Över floden Tibern

Redan vid slutet av det första århundradet hade kristendomen förlorat den riktige Jesus ur sikte och den ursprungliga meningen och syftet med hans budskap. Jesus hade blivit ersatt av den kristna trons Kristus. Utplåningen av Jesus skedde genom en brådmogen kulturell förändring. På några få decennier så förflyttas budskapet om den historiske Jesus från sin arameisk-hebreiska språkliga kontext, från sin gallileisk-palestinska geografiska scen, och från sin judiskreligiösa inramning till en i första hand grekiskspråkig hednisk Medelhavsvärld med klassisk kulturell bakgrund. Förändringen ägde rum för tidigt. Leran var fortfarande mjuk och formbar och kunde lätt formas av krukmakaren till vilken skepnad som helst. Som ett resultat av detta, förlorade den nya kyrkan, som mest bestod av hedningar, snart sin judiska medvetenhet och blev istället tilltagande antijudisk.

Dessa ord (min fria översättning) kommer av en av världens främsta Jesusforskare, Geza Vermes. Han beskriver sedan hur reformatorerna återuppväckte bibeln som den ultimata källan till gudomlig uppenbarelse, så att de protestantiska troende kom närmare den bibliska religionen och därmed indirekt också närmare Jesus. 

Geza Vermes var inte på något sätt okontroversiell (han dog i våras.) Men han har odiskutabelt varit en av de främste att lägga pussel med texterna i bibeln ihop med den kunskap om Jesu samtid som man kunnat hämta från Dödahavsrullarna, och därtill mangla denna information genom andra historiska och religiösa källor som t.ex. Talmud och Josefus. Även om man inte håller med Vermes i alla hans analyser, så är det mycket svårt att värja sig från faktumet att det sker en förvanskning av vem Jesus är redan innan det första århundradet gått till ända. 

Budskapet om Guds rike som proklamerades av den häftiga mannen från Nasaret betydde snart ingenting för den genomsnittlige rekryten för kristendomen i Alexandria, Antiokia, Efesos, Korint eller Rom. Under det andra och tredje århundradet så var de ledande lärarna i kyrkan tränade i grekisk filosofi. Istället för den omvändelse och underkastelse under Gud som Jesus förespråkade, så införde de ett program som genomsyrades av metafysiska spekulationer om det inkarnerade ordets natur och person samt de existentiella banden mellan de gudomliga personerna i den heliga Treenigheten. Det kunde de processa fram fritt eftersom det med tiden inte längre fanns några judiska röster kvar som larmade.

Kanske kom inte evangeliet till Rom över floden Tibern, kanske gjorde det så. Tibern är i alla fall en flod som, enligt romerska legender, vaktades av Jupiter. Detta gav upphov till den romerska skildringen av floden som en kraftfull flodgud. Floden har en mycket hednisk symbolisk betydelse. Om vi ser evangeliets resa över Tibern som en metafor för hur den sanna berättelsen om Jesus förvanskas, så ser vi att det judiska ursprunget sköljs bort. På andra sidan floden så återuppstår berättelsen om Jesus med hedniska förtecken. Ser man sedan reformationen som ett litet steg närmande den sanna Jesus, så har man kanske tagit sig tillbaka över Tibern igen. Man är fortfarande på främmande mark, någon slags ingenmansland, men med reducerade hedniska förtecken.

Önskan att simma tillbaka över Tibern tillbaka till Rom växer sig nu starkare hos många. Det säger en hel del om det klimat som råder bland den vilsna skara som huserar i ingenmansland. Om valet står mellan att känna sig rotlös eller söka sina rötter på andra sidan floden så väljer idag allt fler att ta sig över floden. De verkliga rötterna finns dock på annat håll. De finns på andra sidan havet. Det är lättare att simma över en flod än att simma över ett hav. Men vem har sagt att man behöver simma?

Länktips:
http://aletheia.se/2013/11/02/ulf-ekmans-son-benjamin-konverterar-till-romersk-katolicism/
http://busy-being-born.blogspot.se/2013/10/att-konvertera-till-katolska-kyrkan.html
http://www.dagen.se/nyheter/jag-kommer-alltid-ha-starka-band-till-livets-ord/
http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/11/05/En-lang-och-personlig-resa/

Lämna en kommentar
av Micael den 7 november, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Den historiske Jesus, Judefientlighet
Märkt , , ,

Publicerat av Micael den 7 november, 2013

https://memra.me/2013/11/07/over-floden-tibern/

Demoner och änglar

Var kom demonerna ifrån? I Gamla Testamentet läser vi knappt något om dem, men de förekommer i 5 Mos 32:17. Då beskrevs de som gudar som inte hade någon makt. Israels folk offrade till dessa nya gudar som var okända förut. Enligt Rashi så skall versen bokstavligt tolkas som att förfädernas hår inte hade stått på ända för dessa demoner. Första gången ett ord dyker upp i Torahn är nyckeln till den fortsatta förståelsen av ett ord. Att förfädernas hår inte stod på ända för demonerna betyder ju inte på något sätt att kommande generationers hår inte kommer att stå på ända.

I Ps 106:37 kan vi läsa att frågan om demoner stegras. Nu kan vi läsa att Israel hade offrat sina söner och döttrar till demonerna. Därför utämnade Gud dem åt andra folk så att deras fiender härskade över dem (v 41). När de sedan utlämnats till andra folk så hade helt plötsligt olika läror om demoner blivit en central föreställning i judarnas värld. Efter den Babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. så hade de persiska influenserna på judendomen gett demonerna ansvaret för i princip all moralisk och fysisk ondska.

En av de första att vittna om dessa demoner är Tobit. Vi kan i de intertestamentala Apokryferna läsa om hur Tobias, Tobits son, gör en rökelse av en fisks lever och hjärta efter en instruktion av ängeln Rafael, och att denna rökelse skrämmer iväg en demon ända till Egypten. Demonen ifråga hade besatt en kvinna, som han inte gjorde något ont förutom det något pinsamma att han dödade alla som kom i hennes närhet. Men Tobias övervann demonen genom denna rökelse av en fisks lever och hjärta och gifte sig mig kvinnan. Ängeln Rafael binder sedan demonen till händer och fötter.

Just änglarnas kunskap blir under den intertestamentala tiden konceptet för hur demonerna bäst kunde tämjas. Det var en konst som var reserverad för de initierade. Man menade att ända sedan tidernas begynnelse så hade hemliga formler varit gömda i esoteriska böcker som endast var till för några få utvalda. De som anses ha fört dessa hemligheter vidare är stora personligheter som Noa och Salomo.

När Noas söner blev vilseledda av demoner, skall Noa ha bett till Gud att änglar skulle fängsla demonerna, men Mastema ledaren för mörkrets makter vädjade då framgångsrikt till Skaparen om ett förmildrande och fick var tionde demon frigiven. Då blev en ängel kommenderad av Herren:

Och en av oss kommenderade Han att vi skulle lära Noa all medicin … vi förklarade för Noa all medicin för sjukdomar, tillsammans med deras förförelser, hur han skulle kunna läka dem med örter från jorden. Och Noa skrev ned allt i en bok, allt eftersom vi instruerade honom rörande alla typer av medicin … och han gav allt det han hade skrivit till Sem, sin äldste son …  (The Book of Jubilees 10:10-14)

Det andra stora namnet som anses ha fört dessa hemligheter om demoner vidare är Salomo. Till och med Josefus beskriver att Salomo var utrustad av Gud med kunskap att användas mot demoner till helande för människan. Texter i Dödahavsrullarna har Salomos namn intimt förknippat med ordet för demoner som förekommer i just 5 Mos 32:17 och Ps 106:37, de enda två texter i Gamla Testamentet som använder sig av det ordet. Salomos namn skulle haft någon slags auktoritet över den demoniska världen enligt Esséerna. Salomos namn användes alltså vid exorcistiska övningar strax före Jesu tid.

Så skall t.ex. en viss Eleazar ha drivit ut demoner i närvaro av kejsare Vespasian och dennes söner, hov och soldater. Eleazar skall ha satt en ring intill näsan på den besatte, såsom det var beskrivet av Salomon. När mannen sedan luktade, drog han ut demonen genom näsan på denne. När sedan mannen föll ned, besvor Eleazar demonen som kommit ut att aldrig komma tillbaka igen. Då använde han Salomos namn och besvärjelser som Salomon komponerat. För att bevisa för alla vittnena att han verkligen hade makten att driva ut demoner på detta vis, så satte han ett kärl med vatten en bit bort från mannen med demonen, och befallde demonen att störta ned i kärlet med vatten för att verklige visa omgivningen att den drivits ut.

De många sånger och ordspråk som Salomo sägs ha sammansatt innehöll, enligt Josefus uppfattning, trollformler och auktoritativa ord som behövs för demonisk kontroll, samt hans förståelse av den helande kraften i olika örter och speciella kunskaper inom läkekonsten.

Gud skänkte Salomo vishet och stort förstånd och kunskap riklig som sanden på havets strand. Hans vishet överträffade all Österlandets och all Egyptens vishet. Han var den visaste bland människor, visare än esrachiten Etan och visare än Heman, Kalkol och Darda, Machols söner. Ryktet om honom spred sig till alla folk runt omkring. Salomo präglade tre tusen tänkespråk, och hans sånger uppgick till ettusenfem. Han talade om växterna, alltifrån cedern på Libanon till isopen som växer ut ur muren. Han talade om fyrfotadjur och fåglar, om kräldjur och fiskar. Från alla folk kom man för att lyssna till Salomos vishet, och alla jordens kungar skänkte honom gåvor när de lyssnat till hans vishet. (1 Kung 4:29-34)

Den store exorcisten verkar utan tvekan vara Davids son Salomo. Men vi kommer snart se att här finns något som är förmer än Salomo (Matt 12:42). Mer om det i en kommande artikel.

Lämna en kommentar
av Micael den 5 oktober, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Den historiske Jesus
Märkt , , , , , , , ,

Publicerat av Micael den 5 oktober, 2013

https://memra.me/2013/10/05/demoner-och-anglar/

Din dumma galilé

Galiléerna var besvärliga. Alla upprorsmän hade sina rötter i Galiléen. De kunde inte uppföra sig. De saknade respekt för renhetslagarna. Och de kunde inte tala så att bildade människor i Judéen kunde förstå dem. Språket i Palestina på Jesu tid var arameiska, men i Galiléen talade man helt enkelt en egen felaktig variant av arameiska. I en välkänd anekdot som finns bevarad i Talmud¹, så kommer en galilé till en marknadsplats i Jerusalem för att köpa något som han kallar amar. Marknadsfolket gjorde då narr av honom: Gelili shoteh, (din dumma galilé), vill du ha något att rida på (en åsna = hamâr)? Eller något att dricka (vin = hamar)? Eller något för kläder (ull = ’amar)? Eller något att offra (lamm = immar)? Distinktionen mellan de olika gutturala lätena försvann nästan helt i den galileiska arameiskan.

Även Nya Testamentet tar upp den speciella dialekten från Galiléen. När Petrus utpekas som en Jesu lärjunge på tempelgården och förnekar honom så är det dialekten som avslöjar honom: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet” (Matt 26:73). Den galileiska arameiskan var så knepig att ett vanligt judiskt namn som Eleazar blev Lasaros på deras dialekt. Det finns det exempel på både i Palestinska Talmud och i grekiska translitterationer på den gamla kyrkogården i Beth Shearim. Den galileiska arameiskan är så att säga gjord för att skapa missförstånd. Så när den döende Jesus ropar ”Eli, Eli, lema sabachtani?” så lyckas naturligtvis även hans sista ord missförstås av några som fick för sig att han ropade på Elia. Galiléernas dialekt var så knepig att de inte ens kallades upp för att läsa ur skriften när de var på resande fot.

Men värre än föraktet för dialekten är det misstroende som fariséerna riktade mot Galiléerna när det gällde offer i templet och frågor om renhet och orenhet, samt rabbinska regler för allmänt uppförande. Även prominenta galileiska rabbiner efter Jesu tid kritiserades av fariséerna för dåligt uppförande. Hanina ben Dosa fick kritik för att han ensam var ut och spatserade på gatorna på natten och Jose the Galilean fick reprimander för att ha talat med en kvinna för länge på sin väg till Lydda. De kallade honom för Gelili shoteh, din dumma galilé.

Galiléerna kallades också ’am-ha-aretz, något som kanske skulle kunna översättas till lantisar. I Talmud finns det texter som visar på de ortodoxas överlägsenhet över ”lantisarna” ’am-ha-aretz.

Ingen man bör gifta sig med en dotter till en ’am-ha-aretz, för de är som orena djur, och deras fruar är som reptiler, och vad gäller deras döttrar så säger ju skriften att Förbannelse över den som har samlag med djur (5 Mos 27:21). Större är hatet mot ’am-ha-aretz för de lärda än Israels hat mot hedningar; men hatet mot deras fruar är ännu värre.²

Med denna bakgrund för ögonen blir Johannes sjunde kapitel rätt intressant. Översteprästerna och fariséerna hade skickat ut män för att gripa Jesus när han hade kommit till Sukkot (Lövhyddohögtiden) i Jerusalem. Männen som skall gripa Jesus får kanske höra den mest intressanta predikan Jesus hållit, nämligen den på högtidens sista och största dag. Varje dag under högtiden gick prästerna ned till Siloahdammen ackompanjerade av hela församlingen i templet. Där fyllde de en gyllene bägare med en halvliter vatten, och gick sedan upp till templet uppfyllda av känslan att fullfölja Den Heliges vilja. Tänk er nu … detta är så långt ifrån Galiléen man kan komma. Prästernas steg hälsades med trumpeter och shofarer i fullföljandet av profeten Jesajas ord: Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens (yĕshuw`ah) källor (Jes 12:3). Då stiger Jesus (Yeshua – som låter som yĕshuw`ah) fram: På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger” (Joh 7:37-38).

Därefter uppstår det oenighet bland hans lyssnare. En del sade att han måste vara profeten, andra sade att han måste vara Messias. Men då säger ytterligare några att Messias kan ju inte komma från Galiléen.

När då de män som blev utskickade att gripa Jesus kommer tillbaka till översteprästerna och fariséerna, så frågar dessa varför de inte tagit med Jesus till dem. Då svarar de: ”Aldrig har någon människa talat som han” (Joh 7:46). Den som gillar ironin i Johannesevangeliet, t.ex. när den blindfödde säger till fariséerna att kanske ni också tänker bli hans lärjungar? (Joh 9:26-27), kan ju läsa in ironi även här. Om nu Jesus hållit ett fantastiskt tal, så vill ju knappast de utsända vakterna rapportera om det. Men nu säger de ”Aldrig har någon människa talat som han” och det kan ju lika gärna syfta på hans dåliga uttal av arameiska.

Diskussionen bland fariséerna fortsätter och Nikodemus, som tidigare samtalat med Jesus ifrågasätter om man kan döma någon utan att först höra denne. Då får han till svar: Är kanske du också från Galileen? (Joh 7:52)

En galilé var alltså synonymt med ett laglöst slödder. Jesus skulle i princip kunnat dömas genom att vara galilée i allmänhet. Han hade publikaner och horor i sin omgivning, han accepterade människors inbjudan även om de inte tagit hänsyn till alla renhetslagarna, han vidtog inga åtgärder för att slippa komma i kontakt med döda människor. Att Jesus till slut skulle komma i konflikt med fariséerna, som såg varje liten detalj som viktig att undersöka med religiös signifikans, var inget konstigt.

Jesus var både politiskt och religiöst suspekt i fariséernas ögon bara genom att komma från Galiléen. Osofistikerade provinsiella störningar mot storstadens intellektuella har aldrig setts med blida ögon. När dessa provinsiella störningar manifesteras med tecken och under så går det helt enkelt för långt. Gelili shoteh, din dumma galilé …

¹bErub. 53b ²bPes. 49b
Källa: Geza Vermes

Lämna en kommentar
av Micael den 24 september, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Messias

Publicerat av Micael den 24 september, 2013

https://memra.me/2013/09/24/din-dumma-galile/

Den verklige Jesus eller kyrkans Kristus?

Vad är det för skillnad på ”den historiske Jesus” och ”kyrkans Kristus”? Det finns nog flera olika sätt att besvara denna minerade fråga. Svaren varierar nog mest med utgångspunkt i hur man själv förhåller sig till den man kan kalla ”kyrkans Kristus”. Det finns skillnader i beskrivningen av Jesus redan i Nya Testamentets texter. Både Johannesevangeliet och Paulus brev förhåller sig lite annorlunda till Jesus än vad de tre synoptikerna gör.

Kanske handlar ursprunget till ”kyrkans Jesus” mer om hur man såg på honom i den första kyrkan än vem den verkligt levande Jesus egentligen var. En teolog som Bultmann menar t.ex. att den mänsklige Jesus är en representerat för judendomen, medan ”trons Kristus” har sitt ursprung i hellenismen. Han kan ha antingen fel eller rätt, men han har ändå en poäng i sitt påstående.

För hundratalet år sedan så menade teologerna att de inte kunde komma längre än de då gjort vad gäller forskningen kring Jesu person. Ernest Renans Vie de Jesús skulle inte kunna överträffas. Sedan kom Förintelsen och i dess efterföljd en mer ödmjuk teologisk inställning till den judiska kunskapsbasen i ämnet. Ungefär samtidigt så hittar man de första bokrullarna vid Döda havet. Sedan är i princip allting ställt på ända.

Den historiske Jesus blir allt tydligare och tydligare. Den kyrklige Kristus måste samtidigt försvaras med allehanda underförstådda hot som mer hör hemma i Dantes Inferno än i seriöst sanningssökande. Aldrig någonsin har Pauli ord i Thessalonikerbrevet om den som tar emot kärleken till sanningen varit mer aktuella. Den som fortfarande tror att det är mer andligt att hålla för öronen och blunda för sanna väl underbyggda fakta bör ta sig en rejäl funderare. Aldrig någonsin har heller Johannes ord om att inte erkänna att Jesus kommit i just mänsklig gestalt varit mer aktuella. För vad innebär det att förneka den historiske Jesus till förmån för kyrkans Kristus?

Aldrig någonsin har heller historiska fakta med säkra källor varit lika tydliga att visa att det finns en historisk mänsklig Jesus. Faktum är att det källmaterial vi har idag är bättre än det den första kyrkan hade. Idag kan alla som så önskar finna alla tänkbara fakta samlat. Tidig judisk kritik och smutskastning av Jesus i Talmud är viktigare bevis för hans verkliga existens än vad man först kan tro. Ingen i den första kyrkan skulle kunna ha samlat den mängd källmaterial vi har tillgång till idag på ett och samma ställe.

Att man i den första kyrkan började skissa på en ”kyrkans Kristus” istället för en ”historisk Jesus” är i och för sig naturligt. Men idag borde vi kunna flytta ett aningen felaktigt fokus till att verkligen pricka in den mänskliga gestalt som Johannes så hårt månar om att vi skall tro på. Om vi inte gör det så hörsammar vi inte heller Pauli ord om att ta emot kärleken till sanningen.

Hur skall vi se på att det är just Johannes och Paulus, de som av kyrkan anses ha en högre kristologi än synoptikerna, är de som varnar för att inte tro på sanning och mänsklighet när det gäller Jesus? Genom århundrandena har det inte varit lätt att dra de slutsatser vi idag kan göra. Men idag kan vi välja om vi vill ta emot kärleken till sanningen eller inte. Det är dags att välja vilken Jesus man vil tro på. Den verklige Jesus eller kyrkans Kristus.

Länktips:
http://aletheia.se/2013/06/06/har-katolicismen-en-annan-jesus/
http://www.mikaelkarlendal.se/uncategorized/leder-vagen-till-jerusalem-aven-till-rom/
http://busy-being-born.blogspot.se/2013/09/jesus-messianismen-och-katolska-kyrkan.html

Lämna en kommentar
av Micael den 21 september, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Messias

Publicerat av Micael den 21 september, 2013

https://memra.me/2013/09/21/den-verklige-jesus-eller-kyrkans-kristus/

Satans synagoga

Vad syftar Uppenbarelseboken på när den beskriver Satans synagoga? Vilka åsyftas? Majoriteten av teologer genom historien har tolkat Satans synagoga som den lokala judiska gemenskapen eller möjligtvis judendomen som sådan. Judar och israeliter skall nämligen inte längre ses som just judar och israeliter. Nu när de har förnekat den sanna Messias är de Satans synagoga, de största fienderna till den sanna tron (Haydocks katolska bibelkommentarer).

Vi kan läsa i det andra kapitlet att församlingen i Smyrna smädas av några som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga:

Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga (Upp 2:9).

Vi kan därtill läsa i det tredje kapitlet att några skall komma till Filadelfia från Satans synagoga:

Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Se, jag skall få dem att komma och kasta sig för dina fötter, och de skall förstå att jag älskar dig (Upp 3:9).

Satans synagoga kan alltså syfta på den lokala judiska gemenskapen eller judendomen i allmänhet. De kallar sig judar, men är inte längre det sanna Israel eftersom Kyrkan numera har tagit över den rollen. Det skulle eventuellt också kunna vara jesustroende som fortfarande har en stark judisk identitet.

Men för att få ihop den bilden av Satans synagoga behöver man se sammanhanget med glasögon från den nu förlegade tron att Jesus startade en ny religion eller möjligtvis att Paulus gjorde det. Ingendera är speciellt uppdaterad av modernare forskning. Både den mildare tonen mellan kristna teologer och judiska dito, samt upptäckterna av Dödahavsrullarna har gett oss nya insikter i miljön under Nya Testamentets tid. Vi vet numera också att judendomen och de jesustroende följdes åt betydligt längre än vad man tidigare trott. Först med Justinus Martyren och Ignatius kommer tanken att Israel och judendomen ersatts av en ny religion – kristendomen.

Om vi då läser om Satans synagoga med glasögon från perioden mellan Ignatius och Dödahavsrullarna, så kanske vi lutar åt att Satans synagoga handlar om fientliga judiska inslag i kyrkan. Men om vi läser om Satans synagoga med glasögon från den tiden då Uppenbarelseboken skrevs eller före det så kommer vi troligen att ha en motsatt uppfattning – att de fientliga inslagen är hedningar som utmanar de jesustroende judarna.

Eftersom Uppenbarelsebokens författare klart och tydligt representerar en jesustroende judes ståndpunkt (det kan man lätt förstå om man är någorlunda insatt i judiska seder och bruk) så måste vi ha den utgångspunkten också när vi läser om Satans synagoga. Om det är Johannes som skrivit den, så är saken ännu mer tydlig med tanke på vad han beskriver i sitt tredje brev. Där föreligger en konflikt mellan hednatroende (i det här fallet en man vid namnet Diotrefes) och dem Johannes kallar ”bröderna” d.v.s. judarna som kom till tro på Jesus. Diotrefes försöker ta makten över församlingen, förtala Johannes och andra judar och stöta bort dem (3 Joh 9-10). Att Johannes skulle ha bytt sida och stödja Diotrefes, Ignatius & Co måste trots allt ses som en ganska osannolik utveckling.

Därmed kan vi med all säkerhet avskriva att de som kallar sig för judar men inte är det, är verkliga judar. Frågan återstår alltså vilka som åsyftas med Satans synagoga. Hur var det nu? Vilka var det som kallade sig judar, men inte var det? Vilka ansåg sig ha blivit de nya judarna? Det nya sanna Israel?

Lämna en kommentar
av Micael den 17 september, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Judefientlighet
Märkt , , , ,

Publicerat av Micael den 17 september, 2013

https://memra.me/2013/09/17/satans-synagoga/

Johannes problem – Ignatius?

Bloggen busy being born (Henrik Engholm) har skrivit en del om den antijudiska kyrkofadern Ignatius, vilket pingstpastor Mikael Karlendal applåderar. Det får mig att vilja reda ut en del begrepp omkring vad som egentligen hände vid tiden precis innan de sista böckerna i Nya Testamentet skrevs. Ignatius, var ju enligt traditionen lärjunge till både Petrus och till Johannes. Detta gör det extra intressant att utreda dennes resonemang.

Till att börja med så har ingen som helst anledning att tro att vare sig Petrus eller Johannes skulle ha kapat sina judiska rötter genom att sluta observera Mose lag eller att de övergett sitt folks seder och bruk. Tvärtom så var åtminstone Petrus mer rigid än t.ex. Paulus i dessa frågor och ändå kan vi klart och tydligt läsa i Apostlagärningarna att Paulus höll ”fast vid lagen” och levde ”efter den” (Apg 21:24). Ändå menar Ignatius i ett av sina berömda brev att de som fortfarande observerade judiska lagar, erkänner att de aldrig fått någon nåd. Kan Ignatius verkligen ha lärt sig detta från Petrus eller Johannes? Ignatius påstod dessutom att de som tidigare hållit sabbaten och fått ett nytt hopp nu slutat med att håll den. Hade Petrus och Johannes verkligen slutat att hålla sabbaten? Ignatius menar också på fullt allvar att ”det är monstruöst att tala om Jesus Kristus och leva som en jude”. Levde inte alla tiosusentals troende i Jerusalem som judar (Apg 21:20)?

Istället för att se Ignatius som någon som förde en tradition från Petrus och Johannes vidare in i den kyrkliga traditionen, måste vi faktiskt fråga oss om det inte istället föreligger en konflikt mellan vad Ignatius lär och för vidare i den kyrkliga tradtionen och med vad han blivit lärd av Petrus och Johannes. Därtill beskriver faktiskt Johannes i sitt första brev att det uppstått en konflikt med några som utgått från dem. Det brevet författades troligen någon gång mellan år 95 och år 110. Det är ganska exakt samtidigt som Ignatius lever sina sista år, han dog troligen någon gång mellan år 98 och år 117. Konflikten som Johannes beskriver handlar om huruvida Jesus kom i mänsklig gestalt eller inte. Senare har det sagts att striden handlat om doketismen, d.v.s. att Johannes fördömde dem som menade att Jesus endast skenbart var en människa istället för att ha dubbla naturer. Men läser man Johannes text rakt upp och ned så handlar det faktiskt om ett fördömmande mot dem som menar att Jesus inte var mänsklig. Resten måste man hitta på själv för att komma fram till.

Om vi därtill också ser vad Johannes skriver i sitt tredje brev, så inser vi att den konflikt som föreligger är mellan hednatroende (i det här fallet Diotrefes) och dem Johannes kallar ”bröderna” d.v.s. judarna som kommit till tro. Diotrefes försöker ta makten över församlingen, förtala Johannes och andra judar och stöta bort dem. Om vi tror att det är samma författare till de tre epistlarna med Johannes namn, så är det synnerligen besvärligt att påstå att dennes problem inte liknar det vi ser Ignatius göra.

Så istället för att använda Ignatius som starkaste argumentet för att ha enväldiga biskopar som bestämmer över de troende (enligt Henrik Engholm och Mikael Karlendal), så ser det mer ut som om Ignatius var början på en villoväg.

Lämna en kommentar
av Micael den 16 september, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Judefientlighet
Märkt , , , , , , ,

Publicerat av Micael den 16 september, 2013

https://memra.me/2013/09/16/ignatius/

En basun, ett moln och ett uppryckande

Basunen har vi hört mycket om, men har ni hört någon lägga ut texten om molnet någon gång? Jag tänker naturligtvis på när Jesus talar om att han skall komma på himlens moln och om ljudet av en stor basun (Matt 24:30-31). Det där molnet och basunen hänger nämligen ihop lite mer än man kanske föreställer sig. Så är det också när Mose går upp på Sinai för att ta emot Torahn.

Då sade Herren till Mose: ”Jag skall komma till dig i ett tätt moln, så att folket kan höra när jag talar med dig. Sedan kommer de alltid att lita på dig.” När Mose hade talat om för Herren vad folket hade sagt sade Herren till honom: ”Gå till folket och se till att de renar sig i dag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder och göra sig beredda för i övermorgon. Ty i övermorgon skall Herren stiga ner på Sinaiberget i hela folkets åsyn. Du skall dra en gräns runt omkring berget och varna folket för att gå upp på berget eller komma för nära dess fot. Den som rör vid berget skall straffas med döden. Men ingen hand får vidröra honom: han skall stenas eller skjutas. Ingen sådan får leva, vare sig det är ett djur eller en människa. När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.” (2 Mos 19:9-13)

Shekinah (Guds härlighet) kom till Sinai i ett moln och berget blev så heligt att ingen ens fick vidröra det. Sinai var inget heligt berg innan dess och är det inte nu heller. Så när vädurshornet ljudit, och därmed berättat att Shekinah inte längre var kvar, så hade berget återigen blivit neutralt och folket fick gå upp.

Nu blev ju historien om Sinai lite mer komplicerad än så. Mose gick upp på berget och fick stentavlorna. När han sedan kom ned lite i förtid eftersom Gud skickade honom, så hade folket gjort sig en guldkalv. När Gud då ville förgöra folket bad Mose Gud förlåta folket. Sedan gick han återigen upp på Sinai och kom tillbaka en andra gång. Molnet visar på Guds närvaro och basunen signalerar när det är fritt för folket att gå upp. Intressant att Mose fick göra en andra vända uppe hos Gud innan Israel var redo.

För att fördjupa oss ytterligare något i betydelserna för molnet och basunen eller vädurhornet, som B2000 översätter det, så ska vi söka första gången dessa ord dyker upp i Torahn. Så gör rabbinerna när de söker betydelsen av något. Molnet dyker upp första gången i samband med att Gud sluter ett förbund (1 Mos 9:13) med alla levande varelser genom regnbågen. Men något som skulle kunna vara ett moln dyker upp redan i 1 Mos 2:6: ”ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken”. När detta flöde vällde fram, då skapade Gud människan. Molnet har alltså viktiga symboliska betydelser för Guds förbund med oss levande varelser.

Vädurshornet kallas för shofar bland judarna. Ordet dyker första gången upp i 2 Mos 19:13 – alltså det bibelord vi läste – men det skrivs som yowbel och det har klara kopplingar till jubelåret. Vädurshornet ansågs vara från den vädur som ersatte Isak som offer när Abraham var på Moria berg. Men förutom kopplingen till Akida, så påminde man även om människans skapelse genom blåsandet i shofaren. Gud blåste ju in liv genom hennes näsborrar (1 Mos 2:7).

En liten parantes om historien på Moria berg kan i och för sig vara på sin plats. Gud själv hade ju sagt åt Abraham att han skulle offra sin son som ett brännoffer. Vem sa till Abraham att han inte behövde offra Isak? Var det Gud som sa det till Abraham? Nej, det var en malach (ängel). Hur kan en ängel ändra på det som Gud har sagt? Jo, enligt judisk halacha, så är det bara Gud som kan avgöra om man skall döda någon. Men för att rädda någon behöver man inte vara Gud. Kanske ett gott argument för att Jesus kan vara vår frälsare utan att vi behöver tro att han är Gud.

Om vi nu vänder tillbaka till Jesu ord i Matt 24 om att han skall komma på himlens moln och om ljudet av en stor basun så är det nog viktigt att vi funderar om vi skall koppla dessa ord till vad som hände med dessa symboler på Sinai eller vi bara ska ta dem som bokstavliga positionsbeskrivningar av hans ankomst. Tänk också på att Gud sa till Mose att efter Sinai skulle folket alltid lita på honom. Gjorde de verkligen det? Nej, inte enligt Jesus i alla fall. Han säger ju att om ni trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev (Joh 5:46). Alltså skedde det inte en fullständig förlossning vid Sinai och det återstår alltså en sådan. Genom att använda sig av molnet och basunen som symboler, så gör han det fullkomligt klart för judarna att han skall fullgöra det Mose inte fullgjorde.

Sedan har vi ett begrepp till som är centralt för Jesu återkomst. Vi brukar ibland (i alla fall förr) tala om ett uppryckande. Även det begreppet uppfattas av oss som positionsbestämmande. Det grekiska ord som används för att beskriva detta i 1 Thess 4:17 är ἁρπάζω [harpazô]. Det ordet används på fler ställen i NT och syftar ibland på att tas upp till Guds tron och i andra fall på något helt annat. Men det finns ju inget som talar för att NT:s teologi bygger på grekiska begrepp. Istället bör vi söka efter ett likartat begrepp i hebreiskan.

Nu visar det sig att händelsen vid Sinai faktiskt har ett begrepp som syftar på ungefär samma sak som det grekiska ordet som används i NT. Vi kan läsa i 2 Mos 19:13: ”När vädurshornet ljuder skall de gå upp på berget.” Det hebreiska ordet עָלָה [`alah] betyder att gå upp, men även att komma upp inför Gud. När basunen ljuder skall vi alltså gå upp inför Gud.

För kontinuitetens skull så skall vi naturligtvis också undersöka var någonstans ordet `alah uppträder första gången i Torahn. När vi gör det kan vi ju hoppas att det åtminstone finns en liten koppling till molnet eller basunen. Och det gör det. Ett flöde vällde fram [`alah] och vattnade jorden – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar (1 Mos 2:6-7). Vi har både flödet som förekommer molnet och vi har också Guds blåsande som förekommer basunen.

När Jesus kommer på molnet och basunen ljuder, skall vi på något sätt föras tillbaka till tiden före molnet och basunen. Vi skall föras tillbaka till tiden före syndafallet – till Eden.

Länktips:
http://aletheia.se/2013/09/02/basunhogtiden-snart-har/

Lämna en kommentar
av Micael den 10 september, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Messias
Märkt , , , , , , , , , , ,

Publicerat av Micael den 10 september, 2013

https://memra.me/2013/09/10/en-basun-ett-moln-och-ett-uppryckande/

Lär dig grunden för kvantfysik på tio minuter

”Varde ljus!”, är öppningsrepliken av Gud i bibeln, men vad är egentligen ljus? Om detta tvistades det en hel del på 1600-talet. Christiaan Hutgens och Isaac Newton föreslog konkurrerande teorier om vad ljuset skulle bestå av. Hutgens menade att ljuset bestod av vågor, medan Newton ansåg att ljuset bestod av partiklar. Det skulle visa sig att denna tvist ledde till experiment som några hundra år senare omkullkastade grunderna för den mekaniska världsbild som härskat och alltjämt – felaktigt – härskar i vår värld.

Det som kallas kvantmekanik eller kvantfysik sätter hela den mekaniska världsbilden på ända. Att den fortfarande härskar i vår tid beror på okunnighet eller ovilja att tillägna sig en ny förståelse av universum. Det är ungefär som att fortfarande tro att jorden är platt.

Redan den 24 november 1803 presenterade Thomas Young sitt enkla, men revolutionerande experiment  för Royal Society of London. Experimentet kallades Double Slit Experiment. Young visst det inte då, men detta experiment ledde småningom fram till förståelsen av det vi idag kallar kvantmekanik. Kvantmekaniken skiljer sig i väsentliga delar från den klassiska mekaniken, vilket i sin tur öppnar upp för en helt ny förståelse av vårt universum och hur det är beskaffat.

Kanske låter det lite svårförståeligt, men det är inte så svårt att sätta sig in i som man skulle kunna tro. Jag törs nog utlova att alla som är intresserade kan tillägna sig grunderna i kvantmekaniken på några minuter.  För att göra det riktigt enkelt för oss överlåter vi till en tecknad film att förklara det mest elementera.

Vart leder oss då detta till synes enkla experiment? Jo, det händer något radikalt med verkligheten när den observeras. Verkligheten består av vågrörelser, som blir partiklar först när de observeras. Man talar om att vågrörelserna kollapsar vid observation. Detta sätter hela den klassiska mekaniska världsbilden ur spel. Men eftersom det är svårt att hitta praktiska handfasta tillämpningar för denna nya kunskap och eftersom den gamla världsbilden fortfarande bekräftar och vidimerar sig själv (förutom i detta experiment), så får inte kvantmekaniken något egentligt genomslag i vårt vardagliga tänkande. Däremot så är det en  självklar grund för de mest framstående fysikerna i deras forskning.

Vad får då kvantmekaniken för praktisk betydelse för oss människor som är intresserade av existentiella frågor och som vill förstå vår verklighet? Jo, otroligt mycket. Allting pekar på att det finns någon slags manus som vår verklighet följer, ett manus som består av olika möjligheter tills de observeras. På samma sätt som vågrörelserna kolappsar och blir partiklar, så kollapsar våra möjligheter till verklighet i samma ögonblick som de observeras.

Det här är grunderna i kvantmekaniken. De är inte så svåra att förstå även om vårt tänkande inte är programmerat för detta. Hittills kan vi dock konstatera att …

1) Verkligheten består av vågrörelser innan den blir observerad.

2) När verkligheten blir observerad så kollapsar vågrörelserna och blir partiklar.

Från den utgångspunkten kan vi ta oss vidare till nya resonemang, men det får bli i en annan bloggpost.

Länktips:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article17266983.ab

Lämna en kommentar
av Micael den 9 augusti, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Kvantmekanik
Märkt , , , , , , , , ,

Publicerat av Micael den 9 augusti, 2013

https://memra.me/2013/08/09/lar-dig-grunden-for-kvantfysik-pa-tio-minuter/

Hur kan vi veta om bibelns budskap är sant?

Hur vet vi om bibelns budskap är sant? Finns det någon speciell metod för att ta reda på sanningshalten i de texter som vi kan läsa i vår bibel? Eftersom jag är uppväxt i den karismatiska pingströrelsen så borde jag använda argumentet att man vet att bibeln är sann genom sina upplevelser. Om man har upplevt Jesus och den helige Ande, så vet man och är förvissad om att bibeln är sann. Det finns bara ett problem med just den karismatiska argumentationen. Den är inte speciellt biblisk och den är inte speciellt övertygande för den som inte vill underställa sig den karismatiska suggestionen. Det gäller dessvärre de flesta människor förutom en liten, försumbar grupp, åtminstone om vi skall hålla oss till den utvecklade västvärlden och dess kultur, och eftersom det är här vi bor och verkar så kommer vi aldrig runt det faktumet.

Utifrån naturvetenskaplig horisont ser det inte heller speciellt ljus ut. Hur skall man kunna förklara att Gud skapade världen på sex dagar? En fundamentalistisk tro som gör uppror mot vetenskapliga upptäckter uppfattas ofta som någon form av haverister och kristendomen har aldrig gett något riktigt bra svar på skapelseberättelsens berättigande i förhållande till naturvetenskapen. Här är bevisläget som sämst sett ur kristendomens perspektiv.

Psykologiskt finns det inte heller några uppmuntrande ord att ge dem som vill förklara vare sig stark tro eller övertygande religiösa känslor. Det finns psykologiska förklaringar på nästan allt sådant.

Historiskt sett kunde det ha funnits starka, ja mycket starka argument för den bibliska tron sett ur ett kristet perspektiv. Det fanns en segerargumentation som var svår att motbevisa, som byggde på kristendomens överhöghet gentemot judendomen. Styrkan i argumenten försvann dock i takt med kyrkans splittring på 1500-talet och jämnades sedan med marken i och med Förintelsen på 1940-talet. När sedan Israel fick tillbaka sitt land 1948 efter nästan 2000 år i exil, så hade i princip hela den kristna argumentationen pulveriserats. Det enda som saknades var att judarna också skulle ha makt över Jerusalem, vilket inträffade 1967. Därefter är den kristna segerargumentationen inte mer trovärdig än vilken charlatan som helst. Vi skall inte förminska betydelsen av detta fallna argument. Detta argument – kristendomens överhöghet över judendomen – uppehöll tron i hela Europa under nästan två tusen år. Kristendomens styrka bygger på dess överhöghet över judendomen. Spår av detta hittas i de flesta katedraler och kyrkor.

Men det finns en metod för att ta reda på om bibeln är sann och den metoden inbegriper vissa obehagliga till-korset-krypande för de kristna. Jag skall berätta mer om denna metod i nästa bloggpost. Men så mycket kan jag berätta redan nu, att den kräver en någorlunda insikt i två olika religioner. Naturligtvis handlar det om kristendomen och judendomen. Utan kunskap om den judiska religionen och dess världsbild och umbäranden kommer vi aldrig att förstå om bibeln är sann och vad den i sådana fall handlar om. Men även kristendomen har historiskt burit med sig vissa väsentliga fakta som saknas i judendomen.

Mer om detta framöver …

Länktips:
http://www.dagen.se/kronikor/gastkronika/hasse-bostrom-jesus-ar/

Lämna en kommentar
av Micael den 14 juni, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Religionen

Publicerat av Micael den 14 juni, 2013

https://memra.me/2013/06/14/hur-kan-vi-veta-om-bibelns-budskap-ar-sant/

Messias är död, men han bodde i New York

Messianska förväntningar är ingenting att leka med. Ur judisk utgångspunkt har dessa hittills alltid slutat med katastrof. Förutom kristendomen så har de erfarit det katastrofala upproret mot Rom med Bar Kochba. Sabbatai Zevi, var en sefardisk rabbi, som trodde han var Messias. Det slutade med att han konverterade till Islam tillsammans med sina följare. Så där kan vi hålla på.

Den absolut största kandidaten till att vara Messias finns betydligt närmare oss i tiden. Han dog i New York 1994. Hans anhängare vägrar att tro annat än att han antingen fortfarande lever eller att han kommer att återuppstå. Det handlar om Menachem Mendel Schneerson. Den sjunde rebben för Chabad Lubavitch. Och det är inte en liten sekt vi talar om nu. Chabad Lubavitch är troligen den största judiska rörelsen genom alla tider.

De har en utåtriktad verksamhet som inbegriper mer än 3000 läroanstalter i mer än 65 länder. Det finns knappast något sammanhang inom judendomen som inte starkt påverkats av rörelsen. Den grundades i 1700-talets Ryssland och staden Lubavitch var centrat som också gett rörelsen sitt namn. Ordet Chabad är en förkortning av de hebreiska orden chochma, bina och daat – visdom, insikt och kunskap. Idag ligger högkvarteret i Brooklyn, New York. Närmare bestämt på 770 Eastern Parkway.

Därifrån sköttes ledarskapet av den sjunde rebben i rörelsen, Rabbi Menachem Mendel Schneerson, fram till dennes död. Messianska förväntningar har varit absolut drivande och är förklaringen till rörelsens enorma genomslag. Menachem Mendel Schneerson fick så stora messianska förväntningar på sig att han efter sin död inte fått någon efterträdare. Under några årtionden förvandlade han rörelsen från en liten chassidisk sekt till den stora rörelse vi ser idag.

Till och med en av hans främsta motståndare, David Berger, menade att (med undantag av Bar Kochba) har judendomen aldrig haft en bättre messiansk kandidat. Detta för att Schneerson uppfyllt praktiskt taget alla punkter som behövs på ett messianskt CV. Han etablerade ett världsomspännande religiöst imperium av anhängare, spred ortodox tro till platser där den aldrig varit känd, startade omfattande utbildningar och han ledde betydande skaror av sekulära judar tillbaka till judisk tro och efterlevnad av Torahn.

En sak som dock tydligt saknades i Schneersons messianska CV var återuppbyggandet av templet. Men de kreativa människorna på 770 Eastern Parkway, skrev 1992 att ”den mindre helgedomen är vår rabbins hus Babylon”. De menade att Shekinah (Guds härlighet) under exilen har bott hemma hos varje generations ledare. Detta utgör den mindre helgedomen. Under exilen är inte Tempelberget i Jerusalem den heligaste platsen utan den plats där exilens andlige ledare bor. Precis som de hade ordnat för sig i Babylon. Med andra ord menade de att Guds härlighet bor på 770 Eastern Parkway, New York, Menachem Mendel Schneersons hem.

”Yechi Adoneinu Moreinu v’Rabbeinu Melech haMoshiach l’olam vo’ed!” är den fras som används när det förkunnas att Schneerson är Messias. Det betyder ”Länge lever vår mästare, vår lärare och vår Rabbi, kung Messias, i evighetes evighet.”

En viktig fråga för judendomen i allmänhet och Chabads efterföljare i synnerhet är om de kommer att fortsätta att rymmas inom judendomen eller om de kommer att gå sin egen väg. Det finns inte hur stort utrymme som helst för hyllningar till en rabbi som om han vore en Gud. Eller som en rabbin uttryckte det nyligen: ”Varför låter de inte honom få vara en stor rabbi istället för att göra honom till en misslyckad Messias.”

Källor:
http://soc.qc.cuny.edu/wordpress/wp-content/uploads/2010/04/Tomer-Persico-Chabads-Lost-Messiah-English.pdf
http://www.yutorah.org/lectures/lecture.cfm/794834/Rabbi_Ari_Kahn/A_Dead_Messiah

 

Lämna en kommentar
av Micael den 26 maj, 2013  •  Permalänk
Publicerad i Messias
Märkt , , , , , ,

Publicerat av Micael den 26 maj, 2013

https://memra.me/2013/05/26/messias-ar-dod-men-han-bodde-i-new-york/

« Äldre inlägg
Nyare inlägg »