Den metod som används för att avgöra om en gammal historisk text är en förfalskning eller inte handlar om att undersöka hur många kopior av texten som finns, samt hur lång tid det är mellan kopiorna och originalen. Om det finns fler kopior så jämförs dessa med varandra och ju fler avvikelser som finns däremellan desto mindre trovärdighet för dessa kopior. Om kopiorna liknar varandra så är de förmodligen kopierade från grundtexten.

Det är därför intressant att göra jämförelser mellan kända historiska texter och Nya Testamentet. Resultatet blir helt enkelt förkrossande.

Samtidigt som Nya Testamentet har en mycket hög trovärdighetsfaktor som historisk text betraktat, så skall vi också veta och förstå att det ställs oerhört höga krav på det som anses vara helig skrift i världens största religion – kristendomen. Hur säker kan man vara att Nya Testamentet vi har idag verkligen överensstämmer med hur Nya Testamentet en gång såg ut som original?

Den frågan borde framförallt oroa protestanter mer än den gör. Att katolikerna litar på sin tradition och att kyrkan omsorgsfullt tagit hand om sina heliga texter är begripligt, men det är lite svårare att förstå att protestanterna litar så blint på den katolska kyrkans förvaltning.

Anledningen till detta är nog mycket enkel. Utan ett pålitligt Nya Testamente så skulle det knappast finnas några protestanter. De kan inte såga av den gren de sitter på. Därför gick aldrig reformationen till botten med alla frågor. Hade man reformerat längre än till Augustinus, så hade man troligtvis hamnat i knäet på judendomen.

Så hur väl kan man lita på den katolska kyrkans kärlek till sanningen? Ett bra exempel på hur rymligt kyrkans samvete är när det gäller förfalskningar är den så kallade Konstantinska donationen, ett dokument som ansågs vara författat på 300-talet av den romerska kejsaren Konstantin. I dokumentet framgår att kejsar Konstantin överlämnade romarriket till den katolska kyrkan och inte till kommande kejsare, vilket hade varit brukligt. Dokumentet användes sedan av påvedömet under medeltiden som ett bevis för deras rätt att styra Europa. Den italienska historikern Lorenzo Valla bevisade på 1400-talet att den Konstantinska donationen var upprättad på 700-talet och därmed ett falsifikat eftersom kejsaren hade varit avliden i över 400 år när dokumentet skrevs. Dialekten som innehållet i dokumentet var skrivet på avslöjade när det var författat.

Hur ser det då ut i själva texterna i Nya Testamentet? Finns det några direkta felaktigheter i dessa? Det är ett mycket känsligt ämne. Eftersom kristendomen håller skrifterna för heliga, så är den allmänna hållningen att det inte finns några fel i texterna, samtidigt så känner alla lite mer initierade till att det åtminstone finns massvis av något som kallas interpolationer. Det är små upputsningar av texten (interpolo betyder putsa upp) där det kanske saknas ett ord eller där det förekommer ord som är svåröversatta.  Det kan säkert gömma sig en och annan direkt felaktighet bakom dessa interpolationer, men många teologer föredrar nog ändå att klassa en avvikelse som interpolation snarare än som en förfalskning.

Fram till för några hundra år sedan förstod man inte heller koinegrekiska, det språk som Nya Testamtet skrevs på, lika väl som idag. Översättarna ända fram till 1600-talet hade därför svårare än dagens bibelforskare att få till de rätta översättningarna.

Så frågan om Nya Testamentets äkthet, är en svårbesvarad fråga med många bottnar. Avser man då att kyrkans förvaltning av Nya Testamentet på något vis är gudagivet äkta? Eller påstår man att originalskrifterna en gång varit äkta och att de kopierade handskrifterna endast eftersträvar denna äkthet? Eller är det endast de händelser som det berättas om som är äkta och att varje författare har präglat sin historia och adderat nya detaljer och perspektiv? Frågan om Nya Testamentets äkthet är alltså inte så enkel, särskilt inte om man vill lägga till en helighetsprincip i frågan.

Personligen skulle jag påstå att tillräckligt, ja mer än tillräckligt med stöd finns för att Nya Testamentet verkligen innehåller skrifter som existerade och flitigt användes redan under det andra århundradet, dock inte som en sammansatt kanon. Evangeliernas bild av Jesus är också, åtminstone i sina ramverk, så pass övertygande att vi kan utesluta tanken att Jesus inte varit verksam i Galiléen på ungefär det sätt som beskrivs. Om vi utesluter vissa övernaturliga delar i inledningen och avslutning av vissa evangelier, så har vi nog även med oss en majoritet av historieforskarna i detta.

Därmed har vi också tillräckliga historiska belägg för att den i evangelierna beskrivne Jesus också tillämpade och levde genom de judiska skrifterna i Tanakh, det vi kallar Gamla Testamentet. Genom detta faktum kan vi sedan undersöka Nya Testamentets skrifter och se om dessa stämmer överens med Tanakh. De har ju förvaltats av judarnas motståndare  – kyrkan, så det föreligger verkligen ingen risk att de smugit in partier som kräver en underliggande judisk förståelse. Varje upptäckt av sådana partier talar alltså för att texterna i grunden är äkta. Däremot så är inte upptäckten av det motsatta – en text som talar emot Tanakh – något bevis för att evangelierna i sin helhet är oäkta. En sådan upptäckt bevisar endast att just detta stycke kan vara en förfalskning.

Jag hoppas att vi framledes kommer att kunna undersöka ovanstående sak lite närmare. Kom också ihåg att Nya Testamentet självt inte alls utesluter att någon skall komma att ta bort någonting eller lägga till någonting. Om så vore skulle följande text aldrig ha behövts i Bibelns sista kapitel:

Om någon tillfogar något skall Gud tillfoga honom de lidanden som det står om i denna bok. Och om någon tar bort något av orden i boken med dessa profetior skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden, som det står om i denna bok. (Upp 22:18,19)

Länktips:
http://aletheia.se/2013/10/14/larostrider/