns det andra händelser än Krimkrisen 2014 som skulle kunna passa in på Vilna Gaons profetia. Men det viktigaste beskedet i den frågan får nog ändå anses vara det vi får från Moishe Sternbuch, vice president i Edah Haredit. Det finns de som vill göra narr av rabbinen eftersom Krim invaderas av Ryssland redan under Vilna Gaons egen livstid, men som vi vet, så gick det 14 år mellan den invasionen och Vilna Gaons död. Varför sprida en sådan profetia vidare om den uppfylldes redan då? Och Sternbuch hör alltså till dem som fått denna profetia förmedlad till sig efter att den bevarats som hemlighet i generationer. Varför avslöjas detta nu och inte när Sovjetunionen bildades?

Länktips:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/nato-chef-ryssland-kan-fullgora-sina-mal-pa-tre-dagar/
http://downwithtyranny.blogspot.se/2014/03/apocalypse-now-whats-really-happening.html

http://endoftheage.blogspot.se/2014/04/fyi-putingog-crimeamagog-apocalypse-is.html
http://theweek.com/article/index/258511/why-america-should-fear-the-worst-with-russia
http://www.svd.se/sport/3429088.svd
http://aletheia.se/2014/03/03/ryssland-staller-ultimatum-till-ukraina/
http://lazerbrody.typepad.com/lazer_beams/2014/03/rabbi-moshe-ernbuch.html

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/illiaronov-varnar-for-putin-varldsnyhet_3429174.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/skymning-over-ryssland/
http://www.dagen.se/opinion/asikt/varfor-tystnad-kring-nt-s-vanligaste-amne/

Finns det förfalskningar i Nya Testamentet?

I bibelns sista boks sista kapitel, sista vereserna kan vi läsa vad som händer om någon tillfogar något till denna bok eller om någon tar bort något av orden i boken. Bibeln själv är alltså öppen för risken att någon skall lägga till eller ta bort något. Annars skulle det inte stå ”om”. Dessa verser hade aldrig behövt skrivas, om vi kunde ta för givet att Gud beskyddade texterna från förfalskning, men nu finns de där.

Jag vittnar för var och en som hör profetians ord i denna bok: Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. Han som vittnar om detta säger: ”Ja, jag kommer snart.” Amen, kom, Herre Jesus. Nåd från herren Jesus åt alla. (Upp 22:18-21)

Visserligen syftar författaren till denna text inte på hela bibeln när det ordas om att lägga till och ta bort ord. När texten skrevs fanns redan Torahn (Moseböckerna), Nevi’im (profeterna) och K’tuvim (skrifterna). Troligtvis inte systematiserade som vi har dessa skrifter nu, men de var välkända och spridda och därför svåra att förfalska. Nya Testamentets skrifter var vid den här tiden troligtvis endast cirkulerande brev och nedtecknade, tidigare muntliga, berättelser om Jesus.

Om de judiska texterna (Gamla Testamentet) hade innehållit några felaktigheter, som Jesus var medveten om, skulle han ju ha kunnat opponera sig mot dessa texter, men det gör han inte. Därmed skulle vi faktiskt kunna påstå att Jesus godkände dessa texter, vilket naturligtvis är ett enormt starkt argument för dem som vill kalla sig Jesu lärjungar.

Men Nya Testamentets texter har aldrig prövats av Jesus på samma sätt. Det förutsätts istället att kyrkan har förvaltat dessa texter så exemplariskt att vi skall kunna lita på dem ord för ord, från Matteus första vers till Uppenbarelsebokens sista vers.

Måste man då tro att alla ord i Nya Testamentet är sanna och oförfalskade för att bli frälst? Naturligtvis inte. Är det då troligt att alla ord i Nya Testamentet är sanna och oförfalskade? Det är en mycket intressant fråga. Om vi tror att kyrkan har varit fullkomlig i sin förvaltning av texterna, är det naturligtvis lättare att tro att varje ord är sant, men om man inte tror på en fullkomlig kyrka, så blir det hela lite mer problematiskt.

För att ytterligare komplicera frågan, så bör vi ta med i beräkningen att den kyrka som förvaltat Nya Testamentets skrifter inte alls har haft samma syn på dessa texter som de kyrkor som kommit ur reformationen. Den romersk katolska kyrkan jämnställer sin heliga Tradition med den heliga Skrift:

”Den heliga Traditionen och den heliga Skrift står därför i nära samband och samverkan med varandra. Båda har framgått ur samma gudomliga källsprång, flyter på sätt och vis samman till ett och strävar mot samma mål.”

Hur kan de som menar sig endast stå på skriften vara så säkra på att den andra kyrkan, den som jämnställer skriften med sin tradition, har förvaltat texterna på ett sådant sätt att man kan anamma det som kallas Sola Scriptura? Det blir lite som att få ett recept på en maträtt och den som haft receptet säger att man inte kan följa receptet blint, utan måste smaka av och anpassa tillagningen efter råvarorna. Kan man då följa receptet blint och ändå vara säker på en lyckad maträtt? Det beror kanske på, men det blir ju extra knepigt om man dessutom ogillat maträtten såsom den gjorts av den man fick receptet av.

Vi kommer närmare och närmare huvudfrågan. Borde vi räkna med risken att det finns förfalskningar i Nya Testamentet? Svaret på den frågan besvaras ju faktiskt i Uppenbarelseboken. Vi kan faktiskt i texten som jag citerade ovan, läsa innantill att Nya Testamentet är helt öppen med att det finns en risk för att någon skall lägga till eller ta bort något.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Hur skall man kunna lita på en text som säger att den kan vara förfalskad? Det är nu som det hela blir riktigt intressant. Hur skall man kunna skilja mellan eventuella förfalskningar och det som eventuellt är äkta? Behövs det en djup teolog för att utröna detta eller räcker det med lite enkelt sunt förnuft a’la Leif GW Persson?

Vi kan ju börja med enkelt sunt förnuft. Vi vet vem som har förvaltat skrifterna och vi vet deras agenda. Från ca år 100 så var det antijudiska argumentet det starkaste argumentet för kyrkan. Allt som talar emot ett antijudiskt synsätt är starka bevis för att åtminstone delar av skrifterna är äkta. Kyrkan skulle aldrig någonsin fabricera ett enda ord som talade gott om judar, det är en sak som är lika säker som amen i kyrkan. Om vi godtar detta argument, så gäller också det omvända. Det betyder dock inte att alla texter som är antijudiska per automatik kan avfärdas som falska, men det är naturligtvis just dessa texter som i första hand skall utsättas för granskning.

Vi skall ta ett exempel som inte handlar om att textfynd pekar i en riktning som tyder på förfalskning, utan där själva innehållet i texten motsäger sig självt eller andra fakta.

Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten, eftersom de försöker hindra oss från att predika för hedningarna och hjälpa dem att bli räddade. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men nu nås de till slut av Guds vrede. (1 Thess 2:15-16)

Innehållet i texten är ett klockrent fall av misstänkt förfalskning. Därför skall vi kontrollera om det kan finnas motsägelser i texten.

Att judarna nu till slut nås av ”Guds vrede” kan rimligen inte betyda annat än antingen templets förstörelse år 70 eller ännu troligen Jerusalems förstöring och fördrivningen av judarna år 135. Eftersom brevet skrevs av Paulus omkring år 50, så var båda dessa händelser helt okända för Paulus. Så antingen skrevs hela brevet efter år 70 eller så är just den här passagen en förfalskning.

Därtill rimmar resonemanget inte alls med vad Paulus skriver i övrigt. Vredens dag är något Paulus menar ligger framåt i tiden och inte något som redan skett (se t.ex. Rom 2:5). Att judarna är fiender till hela mänskligheten stämmer inte heller med vad Paulus skriver i andra sammanhang. I Rom 11:26 skriver han att hela Israel skall räddas. Det är endast i denna text, som vi kan läsa att Paulus skyller Jesu död på judarna. I 1 Kor 2:8 skriver han att det är denna världens makter som dödat honom.

Ytterligare en sak som talar emot att Paulus skrivit versarna 15 och 16 är att han både nämner att judarna dödat profeterna (se 1 Kung 19:10, 14) och att de dödat Jesus. Om Paulus ansett att judarna dödat Jesus, skulle han väl inte i en senare text (Rom 11) nämna att de dödat sina profeter, men helt hålla tyst om att han ansåg att de dödat Jesus. Istället talar Paulus väl om judarna i Rom 11 efter att han nämnt att de dödat sina profeter. Samma författare kan inte ha skrivit både Rom 11 och 1 Thess 2:15-16.

Kan 1 Thess 2:15-16 vara en förfalskning? Ja, mycket talar för att det är så och nu har vi en ledtråd till hur vi kan spåra dessa förfalskningar.

Länktips:
http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/nya-tider-biskopar-och-lite-till/
http://aletheia.se/2013/09/26/lutherska-forsamlingsradet-alltsa-maste-protesterna-fortsatta-mot-den-romersk-katolska-kyrkan/
http://www.dagen.se/opinion/debatt/frikyrkan-historiskt-forankrad/

Hur förfalskat är Nya Testamentet?

Det finns saker som talar för att kyrkofäderna har fingrarna i syltburken vad gäller att hålla Nya Testamentet fritt från förfalskningar. Det finns också en kyrkohistoriker, som verkar vara förfalskarnas förfalskare. Jag håller på att granska lite av detta just nu. Var beredda på att ompröva sådant ni tagit för självklart. Återkommer snart med första delen i detta ämne.

Länktips:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/frikyrkan-historiskt-forankrad/

”Om Paulus hade haft en son, skulle han inte ha omskurit honom”

Det görs ett intressant påstpående av John Dominic Crossan i en bok som handlar om kristendomens tillblivelse. Teologen Larry Hurtado, som kanske är mest känd för sin forskning om utvecklingen av kristendomens förståelse av Jesus såsom Gud, lyfter fram detta påstående på sin blogg och ifrågasätter det. Påståendet lyder: ”Om Paulus hade haft en son, skulle han inte ha omskurit honom.”

Naturligtvis är det ett kontrafaktiskt påstående, men inte desto mindre intressant. Om man håller med Crossan, eller inte, visar på avgörande skillnader i förståelsen av vad judendom respektive kristendom är i förhållande till varandra.

Det blir också intressanta kontrafaktiska konsekvenser om man bemöter påståendet såsom Hurtado gör. Skulle Paulus omskurna avkommor fått vara med i kristendomens kyrkor några decennier senare? Och i sådana fall på vilka premisser då?

Faktum är att hela kristendomens kyrkbygge skulle ha sett annorlunda ut om Paulus hade haft en son som blev omskuren och som fortsatt i sin fars fotspår. Nu fanns det säkerligen tiotusentals andra jesustroende judar som lät omskära sina söner. Dessa fick höra av de som menade sig vara Paulus och apostlarnas efterträdare ”att de som fortfarande observerade judiska lagar, erkänner att de aldrig fått någon nåd” och att ”de som tidigare hållit sabbaten och fått ett nytt hopp nu slutat med att håll den” och att ”det är monstruöst att tala om Jesus Kristus och leva som en jude”.

Det här skedde redan runt år 100 och det var Ignatius som skrev dessa rader i sina brev. Ignatius och hans likar hade med all sannolikhet menat att Paulus inte skulle ha omskurit sin son om han hade haft någon och så har hela kyrkan och de flesta teologer trott i nästan tvåtusen år, ända tills bara för något år sedan. Denna förändring i synsätt borde få konsekvenser och får konsekvenser idag. Inte för alla kyrkor och dess teologer, men för enskilda människor och för många bibelforskare.

Vi har ett paradigmskifte framför oss och detta paradigmskifte skapar panik på sina håll så att människor flyr åt fel håll. Denna felaktiga flykt kan i sig ses som själva mönstret, men så är det inte. Den är inget annat än en knasig reaktion på det som egentligen håller på att hända.

Länktips:
http://www.dagen.se/opinion/debatt/katolsk-nattvard-en-bekannelse/
http://aletheia.se/2012/02/22/nytestamentligt-ledarskap-biskopsambetet-och-laroambete/
http://www.dagen.se/opinion/debatt/ekmans-konvertering-ar-ett-svek/

 

Att förstå kristen antijudiskhet

Lyssna på rabbi Michael Skobac när han talar om hur kristendomen behandlat judarna. Lyssna och känn avsky!

Blood libel och eukaristi

Jag har valt att tala om den judiska högtiden Purim, eftersom den är aktuell nu i mars månad. Denna högtid har vissa farliga traditioner som, utan tvekan, kommer att förskräcka dig, och jag ber om ursäkt om någon läsare skadas på grund av detta.

Idag skulle jag vilja berätta hur man spiller blod så att det kan användas i judarnas bakverk, som används på denna högtid. Blodet är spillt på ett speciellt sätt. För denna högtid måste offret vara en mogen ungdom, som naturligtvis måste vara icke-jude, d.v.s. en kristen eller en muslim. Dennes blod tas till vara och torkas till granulat. Rabbinen bakar sedan in dessa granulat i bakverk, men de kan också sparas till nästa högtid. Till påsk, däremot, så måste det användas kristna eller muslimska barn under tio års ålder.

Låt oss nu undersöka hur offrens blod spills. För detta ändamål används ett fat som är dubbat med nålar. Detta typ av fat har samma storlek som en mänsklig kropp, med mycket vassa nålar på alla sidor. Dessa nålar genomborrar offrets kropp från det ögonblick det placerats i fatet. Dessa nålar gör hela jobbet och blodet droppar från offret långsamt. Offret lider således av en hemsk smärta, en plåga som ger stor glädje till de judiska vampyrerna, som övervakar varje detalj med en glädje och kärlek som är svår att förstå. Efter denna barbariska uppvisning, tar judarna det utspillda blodet till en flaska. Den judiska rabbinen och hans religionsfränder blir av detta mycket lyckliga på högtiden, när de serverar bakverken som blodet blandats ut i.

Dr. Umayma Ahmad Al-Jalahma, King Faysal University i Al-Dammam
Publicerat den 10 mars 2002 i den saudiska tidningen Al-Riyadh

Blood libelblodsanklagelse är den kanske mest klassiska antisemitiska anklagelsen mot judar. Idag är sådana här historier vitt spridda i den muslimska världen. De förekommer till och med bland muslimska ledare i Sverige idag.

Men varifrån kommer då dessa obskyra anklagelser? Jo, de har naturligtvis samma källa som allt annat judehat – de kommer från kristendomen, från kyrkan. Ett av de tidigaste kända fallen där blodsförtal har registrerats är från 1100-talets England, där en konverterad jude påstod att judar hade kidnappat den 12 år gamla William av Norwich och korsfäst honom. Termen blodsanklagelse antyder att judar mördade kristna och icke judiska barn för att använda deras blod.

En annan närbesläktad beskyllning handlar om hostieskändning. Under mässan utför prästen en liturgisk handling som kallas för konsekration, vilket enligt kristen lära betyder att brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod. En hostieskändning är en avsiktlig skändning av den konsekrerade hostian.

Judar anklagades ofta av kristna för att stjäla den konsekrerade hostian och därefter sticka den upprepade gånger med kniv. Detta skulle vara ett sätt för judarna att återupprepa mordet på Jesus och detta skulle ha berett dem någon slags lycka. Det finns till och med vittnesmål om att hostian både har skrikit och gråtit medan judarna upprepade gånger stuckit sina knivar genom den runda oblaten.

Båda beskyllningarna var allvarliga och fick stora men för dem som drabbades av dem. Ingen verkar ha kommit på tanken att det är så strängt förbjudet för en jude att konsumera blod att om det överhuvudtaget förekom att någon önskade äta människors blod, så borde juden vara den sist misstänkte. Därtill är det näst intill en parodi på kristen dumhet att beskylla judarna för att sticka knivar i den konsekrerade hostian. Judar har väl aldrig någonsin trott på transsubstantiationsläran och därmed är det ju löjeväckande att mena att de skulle bete sig på detta viset.

En sak som slår mig när jag skriver om dessa beskyllningar mot judarna är att både blood libel och  hostieskändning har sina utgångspunkter i de kristna lärorna om eukaristin. Varje gång man pekar finger åt någon, så pekar tre fingrar tillbaka på en själv.

Den kristna mässofferläran knyter samman två centrala händelser i Jesu liv: den sista måltiden och Jesu död på korset. Men varför utfäste han befallningen att hans lärjungar skulle äta hans kropp och blod? Prästens roll i mässan är offerprästens roll. Så vilka är det som gång på gång låter Jesu dö på korset?  Det enda historiska korsoffret upprepas visserligen inte, utan närvarandegörs bortom tid och rum, enligt katolsk uppfattning. De troende, som befinner sig i den av Gud skapade tiden, får därmed en glimt av Guds eviga tid. Den troende kan då förena sig och sitt eget lidande med Kristi eget offer. Därför talar katolsk teologi om kommunion (förening) hellre än om nattvard (måltid). Sådana här mystiska läror har frikyrkan varit mer eller mindre förskonade från, men nu är dessa frågor hetare än någonsin i just frikyrkan.

Men varför i all världen tar de kristna beskyllningarna mot just judarna spjärn i den mystiska eukaristin? Tja, den frågan kanske bäst besvaras av judarnas syn på vad som egentligen hände där under den sista måltiden. Det var sannerligen inget mystiskt, det var en klassisk sedermåltid som firats i tusentals år av judarna. Få saker retar nog en kristen mystiker mer än att den sista måltiden inte alls var någon instiftande av nattvarden och således överhuvudtaget inte kan anses ha de mystiska egenskaper som de kristna önskat att den haft.

Länktips:
http://aletheia.se/2014/03/21/peter-halldorf-och-ekumeniska-kommuniteten-skapar-splittring-i-pingstforsamlingen-i-linkoping/
http://www.dagen.se/opinion/debatt/nattvarden-borde-forena-oss/
http://relosam.blogspot.se/2014/03/replik-att-ta-emot-brod-och-vin-ar-att.html

Bibelns matematik pekar på 1948

Vi såg tidigare att den judiska metoden att se varje vers (pasuk) som representant för ett år, leder till att vers 5708 således representerar det judiska året 5708. Just vers 5708 (5 Mos 30:3) talar om att Israels folk skall samlas igen, vilket också sker 1948, som är just år 5708 i den judiska tideräkningen. Bibelns mattematik pekar alltså mot att judarnas återvändande till Israel 1948 är sanktionerat av Gud. Nu stannar inte den bibliska matematiken med bara ett enda sådant pekande på just år 1948.

Vi skall ta hjälp av två olika rabbiner, som kommer från två helt olika tidsepoker. Först är det Rabbi Johanan ben Hanina, som uttalar sig I Sanhedrin 38b. Han levde troligen någon gång runt år 200-300 e.Kr.

R. Johanan b. Hanina said: The day consisted of twelve hours. In the first hour, his [Adam’s] dust was gathered; in the second, it was kneaded into a shapeless mass. In the third, his limbs were shaped;  in the fourth, a soul was infused into him; in the fifth, he arose and stood on his feet; in the sixth, he gave [the animals] their names; in the seventh, Eve became his mate; in the eighth, they ascended to bed as two and descended as four; in the ninth, he was commanded not to eat of the tree, in the tenth, he sinned; in the eleventh, he was tried, and in the twelfth he was expelled [from Eden] and departed, for it is written, Man abideth not in honour.

Fritt översatt blir det ungefär:

Dagen består av tolv timmar. I den första timmen, samlades Adams stoft; i den andra, knådades detta till oformlig massa; i den tredje skapades hans lemmar; i den fjärde, fylldes en själ in i honom; i den femte, restes han och stod på sina fötter; i den sjätte, gav han djuren sina namn …

Vi kan konstatera att enligt denna midrash i Talmud, så restes Adam upp ur stoftet den femte timmen. Sedan tidigare vet vi att Adam skapades på den sjätte dagen. Vi vet också att det judiska dygnet börjar på kvällen, så när den första timmen (kl 6) kommer, har det redan passerat tolv timmar på dygnet.

På 1700-talet så levde en rabbin i Vilnius, som kalladas Geniet i Vilnius, Vilna Gaon. Enligt viss judisk mystik, så symboliserar Adam även Messias. Det talas om en triad, som återfinns i namnet Adam: ADM: Adam – David – Messias. Därför tänkte Vilna Gaon att tidpunkten för när Adam reste sig ur stoftet, måste han någon åsyftning på den kommande Messias och återkomsten till det heliga landet.

Han började räkna. En dag är för Gud som tusen år, läser vi ju i Psaltaren, men också Petrus skriver det och syftar då på Messias tillkomst:

Men en sak får ni inte glömma, mina kära: för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag. Det är inte så som många menar, att Herren är sen att uppfylla sitt löfte. Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. (2 Petr 3:8-9)

Om en dag är som tusen år, så är de fem första dagarna innan Adam skapades femtusen år. Sedan börjar det judiska dygnet på kvällen innan, så det går ytterligare en halv dag, alltså femhundra år till. Om Adam restes ur stoftet den femte timmen, så behöver vi räkna ut hur lång tid en timme är för Gud. Om en dag är tusen år, så skall vi dela tusen i dygnets tjugofyra timmar och får då fyrtioett, komma sex.

Vi gör samma ekvation, men nu med siffror:

5 dagar = 5000 år

½ dag = 500 år

5 timmar x 41,6 = 208

Summa: 5708

Om Adam reser sig ur stoftet det judiska året 5708, så måste något mycket speciellt hända då, menade Vilna Gaon på 1700-talet. Vad hände då det judiska året 5708? Jo, judarna fick tillbaka sitt land efter nästan 2000 år i exil. Det skedde det judiska året 5708, eller enligt vår tideräkning år 1948. Vilna Gaon levde på 1700-talet och visste inget om Theodor Herzl eller den sionistiska rörelsen. Johanan ben Hanina levde ytterligare 1400-1500 år tidigare.

Någonting i bibeln pekar starkt på det judiska året 5708 och vårt år 1948. Detta är såväl politisk som religiös sprängstoff.

Länktips:
http://aletheia.se/2013/09/02/basunhogtiden-snart-har/

Enheten predikar för kosmos

Det finns ett genomgående tema om enhet i hela bibeln. Denna enhet beskrivs på några ställen med närmast övernaturliga egenskaper. När enheten infinner sig händer något med våra sinnen. Jesu enhetsbön i Johannes 17 är en sådan beskrivning av enhet.

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:21)

Om enheten uppnås, så skall världen tro på att det är Gud som sänt Jesus. Ordet för ”världen” är i den grekiska texten ”kosmos” och skall nog inte förstås endast som den ”världsliga världen”. Det är större än så, det Johannes beskriver. Vad Johannes menar kan kanske bäst förstås ur författarens första kapitel:

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. (Joh 1:9-10)

Enhet krävs för att världen skall känna honom. Detta är en nyckelfråga i Johannesevangeliet.

Men temat om enhet börjar inte där. Det börjar mycket tidigare. Redan Jakob förknippade enheten med något övernaturligt. I vår svenska översättning läser vi:

Jakob kallade till sig sina söner och sade: ”Samlas här, jag vill förkunna vad som händer er i kommande dagar. (1 Mos 49:1)

Den svenska översättningen har hoppat över att samlandet är ett villkor i texten. Enligt en judisk tro så villkoras förmågan att få höra vad som kommer att hända i framtiden till att de tolv bröderna samlas på ett ställe och är eniga. Profetians gåva kommer med enheten. I Första Mosebok är det en ovanlig syn. För vad är det egentliga temat i hela Första Mosebok? Jo, osämjan mellan bröder: Kain och Abel; Isak och Ismael; Jakob och Esau; Josef och hans bröder.

Vilket nytt tema gör att Första Mosebok övergår till Andra Mosebok? Jo, att Mose och Aron håller sams, ett brödrapar som har enhet. Denna enhet mellan Mose och Aron (och Miriam också för den delen) tar folket ut ur Egypten. Utan dessa bröders enhet hade det aldrig blivit något uttåg. Hela Första Mosebok handlar om bröder som är osams. Andra Mosebok visar vad som händer när bröder är sams och har enhet. Det enda undantaget för oenighet i Första Mosebok är just när Jakob samlar alla bröderna för att de då skall få reda på vad som händer i framtiden.

Qabats shama` ben Ya`aqob shama` Yisra’el ‘ab
Samla ihop er! Lyssna Jokobs söner! Lyssna till Israel er far!

Därefter profeterar Jakob över var och en av sina söner. Sedan fick Egypten en ny kung, en som ingenting visste om Josef och några generationer senare kommer Mose och Aron och leder folket ut ur Egypten. Men vad hände då med detta qabats? Var det en engångshändelse att de skulle samla ihop sig?

Som jag beskrivit i bloggposten Mose profetior – Pasuk 5708, så representerar de olika verserna i Torahn olika år. Vers (pasuk) 5708 representerar då det judiska året 5708, vilket var 1948, året då Israel efter nästan 2000 år åter blev ett land.

Nästa gång ordet qabats förekommer i betydelsen samlande av människor (det förekommer en gång emellan i 5 Mos 13:16 och handlar då om att samla byte), är i 5 Mos 30:3:

YHWH ‘elohiym shuwb shĕbuwth racham shuwb qabats `am YHWH ‘elohiym puwts

Eller som Bibel 2000 översatt detta:

Då skall Herren, din Gud, vända ditt öde och förbarma sig över dig. Herren, din Gud, skall åter samla [qabats] in dig från alla de folk bland vilka han har skingrat dig. (5 Mos 30:3)

Detta är vers 5708, som alltså representerar det judiska året 5708, och som i den gregorianska kalendern är 1948. 1948 samlade [qabats] Gud återigen sitt folk genom att de fick tillbaka sitt land.

Som om det inte vore nog med det. Efter vers 5708 (5 Mos 30:3) så kommer Mose sång. En profetisk sång som också har en plats i Uppenbarelseboken 15. Då är det Mose och Lammets sång. Och efter Mose sång profeterar Mose över var och en av Israels stammar, precis som Jakob gjort över sina söner. Återigen hör profetiorna om stammarna ihop med enheten hos de tolv stammarna.

Jesu tal i Johannes 17 har däremot inga representanter från de tolv olika stammarna, men han har tolv apostlar. Man kan välja att tro att den enhet som Gud ville att Israels folk skulle ha, nu istället förväntades av de kristna. Istället för den enhet som både Mose och profeterna profeterat om, skulle en enhet mellan de kristna predika för kosmos och ge ljus för hela universum.

Men, finns det verkligen något stöd i bibeln för en sådan tanke? Jesus själv säger ju: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (Matt 15:24)

Om Jesu ord i Matteus 15 stämmer, hur skall vi då tolka Johannes 17? Jag tror vi hittar åtminstone en del av svaret på den frågan i Hesekiel:

När jag har hämtat dem hos de främmande folken, samlat [qabats] in dem från fiendeländerna. Så visar jag min helighet inför många folk. (Hes 39:27)

Den versen passar bra med Johannes 17 om vi med ”alla som genom deras ord tror på mig” (vers 20) inbegriper de förlorade fåren av Israels folk, d.v.s. inte endast de judar som blivit kringspridda i världen, utan även de tio stammar som med tidens gång assimilerats med nationerna.

För om vi inte tror att det är en slump att 5 Mos 30:3 stämmer in med att Israel får tillbaka sitt land 1948, så kan vi aldrig räkna bort att enheten i första hand skall vara en enhet mellan Israels tolv stammar. I annat fall håller inte bibeln ihop med mindre än att vi återigen inför ersättningsteologin och skruvar upp den ännu ett varv.

Länktips:
http://www.dagen.se/nyheter/jesu-onskan-att-alla-ska-bli-ett/
http://aletheia.se/2014/03/09/ulf-birgitta-ekman-konverterar-till-katolska-kyrkan/
http://www.dn.se/debatt/darfor-lamnar-jag-livets-ord-och-blir-katolik/